Mordet vi glömde

avOisin Cantwell

Publicerad:
Uppdaterad:
1 av 3 | Foto: Björn Lindahl
Leif GW Persson kramar om Englas mamma Carina Höglund.

Nästan fem år efter mordet på Engla, som sades ha skapat ett nationellt trauma, för hennes mamma en bortglömd kamp mot stat och överhet.

I en oansenlig sal i Stockholms tingsrätt satte Carina Höglund i går hela sin ekonomiska framtid på spel genom att kräva 1,8 miljoner i skadestånd.

Englas begravning direktsändes i SVT, nu väckte inte ens det faktum att Leif GW Persson haltade in i salen och vittnade någon större journalistisk uppmärksamhet. 

Engla Höglund mördades i april 2008.

I sak är tvistemålet mellan Carina Höglund och staten, representerad av Justitiekanslern, lika enkel som komplicerad.

Hade Engla levt i dag om polisen varit mindre usel och gripit Anders Eklund redan efter det att han mördade Pernilla Hellgren åtta år tidigare?

Tveklöst, säger det sunda förnuftet. Men juridik handlar om så mycket mer än sunt förnuft.

Juridik handlar i detta fall, som JK:s ombud i salen, Mikael Ruotsi, mycket riktigt påpekade, om "adekvat kausalitet".

Översatt från juristlingo betyder detta att poliserna som utredde Hellgren förvisso var klantiga, men att de inte hade en rimlig chans att begripa att mördaren skulle ge sig på Engla om de inte grep honom.

”Undrade om jag var galen”

Så där satt Höglunds advokat Veronica Johansson i någon slags åklagarroll och hänvisade till lagar och paragrafer och europakonvention, medan den like strame som välklädde justitiekanslern kortfattat "bestred kärandesidans krav".

När de inledande piruetterna var avklarade var det dags för en kvinna och mor att kort berätta om hur det kändes då rikspolisstyrelsen för några år sedan släppte sin rapport om oerhörda misstag i jakten på Pernilla Hellgrens mördare.

– All stress jag upplevde då vi letade efter Engla kom tillbaka. Jag kunde inte sova, jag blev apatisk, grubblande, fick huvudvärk, ångest, jag undrade om jag var galen, det handlar om en smärta som inte går att sätta ord på.

Livslusten, säger hon försiktigt, har försvunnit.

Jag kommer på mig själv med att tänka på min egen son. Hur hade det känts att förlora honom under dessa vedervärdiga former och sedan få veta att han hade varit vid liv om polisen låtit något så viktigt som ett mord utredas av andra än Kling och Klang?

Möjligen är det så att jag hade blivit galen. Säkerligen hade inte heller jag kunnat sätta ord på smärtan.

Borde varit bakom lås och bom

Lunchen kom och gick. Mårten Schultz, som med spretig frisyr och trendig kavaj mer ser ut som en inte längre helt ung reklambyråman än professor i juridik, sätter sig i vittnesbåset.

Han har skrivit en rapport i ärendet och argumenterar för att skadestånd kan utdömas. Han pratar fort. Termerna flyger genom salen: Adekvanslära, korrelat, ansvarsgrundande culpa.

Sedan gjorde GW entré. Han skrev en autograf åt en man som skulle upp i rätten för grov rattfylla, suckade, lade upp käppen framför sig och började prata.

På åhörarplatserna satt ett 30-tal människor: flitigt antecknande juristelever och en journalist. 

Persson har analyserat bristerna i Pernilla-utredningen. Bland det första han upptäckte var att Eklund fanns i materialet redan sju månader efter mordet. Och att det kom nya tips om honom.

Men namnet låg och skräpade i drygt sju år utan att kollas upp, trots att de rörde sig om en person som redan tidigare var dömd för sexbrott och därmed borde ha varit högintressant.

Eklund, berättar professorn, hade varit inom lås och bom tidigare om arbetet hade sköts av rutinerade mordutredare.

Kan få betala hela rättegången

Nästa vecka hålls slutpläderingar. Sannolikheten att Höglund vinner är försumbar. Kostnaderna skulle bli oerhörda om alla som har drabbats av en usel mordutredning ska få skadestånd. Ta bara alla som har lidit av Quick-haveriet.

En förlust innebär att hon får betala hela rättegången, troligen hundratusentals kronor.

Luften är full av snöblandat regn då jag kommer ut ur Rådhuset och jag tänker att staten av humanitära skäl i varje fall borde efterskänka kostnaden för denna djupt sorgliga historia.

Englamordet

Lördagen den 5 april 2008 försvinner 10-åriga Engla Juncosa Höglund från Stjärnsund, på väg hem efter fotbollsträningen. Hennes mamma Carina hittar dotterns cykel ett par hundra meter hemifrån. Cirka 200 frivilliga deltar i sökandet de närmaste dagarna.

Måndag den 7 april grips Anders Eklund, då 42. En privatperson har av en slump fotograferat både Engla och Anders Eklunds bil strax innan försvinnandet.

Söndag den 13 april erkänner Anders Eklund både mordet på Engla och mordet på 31-åriga Pernilla Hellgren i Falun den 4 juni 2000. Efter att han lett polisen till platsen, hittas också Englas kropp.

Måndag den 14 april bekräftar polisen att man redan 2006 fått tips om att Eklund skulle ligga bakom mordet på Pernilla. Rikspolisstyrelsens utredning ska senare visa att polisen kunde ha gripit Anders Eklund inom några månader redan år 2000, om arbetet skötts på rätt sätt.

Den 10 maj begravs Engla i Stjärnsunds kyrka. Begravningen direktsänds i SVT.

Den 18 juli 2008 åtalas Anders Eklund för mord och grov våldtäkt på Pernilla Hellgren och Engla Juncosa Höglund, för försök till våldtäkt på en annan kvinna samt för barnpornografibrott.

Den 6 oktober döms han till livstids fängelse.

Januari 2009 Carina Höglund anmäler åklagaren och Dalapolisen i Pernilla-fallet för försumlighet i arbetet.

I början av februari 2010 kommer rikspolisens rapport om Dalapolisens utredningsarbete av mordet på Pernilla Hellgren. Rapporten visar på bristande kompetens för mordutredningar. Bland annat hade Eklunds namn städats bort ur utredningen.

Den 20 februari 2012 stämmer Englas mamma Carina Höglund staten, genom JK, för slarv. Med sin advokats hjälp begär hon skadestånd för sig, maken och dottern Sol. 

Förhandlingar pågår i Stockholms tingsrätt.

Källa: Aftonbladet

Publicerad: