Dödade kvinnor

”Vem som helst fick våldta oss – när som helst”

NYHETER

bukaVu. Att bli våldtagen är en skam, men de här kvinnorna vill berätta. De har redan förlorat allt.

Mapendo N´Zonga, 33, minns den där natten för sex år sedan.

– Min man skrek när de tre soldaterna våldtog mig inför hans ögon. Då sköt de honom.

Våldtäktshistorierna från östra Kongo trängs i mitt anteckningsblock:

– Efter kidnappningen har min man kastat ut mig och skaffat en ny fru, berättar Faida, 40, och tårar rinner ner för hennes kinder.

– De kom på natten och de var många, säger Emerance, 20, som har ett våldtäktsbarn.

– Jag släpptes när de våldtagit mig, säger Sheka, 25. När jag kom hem ville min man inte veta av mig.

– Jag var bara 13 år, säger Laba, 24 år. När jag lyckades rymma var jag gravid.

”Ett krig mot kvinnorna”

Kriget i Kongo har drabbat civilbefolkningen hårt. Det värsta är de attacker som beväpnade grupper utfört, och fortfarande utför, mot människor och byar. Från började handlade det om stölder och kidnappningar, främst av kvinnor och flickor som utnyttjades som hushållsarbetare och sexslavar i lägren. Men överfallen blev allt brutalare och våldet kulminerade 2002-2003 när mängder av rapporter strömmade in om massvåldtäkter med allt mer bisarra inslag. Sönderskurna vaginor, uppsprättade gravida magar, brända underliv.

– Det är ett krig mot kvinnorna, säger doktor Denis Mukwege på Panzisjukhuset i Bukavu. När kvinnorna drabbas förstörs hela samhället. Den man som sett sin fru våldtas reser sig inte. Många män försvinner, de lämnar byn för att slippa möta människor som vet. Om kvinnan överlever, eller kommer tillbaka från en kidnappning, vägrar han ofta ta emot henne. Familjerna skingras, kvinnorna tvingas till staden där de inte kan försörja sig, barnen blir gatubarn. På det sättet vinner man kriget. Med våldtäkten som vapen.

Fånge hos gerillan

Tillbaka till den kidnappade Mapendo.

– Efter mordet kidnappades jag tillsammans med min svägerska. Jag fick ta med mig mitt nyfödda barn. I tre månader var jag fånge i gerillans läger. Vi var ett 30-tal kvinnor och många barn. Vi behandlades sämre än slavar. Vem som helst kunde våldta oss när som helst. Vi fick arbeta hårt och möttes bara av förolämpningar. När lägret attackerades av en annan milisgrupp släpptes jag men då hade både min pojke och min svägerska dött av umbäranden.

Hon gick inte tillbaka till byn. Hennes man var ju död och hon skämdes. Dessutom var hon rädd att bli utstött. Via kontakter kom hon till Panzisjukhuset i Bukavu där hon behandlades för olika sexuellt överförda sjukdomar.

Flätar korgar

– Men jag var inte gravid och jag blev inte hiv-smittad, säger hon lättad.

När hon skrevs ut från sjukhuset fick hon börja på Dorcas, ett eftervårdsboende till Panzisjukhuset. Där lärde hon sig bland annat att fläta korgar. Idag är hon utbildare för dem som vill lära sig korgflätning, en av flera yrkesutbildningar på Dorcas.

Många av de våldtagna kvinnor som kommer hit har ingen annanstans att ta vägen. Deras familjer har vägrat ta emot dem eftersom de anses ”smutsiga” och med sin ”otur” kan smitta resten av familjen. Allra svårast är det för dem som fått barn som ett resultat av våldtäkterna: ”En orms barn är själv en orm.”

”En mörk period”

Mapendo har hämtat sin äldre dotter från hembyn och gift om sig. Med den nye mannen har hon fått ett barn till. Hon är lycklig, säger hon.  Men mannen känner inte till hela hennes historia.

– Han vet att min förste man dödades i en attack, säger hon. Det andra tänker jag inte berätta. Det är en mörk period i mitt liv.

Karin Alfredsson

ANNONS

Glöm inte mors dag på söndag – beställ idag för leverans i tid

Extern länk från Interflora

Beställ nu

Publisert:

Aftonbladet

/

Nyheter

/

Dödade kvinnor

ÄMNEN I ARTIKELN

Dödade kvinnor