Omklippt header startknäck Bangladesh

Här är priset för dina nya H&M-kläder

av Staffan Lindberg och Lotte Fernvall

Varje år tillverkas 100 miljarder nya plagg i världen.

Vart och ett bärs sju gånger – sedan kastas det.

Modejätten H&M lovar kunderna att de tar ansvar för miljön.

Men Aftonbladet kan i dag avslöja att förorenat vatten väller ut från klädkedjans ”fast fashion”-fabriker i Bangladesh.

Aftonbladet avslöjar: Hemliga utsläpp vid H&M:s klädfabriker

DHAKA.

Om Soma Akhter, 25, ville skulle hon kunna förutspå färgen på nästa års mode.

Det är bara att titta ner i spillvattnet under bambustyltorna som bär upp hennes hus.

Det blänker i turkos.

Vattnet kommer från kvarterets textil­fabriker. Soma Akhter har själv arbetat i en av dem, innan hon förlorade jobbet under pandemin. Hon vet att hon kommer att behöva hitta försörjning där snart igen.

Varje kväll, en timme efter solnedgången, släpps det allra skitigaste vattnet ut.

Det som får skummet att kleta sig fast i gräset och hennes hals att bli svullen och sträv.

Som gör att hon inte kan äta eftersom lukten påminner om döda kroppar.

Det här är en historia om människor och vatten.

Om smältande glaciärer högt uppe i Himalaya, som föder de väldiga floder som pressar sig ner genom bördiga slätter där folk levt och odlat i tusentals år.

Det är också en historia om kläderna vi bär.

Den kan ta sin början i en H&M-butik på Drottninggatan i Stockholm, där ansiktslösa skylt­dockor i glittriga paljett­klänningar blickar ut mot Black Friday-kunderna.

Eller i ett Instagramflöde, där nästa trend bara är något klick bort.

H&M:s butik på Drottninggatan i Stockholm.
H&M:s butik på Drottninggatan i Stockholm.

Fast fashion går att beskriva med enkla siffror. Vi köper 60 procent fler plagg i dag än år 2000 och behåller vart och ett hälften så länge.

Det tillverkas runt 100 miljarder nya plagg per år på jorden, eller 13 för varje människa. Vart och ett bärs i snitt sju gånger. Sedan slängs det.

Bangladesh på kort tid blivit världens centrum för masstillverkning av kläder vid sidan av Kina. Snabbmodet står för nästan hela exporten.

Utöver låga löner har det fattiga flodlandet ännu en konkurrensfördel. Billigt vatten.

Internationella jättar som Zara, Gap, Wallmart och Levi’s flockas sedan länge här. Men den största inköparen av alla är svenska H&M.

När delar av Bangladesh i början av oktober drabbades av ett strömavbrott sjönk H&M-aktien på Stockholmsbörsen. Så viktigt är landet.

 
7 punkter om Aftonbladets H&M-avslöjande
 

Soma Akhter med geten Moira.
Soma Akhter med geten Moira.

Vattnet under Soma Akhters hus skiftar till magenta. Mamma Nazma, 55, skalar lök som hon ska koka i jordugnen över öppen eld.

Klimatförändringarna förstörde marken i hembyn vid Padmafloden och tvingade familjen hit. Hon känner sig rotlös, illa till mods i slummen, men vet att det inte går att vända hem igen.

Geten Moira mumsar gräs ur lerkruka. En granne tittar på en Bollywood-film på hög volym.

Familjen kom hit för att det är billigast att bo här. Bara 2 000 taka, 200 kronor i månaden.

Vi frågar vilka som ligger bakom utsläppen. Om det finns en koppling till H&M-fabriken ett par hundra meter bort. Soma skakar på huvudet, vågar inte peka ut någon.

Hon drar i den svartvita sjalen, biter på en nagel. Vattnet går i militärgrönt nu.

– Jag drömmer om barn. Men de kan inte växa upp här.

Ett lager av styrka lägger sig ovanpå det sköra.

Hon visar vägen ut, över de smala bräderna, där ett snedkliv leder rätt ner i kanalen.
Ännu är mörkret, och den värsta lukten, några timmar bort.

För att färga kläder, och ge dem rätt mjukhet och textur, går det åt mängder av kemikalier. Modeindustrin är i dag världens näst värsta förorenare av floder. Färg­pigment, salter, tungmetaller, ammoniak, fenol och andra ämnen spolas ut i vattendragen.

Att förstöra vattnet är olagligt i Bangladesh. Landets miljölag kräver sedan 2010 att fabriker som färgar och tvättar kläder måste rena sitt avloppsvatten. Utan renings­verk, ingen licens.

Det bryter även mot H&M:s krav. Kunderna som går in i någon av de över 4 000 butikerna i världen eller köper online försäkras om att varje plagg är tillverkat på ett hållbart sätt, av fabriker som respekterar människor och miljö.

Ändå forsar vattnet ut under Soma Akhters hus.

Utlopp från textilfabrik i Savar i Dhaka.
Utlopp från textilfabrik i Savar i Dhaka.

Alla känner kanske inte till det. Men med några målmedvetna klick på H&M:s hemsida kan man få fram såväl tillverkningsland som namnet på fabriken där plagget sytts.

Under en vecka i september klickar vi oss igenom de drygt 3 000 plagg som listas som nyheter, inom dam-, herr- och barn­sortimenten.

Sammanlagt kan vi identifiera 496 plagg tillverkade i 96 olika fabriker i Bangladesh. Vi ritar in dem på en karta. Skilda kluster träder fram, en arkipelag av fabriker.

En av Bangladesh mest erfarna miljö­journalister tar del av kartan. Han har under många år granskat vattenföroreningar och ska bli vår vägvisare på plats.

Planet går ner för landning i mörkret. Enstaka lyktor och eldar avslöjar liv därnere. Annars är landet, med sina 166 miljoner invånare hopträngda på en tredjedel av Sveriges yta, osynligt.

Vi ser inga motorvägar. Inga master eller blinkande torn.

Några timmar senare ska solen gå upp och världens sjätte största stad byta skepnad och fyllas av liv.

Dhaka grundades i det bördiga området mellan två stora floder för fyrahundra år sedan. Nu trängs rickshaw-trampare med svettiga pannor och taniga ben med uber-förare på de överfulla gatorna.

Man ringer och tutar, försöker pressa sig fram och hitta en väg genom kaoset.

Tjugomiljonersstaden Dhaka.
Tjugomiljonersstaden Dhaka.

Vi är här för att granska H&M:s kläd­tillverkning. Slumpvis väljer vi ut elva fabriker, som kan antas vara representativa. Första anhalt blir Tongi i jättestadens norra utkant.

Flodvattnet räcker mannen till knäna. Han sänker ner den enorma håven och drar upp den. Om och om igen, utan att få minsta småfisk.

Har ingen berättat för honom att ekosystemet kollapsat? Att myndigheterna förklarat den svarta sörjan under oss biologiskt död?

För inte så många år sedan var vattnet så klart att det gick att se botten, berättar Paresh Rabidas, en femtioårig skomakare med tyngda drag. Det vimlade av fisk som han brukade fånga till sin familj.

– Textilfabrikerna har förstört allt, säger han och rynkar pannan. Men vad kan vi göra? Gå till premiär­ministern och klaga?

Han nämner en rad fabriker vid namn. En av dem återfinns på listan över H&M:s leverantörer – Mascotex.

– Deras fabrik finns på andra sidan sjön, säger han och pekar.

Förr inte så många år sedan var floden i Tongi så klar att det gick att se botten. Nu är vattnet kolsvart.
Förr inte så många år sedan var floden i Tongi så klar att det gick att se botten. Nu är vattnet kolsvart.

Halvtimmen senare kliver vi ut på en kaotisk stadsgata. En hög mur med taggtråd skiljer oss från Mascotex fabrik.

Genom fabriksfönstren anar man fläktarna som vispar runt och de nakna vita lysrören. Våning på våning med sömmerskor.

Enligt H&M:s egna uppgifter arbetar ett tusental personer där inne. De syr bland annat tröjor och joggers med dinosaurie­tryck för barn, som säljs i set för 279 kronor i svenska butiker.

Vakterna följer oss med blicken. Vi spelar turister och slinker in på en marknad.

Snart hittar vi folk som kan peka ut fabrikens avlopp. Det går under gatan, i en stängd kanal, får vi veta.

Vi följer kanalen ett par hundra meter, utan att se annat än minimala öppningar. Till sist förenas den med avloppet från flera andra fabriker. Allt rinner ut djupt under ytan, i den svarta floden.

Vem som släppt ut vad går inte att bevisa.

Pelare av betong blockerar körbanan, vi står still i trekvart. Lösningen på tjugo­miljoners­stadens trafik­infarkt stavas upp­höjda motor­vägar.

Bygget har pågått i tio år, men tycks knappt gå framåt. Det talas om att pengarna försvinner ner i någons fickor.

En grop står ut som ett sår i stads­land­skapet.

Här låg textilfabriken Rana Plaza. Den 24 april 2013 kollapsade byggnaden. Minst 1 129 arbetare dog.

Katastrofen riktade uppmärksamheten mot vidriga arbetsvillkor och livsfarliga fabriker. En del har blivit bättre sedan dess. Men inte vattnet.

Vi får veta att det aldrig har funnits någon plan för industrialiseringen. Fabrikerna har skjutit upp överallt.

Nayan Bhuiyan, andre direktör på miljö­avdelningen i Gazipur strax norr om Dhaka, uppger för vår researcher att nästan alla fabriker som färgar och tvättar har reningsverk. Problemet är att de inte står på.

– De använder inte reningsverken om vi inte besöker dem, säger han.

Ibland släpps förorenat vatten ut i det vanliga avloppet, ibland i hemliga sidokanaler.

På vår lista hittar vi 36 H&M-fabriker i Gazipur.

Vi spårar fler fabriker som syr åt den svenska klädkedjan. Ibland stämmer inte platserna på kartan, men vi hittar dem en bit bort.

Åter upptäcker vi kanaler under jord. De förenas med rören från andra fabriker och löper ut under vattnet. Inspektörens och de boendes utpekanden räcker inte. Vi måste själva se utsläppen.

Det tar nästan fyra timmar genom morgon­trafiken att nå Sreepur, sex mil norr om Dhaka.

I århundraden har folk byggt sina hem längs floderna, för de svalkande vindarna och monsunen, som fyller risfälten med vatten.

Nu är länken till historien bruten. Åkrarna, som skulle ha tryggat barnens framtid, obrukbara.

Mariam Masuma, 14, får egentligen inte vara här. Så länge hon kan minnas har hon hört de vuxnas förmaningar.
”Gå inte ner till vattnet.”
I förra veckan svepte en cyklon förbi och regnet vräkte ner. Vattnet späddes ut och var under några dagar lite klarare. Nu konstaterar hon att det är lika svart igen.

Mariam blickar ut över stranden. Med sina stora svarta ögon och färglada sjal kunde hon ha varit en av klädkedjornas modeller.

Hon säger att svärmarna av mygg i utsläppens spår gör det omöjligt att sitta ute om kvällarna. Att minsta droppe vatten på huden får det att börja klia.

– Ibland svider det i ögonen och brinner till i bröstet.

Hennes morfar Nasim väntar skjortlös utanför det traditionella lerhuset där han levt sitt liv, ett hundratal meter från stranden.

– Det brukade vara en mäktig flod. Båtar kunde gå här. Vi badade i vattnet och drack det, säger 70-åringen.
Föroreningarna kom med textilfabrikerna för ett tiotal år sedan.

Nasim minns hur en av hans kor gick ner för att dricka.

– Sedan föll den ihop och dog. På fläcken. Då förstod vi att det var giftigt.

Så sent som i fjol försökte han åter odla ris.

– Det går inte. Allt bara dör.

Klädesfabrikerna har velat köpa familjens mark, men enligt Nasim bara till en bråkdel av vad den borde vara värd. Hans son, Mariams pappa, har tvingats ta jobb i en av fabrikerna för att familjen ska överleva.

Monsunen fortsätter att svämma över landskapet. Och giftet sprids ut.

Ingen från myndigheterna har någonsin undersökt jorden eller grundvattnet. Ingen har tittat på Mariams och de andra barnens hälsa och kan säga hur farligt det är att bo här.

Några magra getter betar i gräset. Nasims ansikte skiftar, blir vädjande.

– Ni har själva sett hur det är. Snälla, gör något för mina barnbarn.

Det fanns en tid när kläder användes, lappades och lagades, tills de föll isär. I dag kastas 50 miljarder plagg på jorden inom ett år från det att de har tillverkats.

Det finns uppskattningar på att modeindustrin förbrukar allt mellan 20 och 200 triljoner liter färskvatten. Grundvattnet sänks samtidigt som enorma mängder mikroplaster från syntetfiber frigörs och hamnar på åkrar och i skogar och hav.

Under en närliggande bro vräks vattnet ut ur ett betongrör.
Det är tjockt och rödsvart. Bubblar och pyser, luktar kemiskt och ruttet på samma gång.

Färgen och stanken är tydliga indikatorer på att vattnet är förorenat. Snart samlas en klunga män runt oss. Alla bor i området. De är rasande.

– Man förgiftar och förstör! Varje dag släpper de ut vatten i olika färger, det är gult, grönt och rött, säger Helal Uddin, 35, en prydlig man som jobbar som elinspektör åt borgmästaren i Sreepur.

Han och de andra männen är sam­stämmiga: det förorenade vattnet kommer från två närliggande fabriker som delar avloppet, Taqwa Fabrics och Aswad Composite Mills, båda belägna bara ett par hundra meter bort.

”Jag såg när de byggde röret och hur de senare täckte över det”, säger Helal Uddin, elinspektör i Sreepur.
”Jag såg när de byggde röret och hur de senare täckte över det”, säger Helal Uddin, elinspektör i Sreepur.

Taqwa tillverkar minst sex plagg som just nu är till salu på H&M. Bland annat en liten röd trikåtröja med tomtetryck, som säljs i svenska butiker för 49,90 kronor.

Aswad Composite Mills står också på H&M:s leverantörslista, även om adressen går till systerfabriken väster om Dhaka. Aswad tillverkar bland annat ljusblå toppar, som säljs för 69,90 kronor.

– Jag har passerat här varje dag sedan Taqwa-fabriken byggdes. Jag såg när de byggde röret och hur de för två år sedan täckte över det och anlade en väg ovanpå, säger elinspektören.

En gång försökte han och några andra bybor klaga. Under några dagar var vattnet klart, sedan blev allt som vanligt igen.

– Taqwas representant sa att de måste förorena. Annars försvinner fabriken och alla förlorar sina jobb.

Och polisen?

– De gör inget. De tar mutor.

Vi tittar ut över ett dystopiskt landskap av skriande fåglar, plastpåsar och sopor. Helal säger att respekten för naturen har gått förlorad; när vattnet inte längre går att bruka dumpar folk vad som helst där.

Vi tar oss ner till utloppet. Vattnet känns smetigt, som tjära och bläck över handen.

Soporna samlas intill de förstörda vattendragen.
Soporna samlas intill de förstörda vattendragen.

Den nyanlagda bygatan, som löper ovanpå kanalen, fungerar som marknad. Här säljs papaya, ingefära, bönor, rotfrukter och sallad – allt odlat och sköljt i okontrollerat vatten.

Snart står vi utanför muren till Taqwa Fabrics. Uppemot fyratusen arbetar därbakom, enligt H&M:s egna uppgifter.

En tiggare som förlorat ena armen sitter vid grinden.

För att inte bli bortförda presenterar vi oss som hydrologer från ett svenskt universitet, i stället för journalister, och frågar varför fabriken släpper ut smutsigt vatten.

– Vi kör faktiskt reningsverket… ofta, säger vakten innan han tystnar och tillkallar en chef.

Grindarna öppnas och stängs. En lastbil med kemikalier kör in. Långtradare med kläder rullar ut.

Taqwa Fabrics i Sreepur.
Taqwa Fabrics i Sreepur.

Två män som presenterar sig som ingenjörer kommer ut. De hävdar, felaktigt, att det är normalt att vattnet är svart.

Och stanken?

– Den… kanske kommer från en annan fabrik, säger den ene.

Kan vi få se reningsverket?

– Vi måste fråga fabrikschefen.

Den högste fabrikschefen dyker upp. Han skruvar på sig, drar sig undan och viskar med ingenjörerna. Sedan kommer han tillbaka och upprepar papegojlikt deras budskap, ord för ord.

Något besök är inte längre aktuellt.

– Mejla vårt huvudkontor.

Runt oss strömmar sömmerskor ut för lunchrast. Under bron fortsätter vattnet att vräka ut.

Enligt H&M:s egna uppgifter arbetar omkring 4 000 sömmerskor på textilfabriken Taqwa Fabrics.
Enligt H&M:s egna uppgifter arbetar omkring 4 000 sömmerskor på textilfabriken Taqwa Fabrics.

