Jag önskar att pappa hade fått uppleva det här ögonblicket

Foto: REUTERS TV / REUTERS TT NYHETSBYR�N
NYHETER

Jag stod på gränsen och betraktade svalorna ovanför. De svävade, fritt. Som om den demilitariserade zonen mellan Syd- och Nordkorea inte existerade.

Sorgen jag kände var färsk för mig. Länge var den nordkoreanska diktaturen samma mördarregim och samma skämt som för de flesta västerlänningar: arbetsläger, rykten om grillade spädbarn, golfrundan då Kim Jong-Il slog hole-in-one elva gånger.

Så flyttade jag till Sydkorea för att studera landets historia. Mina professorer och kursare såg min adopterade uppenbarelse som något exotiskt – jag kallades för ”hybrid man” – men också som en påminnelse.

Jag ställde tusen frågor och Nordkorea, men de skakade på sina huvuden: för dem fanns bara ett Korea.

Det var svårt att greppa, givet de skillnader som fanns. Efter Koreakrigets slut år 1953 tog Sovjet i allians med Kina och USA över varsin sida av den 38:e breddgraden på Koreahalvön. Nord och Syd blev hela världens experimentverkstad; de blev extremvarianter av planekonomi respektive marknadsekonomi.

Men gränsen var godtycklig. Redan under kriget splittrades familjer. Två bröder kunde tvingas in i varsin armé och strida mot varandra. När nationen slutligen delades var det få släkter som inte hade kött och blod på andra sidan.

Så var det även med min familj. När jag återförenades med min biologiska pappa och bror fick jag veta att vi hade släkt i norr. Jag fick också veta att de hade slutat fantisera.

Ingen jag mötte hade vidare förhoppningar om fred, fastän alla ansåg att koreanerna är ett folk, inte två. Drömmen om återförening var ett luftslott.

Min pappa var allvarligt sjuk redan när vi möttes för tio år sedan. Jag hoppades, men trodde inte, att han skulle få uppleva en enad nation och få återförenas med sina släktingar.

Han drog in årorna strax före årsskiftet.

Jag önskar att pappa hade fått uppleva 2018: vintern då Korea hade en gemensam trupp i hemma-OS i Pyeongchang, våren då Nordkoreas diktator Kim Jong-Un och Sydkoreas president Moon Jae-In kramade varandras händer vid gränsen och enades om att sluta fred.

Det kommer inte att bli lätt; i praktiken finns inga garantier.

Och chansen att gränsen raderas under min egen livstid är minimal: självfallet vill världssamfundet se Kim Jong-Uns diktatur falla, men ändå inte.

Människorna i norr svälter, de vet ytterst lite om omvärlden. När Nordkorea kapitulerar måste någon ta ansvar för landets 25 miljoner invånare.

Miljoner av dem kommer att migrera till länder i närområdet. Vem har kraft och vilja att hjälpa så många flyktingar?

Det överbefolkade Kina? Putins Ryssland? Välfärdskapitalistiska Sydkorea och Japan där företagen – inte staterna – tar ansvar för medborgarnas trygghet?

Frågorna är så många att svaren knappt spelar roll.

Men i dag känns allt det där futtigt. Vi får fantisera igen, om än för en vår. Drömma om att möta släktingarna som kriget tog ifrån oss.

Jag läser att ledarna lovar att familjer som har splittrats kommer att få återförenas; luftslottet har blivit verklighet.

Nästa gång min bror och jag står vid gränsen är det vi som är svalorna.

ARTIKELN HANDLAR OM