”Vi kommer att döda er, ni är inte människor”

NYHETER

COX’S BAZAR. ”Vi kommer att döda er, ni är inte människor”, skrek militärerna.

Men Arafa, 14, Khaleda, 15, och Somada, 27, dog inte.

De blev kidnappade, torterade och våldtagna, men de dog inte.

– Förut ville jag dö, men nu är jag glad att jag lever, säger Khaleda.

Foto: Andreas Bardell

Kvinnornas och flickornas berättelser är svåra att höra.

De är svåra att berätta om.

De är omänskliga och outhärdliga och varje ord är plågsamt att skriva ut.

Det är en välanvänd klyscha att ord inte räcker till för att beskriva vissa händelser.

I det här fallet är det precis så.

Men när systematiska gruppvåldtäkter blir del i en militär strategi för att fördriva en hel folkgrupp måste omvärlden få veta.

Vi börjar med Arafa.

Foto: ANDREAS BARDELL
”De tog med mig till en moské. De var tio eller tolv stycken som slet av mig kläderna, höll mig i armar och ben och våldtog mig, en efter en”, säger Arafa, 14 år, om de burmesiska militärerna.

ARAFA, 14

Hon är fjorton år och kommer från Buthidaung i Rakhinestaten, Burma. Hon bär röd sjal och niqab. Pratar tyst. Har en stark blick, men rör sig nästan som om hon vill vara osynlig.

Två dagar efter den muslimska eidhögtiden i början av september kom det burmesiska militärer till Baguna, framförallt bebodd av rohingyer som Arafa.

– De kom in i mitt hus. De tog med mig till en moské. De var tio eller tolv stycken som slet av mig kläderna, höll mig i armar och ben och våldtog mig, en efter en, säger hon.

Arafa minns männens vassa naglar.

– De skar in i huden. Jag förstod inte vad de skrek. De drack. De var glada. De firade. De hade rött i sina ögon. De hade skjutvapen och knivar i händerna.

Hon säger att det låg döda kvinnor och män runt omkring henne i moskén.

I två dagar var hon fast, tror hon. Hon föll in i medvetslöshet flera gånger.

– De lämnade mig när de trodde att jag var död. Jag var medvetslös. När jag vaknade blödde jag.

Utanför moskén såg hon människor som flydde. Hon började gå med dem mot floden Naf som gränsar till Bangladesh. Hon gav bort sin guldring och sina örhängen till en fiskare och följde med andra rohingyer på en fiskebåt till Bangladesh.

I flyktinglägret Kutupalong utanför Cox’s bazar fick hon vård. Hon vet inte hur det känns att vara gravid, men hon säger att hon fick hjälp av en läkare och att hon inte kände något i magen efter det.

Hon förstår inte, vänder bort blicken, när tolken försöker översätta ordet abort.

Nu bor Arafa med sin farmor i Kutupalong. Hon letar efter resten av sin familj.

– Militären sköt mina föräldrar. Jag vet inte var mina syskon är. Jag har en bror som är 17 år och två systrar som är nio och sju år. Sist jag såg dem var i Burma, säger hon.

När hon stänger ögonen ser hon fortfarande militärernas rödsprängda ögon.

Hon har fortfarande ont i magen ibland, vid livmodern.

Men hon lever.

– Jag gick inte i skolan i Burma, jag vill gärna gå i skolan nu, säger hon.

Foto: ANDREAS BARDELL
Khaleda, 15 år, våldtogs av sju militärer i Burma. Hon tvingades höra hur hennes familj dödades samtidigt som hon våldtogs. ”Förut ville jag dö, men nu är jag glad att jag lever”, säger hon.

KHALEDA, 15

Bredvid Arafa sitter Khaleda. Hon är femton år och kommer från Maungdaw i Burma.

Hon minns inte vilken dag militärerna kom till byn.

Under ett helt dygn blev hon torterad och våldtagen i sitt hem. Utanför radades hennes föräldrar och hennes bror upp och Khaleda hörde hur de höggs till döds.

– Jag skrek. Jag bad till Gud. Jag hörde att militärerna skrek: ”vi kommer att döda er, ni är inte människor, ni har ingen rätt att leva”.

Hon fick också ett knivhugg mot höften. Visar upp ärret.

– Jag trodde att de skulle döda mig också. Mitt hjärta slog snabbt.

Hon berättar att militärerna var sju stycken. Ibland slog de sönder alla möbler, ibland våldtog de henne.

– När jag svimmade slutade de. Sedan fortsatte de när jag vaknade.

Tre dagar efter att hon lämnats kvar i hemmet tog hon sig sakta, blödande, ut ur huset. Hon såg andra människor som gick mot djungeln och följde med dem för att fly. Hon tror att flykten tog tio eller tolv dagar.

Vid stranden betalade hon med sina örhängen för att komma med på en båt till Bangladesh.

Här bor hon nu med sin moster. De håller sig ofta inomhus, i sitt skyddstält av bambu och plast i lägret Amtoli utanför Cox’s bazar.

– Jag blir rädd i mörkret. Jag gråter mycket. Jag saknar mina föräldrar och min bror. Förut ville jag dö, men nu är jag glad att jag lever, säger hon.

Foto: ANDREAS BARDELL
Hon var gravid i femte månaden när militärerna tände eld på familjens hem. Somada Begum, 27, kidnappades och våldtogs, ibland med kniv, i flera dagar. Hon förlorade barnet, och har fortfarande blödningar i underlivet.

SOMADA, 27

Somada Begum, 27, minns det exakta datumet när militärerna kom till hennes by Hadi-Bil, eller Nyaung Chaung som den heter på kartan, och tände eld på hennes hem.

Det var den 25 september.

Somada var gravid i femte månaden.

Hennes åttaårige son kramade henne om benen tills han höggs ihjäl bakifrån. Somada minns fortfarande hur han släppte taget. Hennes man sköts till döds, har grannarna berättat.

Hon fick ett slag i huvudet med ett vapen och blev medvetslös. Tre dagar senare vaknade hon upp på något som liknade ett regemente. Ett läger för militärer med jordstampat golv, beskriver hon.

– Jag såg massa döda kroppar runt omkring mig. Så många döda kvinnor. Alla hade blivit bestulna på sina guldsmycken.

Foto: ANDREAS BARDELL
Bosättningarna i Nayapara i södra Bangladesh är provisoriskt byggda och så nya att de inte har börjat kallas flyktingläger än.

Hon säger att hon blev våldtagen av ”ett gäng” militärer. Att de skrek till henne att hon var ”kalar”, inkräktare, ett skällsord rohingyer ofta får höra i Burma.

Hon sänker rösten lite när hon berättar att hon blev våldtagen med kniv. Att det var så hon förlorade barnet. Hon har fortfarande ont. Underlivet är söndertrasat.

– Jag blöder fortfarande. Jag har svårt att gå.

Vid något tillfälle lämnade militärerna tältet. Säkert trodde de att kvinnorna hade dött, säger Somada. När hon vaknade ur sin medvetslöshet hasade hon ut ur militärlägret. Hon visar hur hon kravlade tillsammans med andra rohingyakvinnor till kusten. Flykten tog flera dagar.

– Vi hade ingen mat, inget vatten. Det kändes som om jag skulle dö.

Till slut fick hon plats på en båt över till Bangladesh.

Hennes tre barn, 13, 10 och 7 år, överlevde också massakern i byn. De flydde tillsammans med grannar till stranden vid floden Naf. En av dem träffade Somada i den burmesiska byn Munipara. De andra två återförenades hon med i södra Bangladesh.

Hon har fått vård, men hon sa aldrig till läkaren att hon blivit våldtagen.

– Jag sa att jag hade fått missfall. Jag skämdes för mycket.

Hon tycks inte beredd att söka vård igen, trots att hon fortfarande har ont.

– Jag tycker inte om att prata med andra om vad som har hänt. Jag gråter ensam.

Berättelserna fortsätter. De är många. Kvinnorna är många. Nyhetsbyrån AP har träffat 29 stycken i åldern 13 till 35, med likadana fasansfulla vittnesmål.

De burmesiska säkerhetsstyrkorna, som av rohingyerna vi möter alla kallas ”militärer”, har utfört sina våldshandlingar med systematik, slår AP fast.

FN misstänker att massvåldtäkterna är ett ”välplanerat terrorvapen” som den burmesiska militären använder för att förinta rohingyafolket.

Vid en sällsynt statligt sanktionerad journalistresa i Rakhinestaten i september svarade den burmesiske gränsområdesministern Phone Tint på anklagelserna:

– De här kvinnorna påstår att de har blivit våldtagna, men titta på hur de ser ut – tror du att de är attraktiva nog att bli våldtagna?

Läkare utan gränser uppger att de vårdat 113 offer för sexuellt våld i lägerområden sedan i augusti. En tredjedel av dem var under 18 år, den yngsta var nio år.

Röda Korset på plats

Röda Korset finns på plats i flyktinglägren i Cox’s Bazar och Rakhine, där de delar ut mat och nödkit för kvinnor, renar vatten, bygger latriner och driver ett fältsjukhus.

Dessutom erbjuds barnverksamhet och hjälp med familjeåterförening för människor som har tappat bort varandra under flykten.

Så kan du hjälpa:

  • Sms:a AKUT COX till 72 900 och skänk 100 kr. 

  • Swisha valfritt belopp till 123 440 7474.

  • Bankgiro: 900 -8004 och Plusgiro: 900-800-4. Märk med ”Cox”

Det här kan du bidra med:

  • Matpaket, 59 kronor. Mat för en person i en månad.

  • Rent vatten, 83 kronor. Räcker till rent vatten i en vecka för 100 personer. 

  • Nödskydd för en familj, 119 kr. Innehåller presenning, rep, bambu och är det som flyktingarna i Cox’s Bazar bor i och ger skydd mot brännande sol, vind och regn.

  • Nöd-kit för kvinnor, 170 kronor. Varje nöd-kit innehåller en solcellsdriven ficklampa, handduk, klänning, kjol, underkläder, sarong, sandaler, tvättbara mensskydd och tvål. Grundläggande saker som är viktiga för att kunna bevara sin självständighet, ta hand om sig och röra sig ute. 

  • Läkare, 203 kronor per dag

Här utplånas ett helt folk 00:29
ARTIKELN HANDLAR OM