Det rapporteras att mode­branschen använder färg som aldrig förr, i pandemins spår. I väststäder hundratals mil härifrån vandrar grav­allvarliga chockrosa modeller ner för catwalks.

”Dopamine dressing” ska sätta fart på signal­substanserna och få oss att må bra.

Enligt Världsbanken används 72 giftiga kemikalier bara i färgning. De kan leda till olika hudsjukdomar och cancer.

På kvällen.

Ett dunkelt rum, täckt av kartor med in­prickade vattendrag. Ett kontor, i down­town Dhaka.

Sharif Jamil, en av Bangladesh mest kända miljöaktivister och ledare för organisationen Bapa, förklarar bakgrunden: 30 inspektörer i hela Dhaka ska kontrollera tusentals fabriker.

– De har varken kunskapen, utrustningen eller kapaciteten. Och straffen är låga och korruptionen extrem, säger han och sippar på sitt kardemummate.

Klädindustrins tentakler sträcker sig djupt in i politiken, får vi höra. Flera ministrar och dussintals parlamentariker och borg­mästare äger själva fabriker.

Vissa industrier smutsar ner öppet, andra i smyg. Ibland har man två, tre fabriker varav en hygglig som man visar upp för de utländska köparna.

– Men alla, eller näst intill alla, förorenar, säger den gråskäggige mannen.

”Klädköparna tar inte ansvar. Vattnet förstörs, samtidigt som klimatförändringarna äter upp vårt land. Det är en katastrof”, säger miljöaktivisten Sharif Jamil.
”Klädköparna tar inte ansvar. Vattnet förstörs, samtidigt som klimatförändringarna äter upp vårt land. Det är en katastrof”, säger miljöaktivisten Sharif Jamil.

Det kan handla om att reningsverken är trasiga eller har blivit underdimensionerade, när tillverkningen ökat. Men det vanligaste skälet stavas pengar.

Kemikalierna som krävs har blivit dyrare. Elpriset fördubblats. Att köra reningsverken kostar runt 5–6 taka (50–60 öre) per liter. För en fabrik som förbrukar 10 000 liter i timmen, tolv timmar om dagen kan det utgöra skillnaden mellan vinst och förlust.

– H&M är som alla västerländska köpare. De talar fint om miljö och arbetsvillkor ena dagen för att nästa dag, när de förhandlar pris, ha glömt bort allt. Konkurrensen är extrem. Det är köparens marknad.

Tutandet utifrån gatan tränger in, svagt, som från en annan värld.

– Klädköparna tar inte ansvar. Vattnet förstörs, samtidigt som klimat­förändringarna äter upp vårt land. Det är en katastrof.

Trendcyklerna blir allt kortare, kollek­tionerna kommer tätare. Nästa generation nås genom betalda samarbeten med influencers på Instagram. Kläderna vräks ut på marknaden.

H&M och konkurrenten Zara lanserade mellan januari och april i år 11 000 nya stilar. Kinesiska Shein, som hoppat över mellanleden, över 300 000. Det talas om att fast fashion håller på att gå över i något annat.

Ultra-fast fashion.

De rör sig som en mäktig oceanvåg genom den tidiga morgonen i Savar, hjärtat av mode­distriktet, väster om Dhaka.

Unga kvinnor, i tusental, som snart ska slukas upp bakom fabrikernas stålgrindar.

Vi är tillbaka i Soma Akhters kvarter, där modefärger går att förutspå i spillvattnets färg.

Skolan ligger ett stenkast från hennes hem. Väggarna täcks av regnbågar och foto­grafier på nationens mördade grundare, ikoner varje barn förväntas känna till.

Lukten av fast fashion når även hit. Den får barnen att hålla för näsan på rasten och sätter sig i kläderna.
Rektor Lucky Ahmad är förtvivlad. Under monsunen svämmar skolgården över och myggen är överallt.

Rektorn har begärt att fabrikerna ska sluta med utsläppen eller åtminstone resa en barriär mot floden, utan att lyckas. Av de 342 eleverna är åtminstone 90 procent barn till textilarbetare.

– De kan inte koncentrera sig. Det här förstör deras studier.

Vi går in i ett klassrum, årskurs fem har engelska.

– Vilka smutsar ner? frågar vi.

– Textilfabrikerna, svarar barnen i kör.

Vi pratar med ett flertal boende. Även här är vittnesmålen samstämmiga och specifika: vattnet som löper ut intill skolan och under Soma Akhters hus kommer från al-Muslim, en företagsgrupp som äger flera fabriker.

De pekar ut kanalen, som även här löper under vägen.

Den slutar vid en elvavåningsbyggnad som skuggar ett helt kvarter. En tavla listar fabrikerna därinne som alla ägs av al-Muslim. Den största finns på H&M:s lista.

A.K.M. Knit Wear

Fabriken, som anställer tusentals sömmerskor, tillverkar bland annat 90's Straight Baggy Jeans, pris 299 kronor. Och minst tolv andra produkter. Man tvättar, bleker och färgar.

Kanalen kommer från A.K.M Knitwear. Jättefabriken tillverkar 13 olika plagg ur H&M:s kollektion.
Kanalen kommer från A.K.M Knitwear. Jättefabriken tillverkar 13 olika plagg ur H&M:s kollektion.

H&M tillverkar varje år runt tre miljarder plagg. Siffran ska öka ytterligare.

Budskapet är tydligt. Företaget leder utvecklingen mot hållbarhet i hela branschen. Om bara några år ska H&M vara hundra procent förnybart och cirkulärt.

Men nu växer kritiken. En granskning från organisationen Changing Markets Foundation visade att 96 procent av H&M:s miljöpåståenden var ogrundade eller vilseledande. Något som gav företaget en bottenplacering.

Från H&M:s hemsida där plagg från de fabriker i Bangladesh vi besökt ligger till försäljning.
Från H&M:s hemsida där plagg från de fabriker i Bangladesh vi besökt ligger till försäljning.

Klädkedjans ”conscious choice”-kollektion, som kunderna betalat extra för, har i vissa fall visat sig vara mindre hållbar än ordinarie sortiment. Både norska och nederländska konsument­myndigheter har under sommaren och hösten slagit ner på H&M:s miljö­löften. Den svenska kedjan har lovat bättring.

Samtidigt frågar sig allt fler om fast fashion över huvud taget kan vara hållbart. Eller om det modekedjorna gör lika mycket handlar om något annat.

Att skapa en grön fasad, för att skydda försäljning och tillväxt.

Färjekarlen Sabur navigerar genom labyrinter av vatten­hyacinter, med munnen full av betel­rot och tobak. En död småfisk, som spolats in under den senaste cyklonen, flyter fram.

Vi befinner oss i en särskild exportzon, befriad från skatt. Högst upp textilpyramiden, bland de fina fabrikerna, långt ifrån små­tvätterier, by­fabriker och besprutade bomulls­fält. Här tillverkades kläderna åt Adidas i senaste fotbolls-VM.

Ändå är det som att komma till miljö­förstöringens ground zero. En plats så förgiftad att kokos­palmerna längs stränderna inte längre får nötter.

Det förorenade vattnet luktar ruttet och kemiskt på samma gång.
Det förorenade vattnet luktar ruttet och kemiskt på samma gång.

Det är Shahid Mallick som tagit oss hit.

Han växte upp längs floden och har sett den förstöras. Nu delar han sin tid mellan tjänsten som klimat­forskare vid Östra Finlands universitet i Kuopio och fält­studier här.

Med sitt yviga hår och energiska blick ser han yngre ut än sina 53 år. Shahid försöker mobilisera människorna vid floderna mot fabrikerna.

– Folk tror att de är chanslösa mot de rika och mäktiga. Jag vill väcka dem.

”Man kan skapa hundratals nya fabriker. Men man kan inte skapa en ny flod”, säger klimatforskaren Shahid Mallick.
”Man kan skapa hundratals nya fabriker. Men man kan inte skapa en ny flod”, säger klimatforskaren Shahid Mallick.

Himlen är blek. Middags­hettan tryckande, trettiotvå grader. Klimatkrisen driver upp temperaturerna, också i tropikerna.

Shahid säger att den globala uppvärmningen gör det livsviktigt att skydda det färskvatten vi har på jorden. Att bristen på vatten snart kommer att bli akut.

– Man kan skapa hundratals nya fabriker. Men man kan inte skapa en ny flod.

