Pemba, 15, överlevde i fem dygn - åt smör

avStaffan Lindberg

Publicerad:
1 av 2 | Foto: JERKER IVARSSON
Pemba Tamang, 15, överlevde fem dygn under ett raserat sjuvåningshus.

KATMANDU. Pemba Tamang, 15, gjorde det omöjliga.

Han överlevde fem dygn under ett raserat sjuvåningshus genom att äta smör – och blev en världsnyhet.

– Jag visste inte om jag levde eller var död, säger han.

Mer än 7 000 människor har dött i jordbävningen i Nepal. Siffran fortsätter att öka – allt medan chansen att hitta överlevande rinner ut.

Två dagar har gått sedan Pemba Tamang drogs upp ur rasmassorna, som en av de allra sista vid liv.

När Aftonbladet möter honom under en grön tältduk på ett israeliskt fältsjukhus har han hunnit vila upp sig.

– Kroppen värker lite, men doktorn har sagt att jag kan gå när jag vill, säger han.

Pemba Tamang befann sig på bottenvåningen av hotellet där han arbetade som städare och även bodde. Efter skalvet rasade hela sjuvåningsbyggnaden över honom.

Rädd i mörkret

Pemba hamnade i en luftficka, stor nog för att han skulle kunna röra armar och ben. Allt var mörkt och han var rädd.

– Hjälp mig! Hjälp mig! ropade han.

Ingen svarade.

Kanske hade han hamnat intill en liten mataffär, för bredvid honom låg ett paket smör. Han öppnade det och åt bit efter bit. Lite senare lyckades han också pressa ut lite vatten ur en plastbehållare, berättar han.

Han hörde andra överlevande klaga och ropa på hjälp. Men en efter en tystnade de.

– Jag började tro att jag inte skulle räddas. Jag grät för mig själv.

Pemba säger att han tappade känslan för tid, visste inte om det var dag eller natt.

– Jag försökte tänka på min familj.

Hörde en röst

Till slut kände han ingen oro längre.

– Det var som en dröm, jag visste inte om jag levde eller var död.

Flera meter över honom nosade sökhundar runt. De nepalesiska och amerikanska räddningsarbetarna lyfte på sten efter sten, borrade sig igenom tjocka lager av betong.

Till sist hörde Pemba en avlägsen röst:

– Är det någon där?

– Ja, svarade han matt. Jag heter Pemba.

Räddningsarbetarna bröt upp ett håll och kastade ner en flaska vatten. Han öppnade den och drack några klunkar.

– Det smakade bittert. Jag kräktes genast.

Efter vad som skulle visa sig vara 120 timmar lyftes Pemba Tamang upp. Ljuset stack i ögonen.

– Jag tänkte: Är det på riktigt eller är jag redan död?

Hur kändes det att bli räddad?

– Fantastiskt.

Ingenstans att bo

Pemba tittar lite otåligt på oss.

Ett amerikanskt och ett indiskt tv-team har redan intervjuat honom, hela världen världen älskar lyckliga slut, men verkligheten väntar.

Pemba har inget jobb och ingenstans att bo. Han måste klara sig själv i ett av världens fattigaste länder.

Flickan på madrassen bredvid vårdas för undernäring. En påminnelse om det liv som väntar Nepals barn – när journalisterna och hjälparbetarna har åkt härifrån.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM