”Vi behöver förändring nu”

1 av 33 | Foto: Hussein Chith och Mohammed Ibrahim.
NYHETER

Två unga män dog i skjutningen på restaurangen.

En av dem var en 25-årig man.

Nu skriver hans familj – genom kusinerna Hussein Chith och Mohammed Ibrahim – själva om sorgen och situationen i Biskopsgården.

”Varje historia har två sidor. Därför är det viktigt att båda sidorna kommer fram och får göra sin röst hörd innan allmänheten bildar sin egen uppfattning. De senaste dagarna har media skrivit och berättat om 25-åringen som har/har haft relationer till gängbildningar.

Det stämmer att personen i fråga är tidigare dömd för ringa brott och misstag som han begått i sitt liv men vilka är vi att döma en ung persons bakgrund?

Vi, som kände honom och älskade honom som en familjemedlem och vän är sårade över att folk utan att vara insatta i ämnet snabbt dragit egna slutsatser och bildat en åsikt som tydligt uttryckts som att den mördade 25-åringen fått skylla sig själv. Som att det skulle vara mer okej att brutalt avrätta en viss person och inte en annan? Ett mord är ett mord. En människa är en människa. Det är lika avskyvärt oavsett vem det handlar om. Den mördade 25-åringen var älskad av en så mycket större andel än den andelen som ville honom illa men var i media har vi fått höra ett ord om detta?

■ ■ ■

Biskopsgården är ett av många segregerade områden i utkanten av Göteborg. Det behöver inte vara ett problem att det geografiskt ligger en bit ifrån innerstaden men på en social nivå ligger invånarna många mil ifrån innerstadens invånare.

Hur kan det ha blivit så uppdelat? De senaste åren har ett fåtal vilsna identitetssökande personer fått agera ansiktet utåt för ett område som inhyser flera tusen invånare. Det är orättvist och ologiskt men det är den verkligheten invånare i stadsdelen får dras med varje dag. Om man träffar en ny person och för fram att man har sin bakgrund i Biskopsgården så ryggar personen och hinner döma dig innan du pratat klart. Den bilden måste bort.

Den största frågan i dagens Biskopsgården är hur man ska gå till väga för att ändra på detta. Både politiker och polis har förstått att det är mycket som står fel till i området och att åtgärder måste till för att förändring ska ske.

Det har märkts av i media i form av politiker som talat ut och poliser som valt att visa sig ute bland allmänheten i större grad. Resurser läggs uppenbarligen ned på förändring men läggs de verkligen på rätt saker? Hur gör det en skillnad för en 11-årig pojke att se en auktoritär polisman bevaka hans gångväg till skolan på morgonen? Vore det inte smartare att lägga de pengarna på kvaliteten hos hans lärare som ändå står för en viktig del av vad hans framtid kan komma att bli? Det känns som att det är mycket som sägs och uttrycks av styrande politiker men att det är få konkreta åtgärder som faktiskt sker.

■ ■ ■

I de fall där man ser konkreta åtgärder så ifrågasätter man istället deras logik och hur effektiva de faktiskt är. Här behövs fokus och långsiktiga lösningar. Inga tillfälliga lösningar som kanske ger effekt en kort tid framöver men som leder till återkommande brister.

Ungdomarna är Biskopsgårdens framtid men många ungdomar i området ägnar lång tid åt att söka efter en identitet och får ingen eller i bästa fall en bristfällig hjälp på vägen av samhället.

När personer från området klart och tydligt inte har samma förutsättningar och möjligheter som andra unga människor så är det inte svårt att dra kopplingar till varför de slutligen hamnar snett. Ungdomarna behöver känna sig betydelsefulla och viktiga för samhället redan från tidig ålder. Att komma ut i arbetslivet och få kämpa för sitt levebröd är bara ett exempel på hur det kan gå till. Skall det verkligen behövas mord i flertal för att saker och ting skall börja få fart?

När en mördad persons far vill komma till tals hos en besökande statsminister och få ställa frågor om hur politikerna konkret skall sätta stopp på detta vansinne, skall pappan då bli nekad inträde? Är inte de närmast drabbade dem som bör få känna medkänsla och höra några hoppfulla ord? Att få svaret att statsministern är under ett pressat schema och att bara vissa personer är inbjudna till mötet ger medborgarna en bild av att han bara är där för att samla politiska poäng. Den sortens stöd behöver vi inte. Vi behöver verkligt stöd. Hur länge skall invånarna behöva få sitt rykte nedsmutsat av ett fåtal individers handlingar?

Vi behöver en förändring!”

Hussein Chith och Mohammed Ibrahim

ARTIKELN HANDLAR OM