Enligt hemsidan har H&M 35 anställda som arbetar med hållbarhet i Bangladesh. Ingen av de många närboende vi intervjuar har sett till några kontrollanter.

Shahid Mallick uppmanar de utländska kedjorna att involvera de boende och få dem att rapportera.

– Då skulle man få en verklig bild av utsläppen. Om det nu är det man vill.

Tankesmedjan Planet Tracker varnade tidigare i år för att modeföretagen bygger sina hållbarhetslöften på ”zombiedata”; uppgifter som är falska, utan trovärdighet eller omöjliga att kontrollera.

Likt vattnet ur dolda underjordiska kanaler.

Fabrik i Savar, Dhaka.
Fabrik i Savar, Dhaka.

Sterling Denim, arbetsplats för mer än fyratusen textilarbetare, höjer sig som en koloss över den omgivande kåkstaden, tre mil nordväst om Dhaka.

Bakom de kameraövervakade murarna tillverkas åtminstone ett dussintal plagg åt H&M. Däribland skinny fit-jeans i barnmodeller, pris 249 kronor.

Mönstret upprepas. Än en gång visar de boende hur avloppsröret dolts under en spikrak jordväg. Allt löper ut på en lång pir, i en våtmark som sakta fylls på med blåsvart vatten.

Det här blir den elfte och sista H&M-fabriken vi besöker i Bangladesh. Och den fjärde som vi kan knyta till föroreningar. Till­sammans tillverkar de fyra fabrikerna minst 39 plagg som nu säljs på H&M.

Utsläppen kan utgöra brott mot Bangladesh miljölag.
– Alla här vet varifrån smutsen kommer, säger Sohaq Islam, 21, själv textilarbetare, men på en annan fabrik.

Han pekar upp mot Sterlings byggnad, den enda på den här sidan av vattnet. Kommer med en berättelse som vid det här laget klingar bekant.

– Utsläppen är värst på kvällen, i mörkret. Då går det inte att vara här.

Några barn flyger en hemmagjord drake, de äldre sparkar fotboll.

Det här är en berättelse om människor och vatten. Om kläderna vi bär och om ansvar.

Ljuset kunde lika gärna ha riktats mot Kapp-Ahl, som på hemsidan uppger att företaget hjälper utsatta i Bangladesh.

Eller Lindex, som påstår sig ”existera” för att stärka och inspirera kvinnor från bomullsfält till provrum.

Eller någon av de andra svenska eller utländska märkena som till skillnad från H&M valt att inte öppet redovisa vilka fabriker plaggen tillverkas i.

Vi kan också rikta ljuset mot oss själva.

Det är inte fattigdom som förstör vattnet i Bangladesh. Det är vår efterfrågan och vårt överflöd.

Vi är tillbaka i H&M-butiken på Drottning­gatan i Stockholm. Julhandeln är igång, anställda viker plagg på plagg.

En trappa ner, framför ingången till barn­avdelningen, lyser den som ett blickfång.

Den röda barntröjan med tomte­tryck från Taqwa Fabrics. Best price 49,90 kronor, ropar skylten ut.

Texten på insidan är mindre och nästan dold, men finns där som en påminnelse om plaggets verkliga pris. Made in Bangladesh.

 

Fotnot: Aftonbladet har under veckan sökt H&M för en intervju. Modekedjan har valt att svara genom en skriftlig kommentar. Där uppger Shariful Hoque, ansvarig för vattenfrågor inom H&M-gruppen, att företaget ser allvarligt på uppgifterna:

”Vi är i nära kontakt med våra affärspartners och har startat egna utredningar för att få ytterligare klarhet i dessa specifika frågor.”

Läs svaret i sin helhet här.

Aftonbladets Staffan Lindberg och Lotte Fernvall på plats i Dhaka, Bangladesh.
Aftonbladets Staffan Lindberg och Lotte Fernvall på plats i Dhaka, Bangladesh.

LÄS VIDARE

OM AFTONBLADET

Tipsa oss: SMS 71 000. Mejl: tipsa@aftonbladet.se
Tjänstgörande redaktör: Joel Holmgren, Paula Westerberg, Aleksandra Wojcik
Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
Redaktionschef: Karin Schmidt
Support: Kontakta kundtjänst
AnvändarvillkorPersonuppgiftspolicyCookiepolicyRapportera fel Nyhetsbrev

OM AFTONBLADET