Mamman levde i misär – hemtjänsten larmade inte

NYHETER

När Joanna Holmgren kom hem till sin dementa mamma fick hon en chock. Lägenheten stank av avföring och mögel.
Trots att hemtjänsten besöker mamman två gånger om dagen var både kvinnan och lägenheten i misär.
Kommunens svar: De kan inte städa mot någons vilja.

1 av 9 | Foto: Privat
Bajsiga underbyxor i mammans sovrum

Joanna Holmgren blev sjuk i våras, vilket stegrade och hon var tvungen att vårdas på sjukhus i Stockholm i somras. På grund av detta hade hon inte möjlighet att åka hem till sin dementa mamma i Norrköping för att hjälpa henne med städningen, som hon brukar. Joanna, som även är god man för mamman, kontaktade Norrköpings kommun för att be om hjälp med städningen, vilket hon inte fick med motivering att mamman själv måste säga ja.

Stank av avföring

När Joanna tillfrisknat åkte hon hem till mamman för att hälsa på. Hon fick en chock när hon kom in i lägenheten. Lägenheten stank av avföring och sopor. I köket fanns fullt med möglig och rutten mat. Mamman hade varken fått sina ögondroppar som hon behöver att inte bli blind och var dessutom oduschad och hade på sig bajsiga underbyxor.

– De bajsiga underbyxorna satt ju på mamma när hemtjänsten var där och medan de satte på henne den bajsiga morgonrocken, berättar Joanna.

Mamman lider av Alzheimers och diabetes och hemtjänsten kommer hem till henne två gånger om dagen för att hjälpa till med mat och se till att hon tar sina mediciner. Trots detta har de varken hjälpt henne med städning eller hygien. De har heller inte larmat Joanna eller vidare instanser om situationen.

Joanna har anmält händelsen till IVO och skrivit ett inlägg på Facebook för att uppmärksamma det som hänt och berätta hur situationen ser ut för äldre människor, för att nå en nationell förändring.

– Jag förstår ju också att det här inte bara gäller mamma. Det kan ju inte bara vara en person som råkat ut för det här, det här kan gälla många i området. Hur är det då för de som inte har barn som kommer hem och ser det här och reagerar? säger hon.

”En levnadsstil”

Biståndshandläggaren från kommunen hade varit hemma hos mamman dagen innan Joanna kom dit, utan att rapportera situationen. Syftet med hennes besök var att utvärdera Joanna och mammans ansökan om att byta hemtjänst - vilket de fick avslag på med orden:

"Vid samtal med XX själv var hon tydlig med att hon inte vill byta enhet och att hon vill ha den kommunala hemtjänsten så länge hon upplever att det fungerar."

– Mor har en minnessjukdom. Hon minns så gott som ingenting än mindre kan mor ge svar på tal från utomstående. Det får inte ske några avgörande möten utan God man eller mig just för att mor har diagnostiserad Alzheimer.

Hemtjänsten har startat en utredning om situationen men menar att de inte kan städa eller göra något om brukaren inte själv vill det. De kan inte uttala sig om det enskilda fallet men säger att de har en annan bild än Joanna.

– En enskild person som vill bestämma över sitt hem har sin fulla rätt att göra det, vi har ingen tvångsvård som vi bedriver inom vård och omsorg, säger Teresa Påhlsson på verksamhetschef på vård- och omsorgskontoret i Norrköping.

Räknas det som tvångsvård att slänga soporna och ta bort möglig mat och hjälpa henne med de smutsiga kläderna?

– Om en person bestämt talar om att vi inte får röra saker i bostaden så får vi inte göra det.

Tycker du att det är rimligt att det ser ut så här hos era klienter?

– Det finns vissa personer som väljer att ha en viss levnadsstil och där kan jag personligen tycka en sak, men det har jag inte rätt att bestämma över. Vi jobbar för att komma åt de personerna som vi ser behöver ökat stöd, men vi kan inte bara köra över dem.

”Hur kan man göra så här?”

Joanna tycker inte att det är rimligt att man förlitar sig på vad en dement person säger eftersom de inte alltid är kapabla att rätt ta beslut. Nu hoppas hon genom att lyfta frågan att lagen ska granskas och att man skyddar dementa som inte vet sitt eget bästa.

– Det måste finnas ett sunt förnuft hur långt det får gå, att en dement människa som inte kan säga ja för sitt eget bästa. Nu använder man sig av att: ’vi kan inte tvinga henne’. Det är det enda de säger, som ett slags försvar för att de låtit det har gått så här långt, säger hon.

Slutligen anser Joanna att man som vårdtagare och anhörig är i en mycket sårbar situation.

– Jag förstår inte hur man kan göra så här mot en så utsatt grupp människor, säger hon.