”Det kommer aldrig att bli detsamma”

NYHETER

Komikerns son dog på tågtaket – nu berättar pappa om sorgen

1 av 3 | Foto: sörjer sin son Efter sonens dödsfall ställer Stefan Gerhardsson nu in sin turné.

Det har gått sex dagar sedan hans son dog.

Den Stefan Gerhardsson som sitter och pratar är långt från den buskisman han blivit känd som hos svenska folket.

– Man kommer aldrig att bli samma människa som man var innan, men man behöver ju inte bli en sämre för det, säger han.

Det var klockan 21.10 i fredags som hans son klättrade upp på ett stillastående godståg i närheten av Falkenbergs gamla tågstation.

Mikael Gerhardsson, 14, träffades av några kontaktledningar på tågets tak. 16 000 volt for genom hans kropp och han dog omedelbart.

Två av Mikaels vänner var på plats och chockades svårt.

– Man måste komma ihåg att stötta de här killarna som var med Mikael när det hände, för de behöver det ju mest.

Gråtit och skrattat

I går tillbringade Stefan själv fem timmar med pojkarna.

– Vi har suttit här och tittat på bilder och gråtit och skrattat och pratat. Det tror jag var väldigt bra för sorgearbetet. Det får ta den tid det tar. Man ska inte stressa på något. Det kommer att göra ont stundanvis, och det kommer att gå bra stundanvis. Men det kommer aldrig att bli detsamma.

Stefan skulle, tillsammans med vänner och kollegan Krister Claesson ha premiär av buskis-

turnén ”320 kg buskis” den 5 september på Lisebergsteatern. Alla föreställningar i Göteborg har nu ställts in, och premiären är flyttad till den 9 oktober.

– Man lär sig att prioritera. Det som betyder något är ens vänner och ens familj. Resten är bara skit, säger han.

Kommit varandra närmare

Stefan berättar att resten av

familjen har kommit varandra ännu närmare av tragedin.

– Man har ju ingen aning om hur man reagerar innan det händer. Det hade ju kunnat bli så att jag bara ville åka härifrån eller att min fru hade blivit helt apatisk och inte gått att prata med, men vi har alltid jobbat bra ihop, jag och Carina, och som tur är så tacklar vi det här ungefär likadant.

De försöker också att finnas där för Mikaels två storebröder, Martin och Jimmy.

– Det är lite olika med våra söner, hur de tacklar det, men det finns ju inga manualer för vad som är rätt och riktigt när det gäller sorg. Man går in i en period när allt är riktigt tungt, och sen flabbar man lite. Gråt och skratt är ju väldigt nära varandra, och på något konstigt vis så är det läkande.

Hur var Mikael?

– Han hade en förmåga att reta folk för att han hade sån otrolig energi. Ibland gick han folk på nerverna för att han var så energisk... men det var ingen som var arg på honom länge, utan han hade glimten i ögat och sitt leende, och det fick alla att tycka om honom.

”Satte spår efter sig”

Han börjar skratta när han pratar om sonen.

– Han satte spår efter sig var han än var. Vi firade jul i Senegal 2004 och Mikael kunde ju ingen franska eller wolof som de pratar där nere, men ungarna i Senegal

älskade honom. Han hittade på grejer hela tiden som de flabbade åt. Brodern till den vi hälsade på jobbade åt regeringen, och till och med han ringde i lördags för att beklaga.

”En spjuver”

Många av Mikaels kompisar har besökt familjen under de senaste dagarna, och alla har haft historier om vännen.

– De har berättat så mycket saker om honom som jag aldrig hade fått höra annars, naturligtvis. Mikael var turbon i gänget, det hände alltid saker runt honom. Han har faktiskt stått upp i kyrkan och sjungit en gång utan att jag fick reda på det. Det trodde jag faktiskt inte. Det var en spjuver... som verkligen lämnar ett spår efter sig.

Framföra ett tack

Han suckar, tungt.

– Jag vill på något vis framföra vårt stora tack till alla människor som verkligen har brytt sig. Det har känts som en varm stor kram från hela Sverige, nästan som om man inte är värd så mycket.

Stefan Gerhardsson tystnar, och säger ingenting i flera sekunder. Sedan blir rösten starkare.

– Och sen, om man nu kan få fram det på något vis... jag vet att det inte hjälper, men ungdomar ska ge fan i att gå på järnvägen så där! Jag hoppas att andra vuxna som läser det här ska ha kurage nog att säga till ungdomarna att de ska gå därifrån.