Deras väg ut: En plats på flaket

Av: Erik Wiman

Publicerad:
Uppdaterad:

Aftonbladet besökte flyktinglägret i Rum – ett ställe som inte ens finns utmärkt på kartan

1 av 3 | Foto: MAGNUS WENNMAN
Hängdes upp och torterades Hassan Japara, 44, anklagades för att stötta SPLA. Ärren på hans rygg vittnar om tortyren han utsattes för.

Ärren är bergskedjor längs Hassan Japaras rygg.

Fula och kantiga och fortfarande röda, trots att det har gått tio månader sedan huden sprack.

Spräcktes ska det stå. Inte sprack.

Hans skinn spräcktes av ett hänglås i änden på en lång järnkedja. Vakterna brukade hänga upp honom i armarna och sedan tortera honom. Flera timmar varje natt.

När han förlorade medvetandet fick kedjan vila. När han vaknade fortsatte misshandeln. Till sist var hans organ så sönderslagna att han inte kunde kissa på en månad.

Hassan Japara, 44, pekar ner på sina fötter och visar naglarna som inte helt har vuxit ut igen. De använde en tång för att dra ut dem.

– Hur det känns att torteras? Det kan jag aldrig berätta så att du förstår, men man lär sig att härda ut smärta.

Självständigt 2011

Hassan Japara är en oljeflykting.

Några månader innan hans blodiga tånaglar blev liggande på golvet i ett sudanesiskt fängelse, föddes världens nyaste nation Sydsudan.

Det som tidigare var södra delen av Sudan, har sedan 1970-talet skakats av Afrikas mest utdragna inbördeskrig. Men 2005 slöts ett fredsavtal och sex år senare, den nionde juni förra året, blev Sydsudan en egen stat.

Sudan godkände sitt nya grannland, men det skulle bara ta några månader för konflikten att blossa upp på nytt.

Den här gången handlar kriget om makten över centrala Afrikas rikaste oljefält och därmed gränsdragningen mellan de två länderna.

På mindre ett drygt halvår har striderna tvingat över 100 000 människor att fly sina hem. Tusentals tros ha fängslats.

Hur många som har dött är det ingen som vet.

Hassan Japara, från byn Jebel Maraper på den sudanesiska sidan, anklagades för att stödja Sydsudans väpnade styrkor, SPLA och därför greps han och torterades.

– Jag trodde att jag skulle dö, min familj trodde att jag redan var död. När jag till sist frigavs och kom hem, attackerades min by, vi har varit på flykt sedan dess.

Alla vägar bär till Rum

20 000 människor runt oss.

Alla deras vägar har lett hit, till Rum, en plats som aldrig har fått någon egen punkt på kartan.

Det är inte så konstigt eftersom här inte finns någonting. Alls. Bara svart sprucken lera och torr, låg vegetation.

Några mil bort rasar kriget.

Alla har kommit till fots och de flesta har vandrat i mer än en månad.

– Vi har levt på löv och bär som vi plockat på vägen, berättar fyrabarnsmamman Idina.

Där vi står siktar termometern på 40 grader och jorden hotar att kränga ut och in på sig själv.

Hettan får marken att brista i ett oändligt deltamönster och en spricka blir så bred att den just rymmer benet hos ett barn. I alla fall ett barn som varit på flykt till fots en månad.

Idinas son Abdi, 5, sitter fast och hon måste hjälpa honom upp.

Över hennes axlar vilar en lång stör och i ändarna har hon hängt upp återstoden av familjens liv i två säckar. Filtar, kokkärl och... inte så mycket mer.

Hon hukar sig ner, sonen tar tag i en av säckarna och när hon reser sig följer han med upp.

Han gnider sin fot, men klagar inte.

Familjen delar sin historia med över 100 000 människor, vars byar attackerats i Sudan. De flydde springandes när gevärskulor slog ner i deras fotspår.

Husen stacks i brand

Idina berättar att hon vände sig om och såg hur hus efter hus sattes i brand.

– Det var mitt på dagen. Vi tog skydd bakom träd och rötter och så fort de slutade att skjuta fortsatte vi att springa, säger Idinas make Ahmed.

Attacken skedde i slutet av april. Sedan dess har de vandrat dag och natt för att sätta sig i en relativ säkerhet få skulle kalla säker­.

Att fly är en kamp på liv och död.

Svårt undernärd

Parets yngsta son är bara drygt ett år gammal. Han är svårt undernärd och lider av diarré precis som mer än hälften av alla barn som kommer hit.

– Det har blivit värre de senaste dagarna. Nu orkar han bara vara vaken korta stunder, säger Idina.

Enligt Läkare Utan Gränser är diarréer lätta att häva med bara hjälp av vätskeersättning, men kriget har gjort det omöjligt för hjälporganisationerna att undsätta flyktingarna längs vägen.

– Jag behöver aldrig mer komma tillbaka hem igen, vår by är ändå nedbränd, men jag önskar att mina barn ska få leva och aldrig behöva springa från soldater igen, säger Idina.

Den ljusnande framtid

Det är juni.

Hemma i Stockholm blockeras gatorna av karavaner med sjungande och dansande studenter.

Också från Rum går konvojer med lastbilar, men det hörs ingen sång från flaken.

FN:s flyktingorgan UNHCR transporterar varje vecka tusentals svårt sjuka, utmattade och undernärda flyktingar från Rum till det nyöppnade lägret Yusuf Batil där mer än 3000 tält väntar.

Men det är en kamp mot klockan.

– Nu börjar regnperioden och inom kort kommer alla vägar här att vara oframkomliga, säger Frederic Cussigh som leder UNHCR:s katastrofinsats på plats i Upper Nile State.

Samtidigt fortsätter flyktingströmmarna över gränsen.

– Ett mardrömsscenario är att tusentals människor ska bli kvar här uppe, utan tillgång till mat och vatten. Vi har redan en humanitär kris här, men det skulle kunna utveckla sig till en ren katastrof, säger Frederic Cussigh.

Vattenreserverna slut

Sedan Aftonbladet lämnade Rum för drygt två veckor sedan har transporterna intensifierats. Så sent som förra helgen kördes 8 000 människor till lägret Yusuf Batil.

Då hade ytterligare 15 000 människor tagit sig över gränsen.

Vattenreserverna i Rum var slut och i ett desperat försök att hitta vatten började många att gå till fots.

– Det var en chockerande syn som mötte oss när vi begav oss ut för att ge medicinsk vård och upprätta vattenstationer längs med vägen, säger Erna Rijnierse från Läkare Utan Gränser.

Den dagen dog de allra svagaste inför ögonen på FN och flera hjälporganisationer.

De dog inför ögonen på världen.

I dag eller i morgon kan skyfallen komma.

Då kommer flyktingtransporterna att stå stilla i månader.

Publicerad: