Aftonbladet hos gerillan

NYHETER

Martin Adler hittade rebellerna som hoppas på fred efter flodvågen

1 av 3 | Foto: kommendanten i djungeln Mitt i djungeln möter Aftonbladets Martin Adler den militäre ledaren för Fria Aceh Gerillan, kommendant Muharram (längst fram i basker). Gerillan har varit på flykt ända sedan regeringen inledde en storoffensiv i maj 2003 och Aceh stängdes av från omvärlden. Muharram erkänner att det har varit tufft. Men tsunamin har ändrat på allt. -Kanske tragedin ger freden en chans, säger han.

Norra Aceh

I dag inleds fredssamtal i Helsingfors efter ett 28 år långt och brutalt inbördeskrig i den indonesiska Aceh-provinsen. Massakrer, tortyr och våldtäkter har skett i det tysta, omvärldens intresse har varit närmast obefintligt.

Tsunamikatastrofen ändrade allt. Den fruktansvärda flodvågen som kostade 220000 människor livet och raderade ut hela städer fick också GAM-gerillan att lägga ner sina vapen. Nu möter motståndsledarna, som lever i exil i Sverige, den indonesiska regimen vid förhandlingsbordet.

Som första journalist på två år har Aftonbladets Martin Adler träffat GAM-gerillan i djungeln utanför Banda Aceh.

Regnet öste ner och våra fötter slirade i leran. Det var brant och ibland fick vi ta oss fram genom undervegetationen på alla fyra. Guiden var van och nästan halvsprang uppför bergsluttningen. Tolken Abdi och jag hängde på så gott vi kunde, snart skulle vi vara framme vid mötesplatsen.

För en timme sedan hade en kontaktman ringt och sagt att GAM-gerillan kunde träffa oss, ett besked jag väntat på i nio dagar. En guide skulle möta oss vid en moské i Banda Acehs västra utkanter. Vi skulle ta oss dit och vänta där.

När guiden närmade sig moskén upptäckte han en indonesisk militärpatrull. Han trotsade riskerna och tog sig fram till oss i alla fall. Nu var vi på väg upp genom djungeln för att träffa kommendant Muharram, gerillans militära ledare för norra Aceh.

Efter 28 år av strider har inbördeskriget i Aceh känts som en till synes olöslig och bortglömd konflikt, en av dem som pågått längst i världen.

De senaste två åren har varit speciellt svåra. I maj 2003 havererade fredssamtal och regeringen införde militärlagar i provinsen.

GAM, eller Fria Aceh-gerillan, har varit på flykt i djungeln i snart två år och Aceh har varit avskuret från omvärlden.

Utländska journalister har kastats ut. De flesta biståndsarbetare och människorättskämpar likaså. GAM skulle helt enkelt utplånas och man ville inte ha några utomstående på plats när det skedde.

Men tsunamikatastrofen förändrade allt. Flodvågen dödade över 220000 människor här, ödelade större delen av den acehnesiska västkusten. Hela samhällen jämnades med marken, vägar spolades bort, på vissa ställen förflyttades själva kusten.

Plötsligt var Aceh i världens fokus. Internationella biståndsorganisationer, volontärer och hjälparbetare strömmade in i den tidigare så slutna provinsen.

GAM-gerillan såg nu sin chans att göra sin röst hörd. Dagen efter flodvågen utlyste de en ensidig vapenvila. Av humanitära skäl, sa de. Samtidigt visste de mycket väl att det var de och inte den militärt överlägsna regeringsarmén som skulle tjäna på att vapnen tystnade. Efter två år på flykt i djungeln, jagade som djur, behövde de mer än något annat pusta ut och slicka sina sår.

Efter en halvtimmes mödosam klättring är vi framme vid en glänta i djungeln. På slätten nedanför, några kilometer bort, ligger Banda Aceh. En rökslinga letar sig upp mot skyn inifrån den förödda staden. Så här på avstånd ser det nästan vackert ut.

Sedan ser jag dem. Spanarna som står utposterade i buskaget omkring oss. Och kommendanten som träder fram ur djungeln, omringad av ett par dussin gerillasoldater.

Efter två år på flykt i djungeln från den indonesiska militären verkar kommendanten lika mån om att träffa en utomstående som jag är att träffa honom. Han har gått i fjorton timmar för att komma hit.

GAM vill helt enkelt bryta sin isolering, säger han nu. Få kontakt med världen utanför.

Regnet öser ner och några av soldaterna plockar fram en svart presenning som de viker upp och håller över våra huvuden. Ett par står och röker, men de flesta har intagit defensiva ställningar kring gläntan.

En helikopter på väg söderut passerar plötsligt över våra huvuden. Soldaterna ser först bekymrade ut men slappnar av när de ser att det är en amerikansk hjälpsändning till flyktingarna utmed kusten.

Kommendant Muharram är en spenslig man med grön basker och den acehnesiska flaggan på jackslaget. Han har varit gerillasoldat i djungeln i tio år, berättar han. Nu är han trettio år gammal och gift sedan en tid tillbaka.

Regeringen har länge vägrat kalla rebellerna en gerillarörelse. Istället har de fått heta "GPK" - en förkortning av det indonesiska för "banditgäng som stör ordningen". Men det här var inget banditgäng utan en välorganiserad om än liten grupp gerillakrigare. De flesta hade armékängor på fötterna och kakiuniformer. Flera hade hjälm. De var beväpnade med en blandning av sovjetiska och amerikanska skjutvapen.

Jag hade hört rykten att GAM hade köpt sina amerikanska M16 automatkarbiner från korrumperade indonesiska militärer. Om det var sant eller inte kunde jag inte veta, men jag hade sett liknande i Tjetjenien där tjetjenska rebeller köpt sina vapen direkt från sin fiende, den ryska militären.

Jag frågar Muharram hur hans grupp klarat sig under de senaste årens storoffensiv. Om tvåtusen GAM-rebeller verkligen dödats, som regeringen påstår.

Omringade av sina män och sittande på huk i det hällande regnet, svarar han lugnt på mina frågor. Det har varit tufft, erkänner han.

-De senaste två åren har vår enda strategi varit att undvika direkta konfrontationer med militären. Men när armén drar sig tillbaka, så flyter vi fram som vatten. Vi har förlorat tio procent av våra män. Inte mer.

Däremot klarade sig GAM-rebellerna helskinnade undan tsunamin, berättar kommendanten. De befann sig på kullarna innanför kusten, utom räckhåll för vågen när den svepte in. Annat var det för deras familjer som bodde vid kusten.

Från höjden såg kommendanten och hans män hela det

hemska förloppet på morgonen den 26 december.

Först sögs havet ut några hundratals meter, säger han och berättar att de kunde se bybor springa ut på den blottade havsbotten för att plocka fisk. Sedan hördes ett djupt brummande. Någonstans mitt ute i havet såg Muharram sedan jättevågen. Den tycktes bara bli större och större desto närmare den kom. När den träffade kusten var den högre än ett hus och svepte allt med sig.

Aldrig hade kommendanten sett något liknande. Det var Guds hand, säger han nu.

Muharrams fru, hennes familj, hans egna föräldrar och två av hans tre barn är nu alla försvunna.

-Jag kände en sådan djup sorg när jag förstod vad som hänt min familj och så många andra, säger han. Det kändes som om det var världens slut.

Flodvågen svepte inte bara med sig civila. Den indonesiska militären avslöjar inga siffror, men flera tusen soldater kan ha svepts iväg av vågen.

Bland dessa fanns Muharrams närmaste fiende, en hel bataljon polisiära specialstyrkor som hade sin bas vid Lingki på kusten strax nedanför gerillalägret.

-Alla gick åt, säger kommendanten. Men jag känner ingen glädje för det. De var människor precis som vi.

Kommendant Muharram menar att flodvågen kanske var en prövning, ett test för självständighetskampen. Och kanske, men bara kanske, kan tragedin ge Aceh en chans att skapa fred nu, säger han.

Tsunamin har fört med sig andra problem för gerillan. Med en stor del av befolkningen på kusten antingen död eller på flykt så har de nu svårt med försörjningen. Det är helt enkelt svårt att få tag på mat och mediciner.

När man sitter och pratar med dessa envisa, tuffa gerillasoldater i djungeln är det lätt att se dem som ädla krigare vilka för en rättvis kamp mot övermakten.

Men kriget i Aceh är inget nobelt krig.

Inget krig är det. Det begås alltid övergrepp. På alla sidor. Det ligger i krigets natur. Men faktum kvarstår att GAM-gerillan har ett stort stöd på landsbygden. De skulle knappast ha kunnat föra sin kamp i tjugoåtta år genom ren terror, som den indonesiska regeringen hävdar.

Och människorna här uttrycker ofta sitt stöd för rebellerna, även om de är rädda. Många ser militärerna som ockupanter, hitskickade från det avlägsna Java.

När jag pratar med Muharram förstår jag att GAM-gerillan inte kommer att göra avkall på sina obevekliga krav: total självständighet för Acehprovinsen. De kommer inte att offra drömmarna som de slagits för i all år, säger han.

-Det kanske blir fred, det kanske blir krig. Vi kommer att förbereda oss för ett större krig. Men vi hoppas att det här blir det sista kriget i Aceh. Genom tsunamin hoppas vi nu att det internationella samfundet kommer att ge oss vår självständighet, säger han.

Men det lär den indonesiska regeringen knappast gå med på. Om Acehgerillan får som den vill, kommer andra regioner snabbt hoppa på självständighetståget och Indonesien riskerar att helt enkelt falla sönder.

Jag frågar gerillahövdingen om detta.

-I så fall får det bli så, säger han kort.

Det börjar bli sent och jag behöver ta mig ner till Banda Aceh. Skjutglada indonesiska militärer patrullerar i dalen nedanför och det är inte bra att vara ute efter mörkret. Ledsagad av en guide börjar tolken Abdi och jag gå nedför sluttningen. Jag vänder mig om en sista gång men Muharram och hans män har redan försvunnit in i djungeln.

Fotnot: Abdi är ett fingerat namn

Här bor 4 miljoner människor

Kriget började för 28 år sedan

Martin Adler