De offrar allt för ett fritt land

Publicerad:
Uppdaterad:

Aftonbladets Martin Adler träffar Afrikas kurder – oromofolket – i ett snårigt gränsland

1 av 3 | Foto: Martin Adler
Ett okänt krig Oromofolkets Befrielsefront (OLF) hittar man någonstans på gränsen mellan Kenya och Etiopien. Under 30 års tid har de stridit för självständighet och ett eget land, ändå känner få till deras kamp.

GRÄNSEN MELLAN KENYA OCH ETIOPIEN

Efter ett tag ser jag dem. Små grupper på två–tre soldater sitter i sina slitna kamouflagedräkter under träden och i buskagen. De viskar, rörelserna är sparsamma, en del har burriga afrofrisyrer, kanske en av fem är kvinnor. Totalt är de uppemot tvåhundra personer, spridda över ett område stort som ett par tre fotbollsplaner.

Att det här skulle vara ett gerillaläger är svårt att se även när jag var mitt inne i det. Men de här människorna har tränat länge på att göra sig osynliga.

Att göra saker i det tysta.

De hade faktiskt varit så bra på det att efter 30 års krig och tiotusentals döda är deras kamp i praktiken helt okänd för omvärlden och nästan inga journalister har varit hos dem.

Det hade inte heller varit lätt att ta sig hit.

Två dagars bilresa genom en öken där banditer försörjer sig på att stjäla boskap och råna resenärer och sedan, flera timmar till fots genom tät snårskog där allt som växer har taggar. Vi hade gått vilse och väl framme i lägret höll vi på att missa det genom att gå ut på andra sidan in-nan vi märkt att vi var där.

Jag fick en plats under ett träd där jag kunde rulla ut sovsäcken. Tolken Boro blev anvisad en likadan precis bredvid. Vi fick ris och getkött (en lyx förunnad gäster och ett fåtal andra) tre gånger om dagen och så mycket te vi kunde dricka.

Jag fick röra mig fritt, men bara inom lägret.

Det tog inte lång tid förrän jag förstod att gruppen jag hamnat hos inte var rövargerilla av somaliskt eller liberianskt snitt.

Tvärtemot.

Känsla av ”år noll”.

Disciplinen här är extrem. Ibland får jag känslan av en sekt där individen offrar allt för kollektivet och där personligheten helt enkelt suddats bort.

När jag intervjuar soldaterna, män eller kvinnor, är svaren ofta ett mantra.

– Vi kämpar mot det koloniala förtrycket.

– Rörelsen är vår familj, vår mor, vår far.

– Vi ångrar inget.

– Vi offrar allt för saken.

Efter ett tag vet jag svaren in-nan jag ställt frågorna.

Känslan av ”år noll” hänger hela tiden i luften.

Jag är någonstans på gränsen mellan Kenya och Etiopien, i en gerillabas för oromofolkets befrielsearmé (OLF). Organisationen bildades på 1970-talet samtidigt med ett flertal andra befrielsefronter i regionen som anslöt sig till marxism eller den extrema albanska tolkningen av stalinism.

OLF-ledningen menade att 1900-talets etiopiska kejsare, som var från folkgruppen amhara, hade koloniserat oromofolkets resursrika hemtrakter, samtidigt som de europeiska stormakterna koloniserat resten av Afrika.

De andra länderna hade till sist fått sin självständighet men inte oromofolket – en av de största folkgrupperna i Afrika.

Varför inte? Jo, eftersom det var en fråga om svarta som koloniserade svarta märktes det inte. Det internationella samfundet hade helt enkelt glömt bort dem, sa de.

De var Afrikas kurder.

De flesta i lägret rabblade alltså en läxa de lärt sig utantill. Men inte alla.

Redan första dagen hade jag sett Nuria Hassan, 23, när hon gick omkring och trallade för sig själv. Hon bar plastsandaler, håret var fixat i en massa små flätor och över axeln bar hon ett granatgevär.

Geväret var gammalt och slitet, hade tjänstgjort i ett flertal inbördeskrig och den gröna färgen på eldröret hade flagnat bort för länge sedan.

Men Nuria tyckte om sin ”bazooka”.

När hon inte bar på den låg den vid hennes sida, och om nätterna fanns den alltid tätt intill henne där hon sov på marken.

Varje dag rengjorde hon den, torkade omsorgsfullt bort dammet och lindade sedan in den i oljiga trasor.

Och nu när vi satt och pratade i den 36-gradiga skuggan av ett oansenligt men taggigt träd, låg den där på plats vid hennes sida på en gammal filt. Bredvid den hade någon ställt fram en termos med te och jag smuttade på det från en plastkopp, teet var sött och smakade ingefära.

Nuria själv hade flätat håret på ett nytt sätt sedan jag sett henne första gången. Hon tycktes byta frisyr varje dag.

Med en loj gest sveper hon bort en av tusentals insekter som surrar ihärdigt i luften omkring oss. Det var inte länge sedan hon gick i åttan, berättar hon på oromospråket.

Hennes föräldrar var nomader, hade ingen fast boplats och satsade på sönernas skolgång i första hand. Nuria började skolan först när hon var tretton år.

Men väl där tyckte hon om skolan. Hon var till och med rätt så duktig.

Men en dag kom hon inte hem.

– Soldaterna kom till skolan. De anklagade oss elever för att vara med i gerillan, OLF. De låste in oss på skolan och torterade oss.

Det skulle dröja över en månad innan Nuria släpptes.

Det första hon gjorde när hon var fri, berättar hon för mig, var att gå med i den gerilla som hon ursprungligen och felaktigt hade anklagats för att vara med i.

Det kunde inte ha varit ett lätt beslut att fatta.

Kraven för att gå med i Oromos befrielsefront lyder ungefär så här: acceptera att gå utan mat, ibland utan vatten, sova på marken, kanske aldrig se sin familj igen, ge upp nästan alla personliga tillhörigheter, inte få någon lön, inte ha pengar, avstå från sexuella relationer, vara villig att döda och att själv dö för saken.

Nuria och de andra som trots detta gick med i rörelsen skulle snabbt lära sig att det fanns två grundbultar i tillvaron hos OLF: kalasjnikovs och svarta sopsäckar.

Kalasjnikoven används i strid. De svarta sopsäckarna till nästan allt annat.

Man sover och sitter på dem, använder dem som matbord, som skydd mot regnet och som tak.

Soldaterna tvättar sina kläder genom att gräva en grop i marken där de sedan trycker ned sopsäcken, fyller på med vatten och vips så har de en tvättbalja.

Och de använder de svarta sopsäckarna för att bära bort dem som dödats i strid.

Jag frågar Nuria om hon någonsin var rädd och trodde att jag redan visste svaret.

Jag hade fel.

Hon var rädd en gång, säger hon.

Det var förra året vid en plats som hette Bowku, inte så långt från staden där hon gick i skolan. Vid slutet av en isolerad väg låg en mindre regeringsgarnison som gerillan skulle anfalla. För att ta sig dit fick de gå i tre nätter. Om dagarna sov de i skogen.

Väl framme gömde de sig i buskarna ett 30-tal meter från barackerna. Det knöt sig i magen på Nuria som aldrig tidigare hade varit i strid och ville kräkas.

Men skräcken försvann sekunden efter att hon avlossat det första skottet. Sen lät hon och de andra gerillasoldaterna kulorna regna över lägret i flera timmar. Hon såg hur soldaterna sprang där inne.

De hade inte en chans.

– Vi dödade många, säger hon nu. Det var inga som gav upp.

Etiopien

OLF gerillan

I våras gick folket i Etiopien till val. I morgon får vi veta resultatet. Men samtidigt pågår ett okänt krig i landet. I 30 år har oromofolkets befrielsearmé slagits mot centralregeringen i Addis Abeba. 10 000-tals människor har dött i striderna. Aftonbladets medarbetare Martin Adler är den andre journalisten på tolv år som besökt gerillan, någonstans på gränsen mellan Kenya och Etiopien.

Martin Adler

Publicerad: