Wilcos ställning ohotad

NYHETER

GÖTEBORG

Foto: Jeff Tweedy.

Jeff Tweedy studsar lite på stället, hänger av sig gitarren, tar loss micken från stativet, kliver fram ett steg och börjar sjunga "Hummingbird", en av de bästa låtarna från nya Wilco-albumet "A ghost is born".

Ingenting med det, kan tyckas. Om det inte vore för att Tweedy aldrig gjort sig känd som en estradör, och för att bilden av Wilco på senare år blivit den av det alltmer experimentella, knepiga och introverta bandet, som oftare och oftare låtit sina melodier stå tillbaka för mer "konstnärliga" ambitioner.

Visst rullar det

Det är som att han vill markera, om än försiktigt, att Wilcos en gång så rumlande rock minsann fortfarande kan rulla på scen.

Vilket emellertid alls inte hade behövts, då musiken gör det jobbet alldeles utmärkt på egen hand.

De sex amerikanerna bygger sitt timslånga set på de tre senaste albumen och lyckas hitta en ganska delikat balans mellan vridet oljud och graciös pop.

Lysande gnissel

"Handshake drugs" är en lysande gnisselorgie med tre väldigt elektriska gitarrer och "Summer teeth"-pärlan "A shot in the arm" formligen sprakar i all sin trasiga desperation.

Förvisso hemfaller Wilco till några stunder av planlöst friformoväsen också, men främst gör ett av senare års allra viktigaste rockband klart att de ännu vet hur man stavar till show.

Fotnot: Wilco spelar även på Accelerator The Big One i Stockholm i kväll.

Wilco

Håkan Steen