Drivkraften var aldrig pengar

NYHETER

Kajsa Leander om anklagelserna, företagandet och livet efter Boo.com

Foto: LARS ROSENGREN
i hetluften "Vi misslyckades, men ingen tycks ha glömt namnet Boo.com så jag antar att vi byggde ett starkt varumärke", säger Kajsa Leander, en av grundarna till internetföretaget.

Kajsa Leander säger att hon läst om men aldrig förstått vem hon är, den där blonda och ytliga fotomodellen som susade världen runt i Concorde och duperade människor att satsa miljoner som sedan rann i väg på champagne och dumheter.

- Jag är äcklad över hur jag smutskastats, säger hon.

Foto: LARS ROSENGREN
i hetluften "Vi misslyckades, men ingen tycks ha glömt namnet Boo.com så jag antar att vi byggde ett starkt varumärke", säger Kajsa Leander, en av grundarna till internetföretaget.

Hej, ler hon i hallen till sin hyrestrea i Stockholm med kartonger i hallen och visar oss in i köket där den ettårige sonen äter gröt.

Det har gått 18 månader sedan Boo.coms makalösa uppgång och fall. En miljard försvann på ett år.

Känns som länge sedan.

Nu är nu, det är november och elvamål och en förkyld tvåbarnsmamma i ett vitt kök med tidningshögar på stolarna och leksaker på golvet. Miljonerna är borta och livet går vidare. Hon hade velat gå vidare men sedan boken "boo.com och IT-bubblan som sprack" av journalisten Gunnar Lindstedt kom ut är hon på krigsstigen. Hon och Ernst Malmsten har gjort en 28 sidor lång lista på uppgifter som de uppfattar som förtal och överväger att stämma bokförlaget DN.

- Hon höll sig ofta tyst på mötena, men när det behövdes kunde hon hjälpa till med sin kvinnliga charm, läser Kajsa Leander högt ur boken.

- Jag är less på den bimbobeskrivningen. Man påstår att jag vid konkursen sa "o, är partyt över nu". Jag har aldrig sagt så! Men citatet lever vidare. Senast i dag läste jag det på DN:s kultursidor.

- Ensidigt beskrivs jag som en person som genom hela min karriär lurat och duperat människor.

Enlig författaren avböjde Kajsa Leander att medverka i boken. Själv säger hon att Lindstedt kontaktade henne först när manus redan var färdigt och att hon i det skedet fann det meningslöst att ställa upp.

Och hur var det - egentligen?

Jag tjatar och frågar och Kajsa Leander är vänlig men har något oändligt trött i ögonen. Varför gräva i det där gamla? Sonen klänger och gnäller. Hon använder inga stora ord, mest de små, som "tråkigt" och "ledsamt".

- Vi försökte göra något och vi misslyckades. Nu ska vi veta vår plats, känns det som. Skadeglädjen är stor. Jantelagen råder. Det är tråkigt.

- Alla entrepenörer i IT-branschen hängs ut nu, men det var en annan tid, alla hängde på, journalister, analytiker, småsparare - vi var alla med i dansen.

- Vi misslyckades, men ingen tycks ha glömt namnet Boo.com så jag antar att vi byggde ett starkt varumärke, till-

lägger hon och drar på munnen.

Hon är född i Stockholm, uppvuxen i Lund med fem syskon. "En ganska vanlig tjej, jag utmärkte mig nog inte." Ernst Malmsten och hon gick på samma dagis. Mamma, en temperamentsfull danska, dog för fem år sedan, pappa är historielärare och musiker.

Hon har pluggat engelska och konsthistoria. Arbetade under några år som fotomodell.

- Och det lär jag få leva med, suckar hon.

Historien om de unga svenskarna som fick investerare att ösa in miljarder i deras koncept har stått i tidningar över hela världen. Här finns bärande nyckelord att bygga en såpa kring: mode, internet, snabba stålar. Och alltid, alltid nämns Kajsa Leanders utseende och bakgrund som modell.

Så även i den aktuella boken: "Kajsa spelade på sin kvinnliga skönhet." "Hon vara bara en söt halvintelligent kvinna som inte hade självförtroende nog att ta en diskussion."

- Det är absurt att läsa om den glamourösa och lite korkade partyprinsessan Kajsa och liksom undra vem det är.

- Lika snuskigt är det att läsa spekulationerna om mig och Ernst, om att han skulle vara kär i mig och att jag skulle utnyttja det.

För tio år sedan hade hon och Ernst Malmgren ett kortare förhållande. Kajsa Leander lever nu med formgivaren Joel Berg som just nu arbetar med italienska tidningen La Repubblica, och de har en fyraårig dotter och en liten son.

Hon var gravid i tredje månaden när konkursen var ett faktum. De befann sig i London. Hon hade arbetat dag och natt och vägrat tro på en krasch, inte nu när de tekniska problemen hade lösts och försäljningen börjat stiga. På kvällen vevades nyheten i alla tevekanaler, hon sov några timmar under mardrömmar om paparazzoer som jagade henne, och åkte till kontoret fyra på morgonen.

- Jag trodde verkligen på företaget. Så många av våra anställda brann också.

Hon flyttade till Stockholmslägenheten, födde barn, lyfte föräldrapenning. Tillbaka på ruta ett.

- Jag går och funderar på om jag ska plugga. Eller om jag kan starta ett nytt projekt. Eller rentav söka jobb - jag har aldrig varit anställd.

- Det är aldrig pengar som varit drivkraften för mig, utan idéer. Jag drivs av min nyfikenhet.

Det är slående hur du kastat dig in i saker, antingen det gäller böcker eller kläder. Var kommer ditt självförtroende ifrån?

- Vi har inte bara gått in i saker. Vi har lagt ner mycket förarbete och gjort marknadsundersökningar.

- Självförtroende? Mer nyfikenhet, tror jag. Min lust är stark. Jag är beredd att

arbeta hårt under lång tid.

- Jag blir väldigt entusiastisk när jag tror på något, jag brinner och driver på, om det kan vara det människor känt som att jag manipulerat dem?

- Kanske har jag också varit naiv. Annars startar man inte bokförlag vid 24 års ålder med bara eget kapital. Det ÄR tufft att driva företag i Sverige, vill jag säga. Även om jag inte är direkt högervriden ...

Okej, pengarna är borta. Hon ser nästan förvånad ut när jag frågar efter dem. Nej, varför skulle hon vara bitter? En kort tid ägde hon en tredjedel av ett företag värderat till tre miljarder, men siffrorna var digitala.

- Pengar är ingenting att gråta över. Och nu har jag inte tid. Det är det som är bra med barn. Man fattar att universum inte cirklar runt mig.

- Visst har mitt självförtroende fått sig en törn. Å andra sidan vill jag inte skämmas. Jag misslyckades, men är stolt att jag vågade.

Kerstin Weigl