Skador på fartyg bricka i storpolitiskt spel

Foto: Jon Gambrell/AP/TT
Kustbevakningen kör förbi en oljetanker utanför Fujairahs kust.

avTT

NYHETER

Många frågor saknar svar kring helgens sabotage av flera oljetankrar i Persiska viken. Anklagelserna haglar från regionens stormakter – flera av dem svurna fiender.

Även om det i slutänden visar sig vara olyckor kan ljudet av storspelarnas brösttoner ge bränsle åt konflikter.

På kartan ser den smala passagen inte särskilt märkvärdig ut. Rent geografiskt är den länken mellan Omanbukten och Persiska viken och skiljer Förenade Arabemiraten i söder från Iran i norr. Men Hormuzsundet är en pulserande åder i den oljestinna ekonomin. Passagen är den enda vägen för angränsade länders oljefartyg ut i Arabiska havet.

15 miljoner fat olja passerar Hormuz varje dag och i den emiratiska hamnstaden Fujairah, som ligger strax söder om sundet, byggs världens största lager av råolja.

Platsens ekonomiskt och geopolitiskt fördelaktiga position gör det därför svårt att inte tolka förra veckans sabotage av oljetankrar som en del av ett storpolitiskt spel.

Fartygen allvarligt skadade

Hittills är däremot lite känt om vad som faktiskt inträffat. Totalt fyra fartyg påstås ha utsatts för någon form av sabotage i närheten av Fujairah. Skroven på flera av dem sägs vara allvarligt skadade, men det är oklart hur skadorna uppkommit.

Två av fartygen tillhör det statliga saudiarabiska oljeföretaget Aramco, ett norskt företag har uppgett att de äger det tredje fartyget och ytterligare ett tros tillhöra emiraten. Saudiarabien har beskrivit händelsen som en attack, men ingen människa ska ha kommit till skada. Det finns inte heller några uppgifter om oljeutsläpp.

De första rapporterna om sabotage som nådde internationella medier i helgen följdes av unisona fördömanden. Den försonliga tonen har nu förbytts mot anklagelser. Iran pekar på Israel och USA riktar uppmärksamheten mot Iran. Bakom alla utspel ligger en upptrappad retorik mellan svurna fiender som inte är sena med att peka ut varandra som ondskan själv.

– Det här handlar om den press som USA utövar mot Iran. Det finns tydliga tecken på att man försöker provocera fram något, säger Rouzbeh Parsi, chef för Utrikespolitiska institutets Mellanösternprogram.

"Inget argument för förhandlingar"

Inom den amerikanska regeringen finns det krafter som tror att ett ökat ekonomiskt tryck på Iran skulle få dess regering att börja förhandla med USA, säger Rouzbeh Parsi. Förhoppningen, inte minst hos utrikesministern Mike Pompeo och säkerhetsrådgivaren John Bolton, är att Iran då bland annat ska avsluta sitt kärnteknikprogram och dra sig ur Irak.

– Det stämmer att USA kan trycka till Iran, men det finns inget övertygande argument för förhandlingar, säger Rouzbeh Parsi.

USA och Iran har en lång historia av konflikter, men spänningarna har fått ny energi av den med Donald Trump mer hårdföra politiken från USA. Nyligen stämplade landet Irans revolutionsgarde, en gren av försvarsmakten, som en terroristorganisation – en försvårande omständighet i relationerna mellan länderna, menar Rouzbeh Parsi.

– Om det skulle ske något i regionen, en olycka eller vad som helst, som berör Iran och USA är det svårt att veta vad som skulle hända. Vem ringer vem? Det finns flera personer på båda sidorna som gärna skulle utnyttja det samtalet som ett tillfälle att spela tuff.

"Inget tolkas som en slump"

Omständigheterna kring skadorna på fartygen i Hormuzsundet är fortsatt höljda i dunkel, men historien om dem styrs oundvikligen av storpolitiska intressen. Varje uttalande kommer att få betydelse för situationen kring Persiska viken, tror Rouzbeh Parsi.

– Det kan mycket väl vara en helt vanlig olycka men som det ser ut i dag kommer ingenting att tolkas som en slump. Alla vill visa att de kan och varje handling måste besvaras. Det här leder till en eskalering som vi inte vet om den har en bortre gräns.

ARTIKELN HANDLAR OM