”Innan han somnade in såg han mig rakt i ögonen och sa att jag inte skulle vara ledsen”

NYHETER

Systern berättar om Joakims sista minuter

1 av 2 | Foto: VAKADE VID DÖDSBÄDDEN Joakim Alpgårds familj, bland andra systern Lisa Basham, möttes i Schweiz. Tillsammans väntade de in hans död. Varje sista sekund och varje sista kram följdes av nya. "Det går inte att förbereda sig för en sådan här sak. Jag ville bara krama honom en gång till", säger systern.

Joakim Alpgård, 35, var energi. Han andades liv, älskade rörelse och levde i ett högt tempo.

- Han var så varm, älskade att kramas, säger hans syster Lisa Basham.

Därför blev fallet så oändligt långt.

Olyckan en augustimorgon 1999 berövade honom nästan allt.

Med två krossade ryggkotor kunde han inte längre röra sig. Förlamningen gjorde att han inte kände beröring. Han kunde inte styra sin kropp, leva sitt liv. Leva det liv som var hans.

Men olyckan berövade honom aldrig hoppet. Inte heller humorn.

- Den blev som ett sätt att överleva. Det var den del av honom som fanns tydligast kvar efter olyckan, säger Lisa Basham.

Familjen samlades

Den fjärde augusti 1999.

Det var precis i gryningen och Joakim var på väg hem från jobbet som dörrvakt på Wärmdö krog. Upprymd och sugen på livets fart körde han i kapp med en kompis på Värmdöleden.

I 180 kilometer i timmen tappade han kontrollen och körde av vägen. Ödet tog en brutal vändning.

Strax före klockan fem på morgonen underrättades hans familj. De samlades på Karolinska sjukhuset i Solna. En lång väntan började. Läkarna visste ingenting än, de kom och gick, avlöste varandra och väntan fortsatte. Till slut fick de komma in till honom. Joakim låg i koma.

- Min tanke var, hoppas att han inte vaknar. Hoppas att han inte vaknar, säger Lisa Basham.

Det gjorde han. Några veckor senare mötte han med dimmig blick familjen och vännerna från sjukhussängen.

Väntan var över, beskedet låg fast. Det fanns inga fler mirakel att hoppas på, Joakim var totalförlamad, det enda han kunde röra var ögonen och läpparna. Han skulle aldrig mer kunna gå, lyfta en kopp kaffe till sin mun eller prata. Han skulle för alltid stå i totalt beroende av sin omgivning och den slang som var kopplad till respiratorn.

"Tänkte aldrig ge upp"

Då väcktes kampen för att leva ett värdigt liv.

- Det första han sade till oss var, jag tänker aldrig ge upp. Aldrig, säger Lisa Basham.

Det gjorde han inte heller.

I flera år stångades han mot myndigheterna. Med hjälp av sin hustru Susanne stred de för att han skulle få den vård han hade rätt till.

Han ville bo hemma nära den verklighet som en gång hade varit hans. Han bråkade för rätten att få duscha varje dag, att få gå på bio, att få komma ut en stund. Medan han kämpade för att hålla livsglädjen uppe bråkade landsting och kommun om vem som skulle betala räkningarna.

Efter sex år kände Joakim att han hade fått nog. Tillsammans med sin familj växte beslutet om att en gång för alla ta kontrollen över sitt eget liv. I största hemlighet bokades en tid på en självmordsklinik i Schweiz. Allt hölls hemligt - ingenting fick komma i vägen.

- Han var väldigt rädd att något skulle komma emellan och stoppa hans högsta önskan, att få dö på ett värdigt sätt, säger Lisa Basham.

I handen kramar hon ett radband med blå stenar.

- Det höll han i handen när han somnade in. Det har kommit att bli väldigt viktigt för mig.

Runt halsen hänger också en guldring i en länk. Den vilar mot hennes tröja och det syns på storleken vems finger den en gång satt på.

- Han gav mig den. Så har det blivit, alla saker som påminner om honom har plötsligt fått väldigt stor betydelse för mig, säger Lisa Basham.

"Både lättnad och sorg"

Familjen och de närmast anhöriga möttes i Schweiz. Joakims bror flög från England, hans syster och vänner från Stockholm. Själv stuvade Susanne in respirator och slangar i bilen och körde hela vägen ner med Joakim. Hans sista natt slumrade han bara några timmar i bilen intill Susanne.

På lördagsmorgonen samlades de på kliniken. Nervösa, sammanbitna men också övertygade om att det här var rätt beslut. De talade länge med de ansvariga läkarna innan det var dags att ta farväl.

- Det gick så rasande snabbt. Plötsligt satt vi där och det vi hade väntat på skulle bli verklighet, att Jocke skulle tas ifrån oss. Det var en märklig känsla med dubbel botten. Både lättnad och sorg, säger Lisa Basham.

De samlades runt omkring honom, kramade honom. Läste hans sista ord på läpparna. Joakim hade klätt upp sig i kostym och slips. Ur högtalarna strömmade tonerna av Gabriellas sång, med text av Helen Sjöholm. Samma låt ska spelas på minnesgudstjänsten som ska hållas i Sverige.

-Han var fullständigt trygg i sitt beslut. Det här hade han längtat efter, säger Lisa Basham.

Stämningen i rummet var samlad. Varje sista sekund, varje sista kram följdes av ännu en och ännu en.

- Det går inte att förbereda sig för en sådan här sak. Jag ville bara krama om honom en gång till och en gång till, säger Lisa Basham.

Svalde dödligt gift

Det fanns hela tiden något annat som gjorde anspråk på att vara det sista ordet. Men så tecknade Joakim att det var dags. Han fick hjälp att föra sugröret från muggen med det dödliga giftet mot munnen. Han svalde.

- Precis innan han somnade in såg han mig rakt i ögonen och sade att jag inte skulle vara ledsen, säger Lisa Basham.

Joakim somnade in strax efter att han svalt ner den sista klunken.

-Lugnet spred sig i hans ögon. Nu var han fri, nu var han åter den Joakim han varit innan olyckan, säger Lisa Basham.

En läkare lyfte bort slangarna som var kopplade till respiratorn.

- Joakim hade bett om det så att vi kunde dra åt hans slipsknut. Så att den satt så som en riktig slipsknut ska sitta. Utan slangarna, säger Lisa Basham.

De stannade kvar länge.

-Det var skönt att vara där, som att äntligen efter så många år förstå, inse, att han var borta.

Efteråt fanns personalen där för att stötta dem och det blev en stillsam kväll innan de alla återvände hem på måndagsmorgonen.

Joakims beslut växte fram under lång tid och för hans anhöriga var det hans styrka och mod som låg till grund. Inte uppgivenhet. I stället berättar de om hur kontrasterna före och efter olyckan blev honom övermäktiga.

Blev fånge i sin kropp

Joakim var en person som bubblade av ord, men kunde inte längre tala. Han älskade att resa men kunde inte längre förmå sina ben att bära hans kropp. Han levde för äventyr och spontana uppptåg men befann sig i en beskuren värld av totalt beroende.

Hans vänner och familj kände på samma sätt. Efter olyckan blev han fånge i sin egen kropp, full av frustration över att det som han levde för fanns omkring honom men utan räckhåll.

- För hans barn var det som att idolpappan, brandmanspappan inte längre fanns kvar. De fick lära känna honom på nytt, säger Lisa Jansson som är mamma till hans två barn.

"Kunde inte acceptera"

Joakim Alpgård blev berövad på rätten till ett värdigt liv, men tog tillbaka rätten att bestämma över sin död.

- Han kämpade i sex år. Sedan fick han nog, han kunde inte acceptera det här livet. För honom var det inget värdigt liv. Jag sörjer honom men på något sätt försvann min bror redan för sex år sedan. Nu vet jag att han har det bra, att han gör roliga saker. Jag känner mig trygg, säger Lisa Basham.

Läs mer:

Anna Bengtsson