Herman Cain är bara ”månadens smak”

Foto: RÖRANDE CV Herman Cain, 65, föddes i Memphis. Hans story – från mammans skurhink via universitet och Coca Cola till rikemanspartiets svarte frälsare – är som en synopsis till Jonathan Franzens nästa tegelstens- roman.
NYHETER

Nej, jag vill inte ge er bilden att vi i det amerikanska valet om ett år har t v å svarta presidentkandidater: Barack Obama, naturligtvis, för demokraterna, och för republikanerna Herman Cain.

Men det är värt att notera, att den svarte 65-åringen Cain i en av dagens opinionsmätningar ligger etta – f r a m f ö r storfavoriten Mitt Romney. 

Det är lätt att utropa: Only in America!

Detta kommer samtidigt som tecknen är tydliga på att för USA:s del vänder ekonomin. Uppåt. (Det viktigaste tecknet: i september skapades 103 000 nya jobb. Risken för recession är undanröjd.)

Med nya godare tider är det enda vi missar den kvickhet som surrade på nätet då i veckan ett it-geni gick bort. Ni läste det kanske:

”Ten years ago we hade Steve Jobs, Bob Hope and Johnny Cash. Now we have no jobs, no hope and no cash.”

Jag blir rörd när jag läser Herman Cains cv. Född i Memphis. Mamman städerska, pappan chaufför. Växte upp i Atlanta. Gick ut college med examen i matematik. Lät sig värvas till örlogsflottan i vilken han tjänstgjorde som matematiker. Skaffade sig senare en fil kand från Purdue University. Anställdes 26 år gammal som analytiker på Coca Cola. Bytte sex år senare jobb till livsmedelskedjan Pillsbury. Blev chef över 400 Burger King-restauranger och ökade deras vinst. Utsågs till chef för Godfather’s pizza. Vid 33 tog han initiativet att låta ledningsgruppen köpa ut Godfather’s pizza och ledde sedan företaget till ytterligare framgångar. Nu styrelseledamot i ett livsmedels-företag, i ett vitvaruföretag och Reader’s digest. (Det bästa, reds anm.) Styrelseordförande i en lokal bank i Kansas. Diagnosticerad med både tarm- och levercancer, men efter operationer och kemoterapi förklarad cancerfri. Skriver en kolumn för lokaltidningar och är programledare i radio i Atlanta.

Och nu, alltså, en av republikanska partiets nio kandidater till posten som utmanare till Obama. Och nu har, skriver den kunnige USA-bloggaren Klas Bergman, ”pizzakungen, fältets ende svarte kandidat, icke-politikern Cain, plötsligt rusat fram i ledningen. Cain – den nya frälsaren”.

Cain är som en birollsinnehavare i en Tom Wolfe-roman. Hans story – från mammans skurhink via universitet och Coca Cola till rikemanspartiets svarte frälsare – är som en synopsis till Jonathan Franzens nästa tegelstensroman.

Atlanta? Jag ringde en kvinnlig vän i staden, filmjournalisten Mercy Sandberg-Wright. På göteborgska berättade hon: ”Javisst, jag lyssnar på Herbert Cain om jag kör bil på kvällen. Han är allmänt förnuftig och har en lugn, sansad röst.”

Cains framgång bottnar i ett växande stöd från partiets högerflygel, säger opinionsmätaren, och allmänhetens leda vid färglösheten hos de övriga kandidaterna.

Men, observera, detta är den amerikanska presidentvalskampanjen. Cain är bara vad som i glassbutikerna kallas ”månadens smak”. Han saknar apparaten för att framgångsrikt driva en valkampanj. Han har inga rådgivare av klass. Han har inte samlat på sig pengar för att klara en lång kampanj.

Detta sker just när den högerpopulistiska Tea party-rörelsen, som dominerat det politiska landskapet i tre år, tynar bort och ersätts av sin kontrapunkt, den vänsterpopulistiska Ockupera-Wall-Street-kampanjen.

Medge att för amerikanerna måste det kännas skönt att genom landet blåser alltid en förändringens vind.

Hur var det det lät? Yes we can!