Dagens namn: Henrietta, Henrika
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Kvinnan berättade om morddagen

Läs hela förhöret med den tyska kvinnan - ord för ord.

KÖPING. För första gången fick den 32-åriga mordåtalade tyska kvinnan svara på frågor om vad hon gjorde i Arboga den 17 mars – dagen då Max och Saga Jangestig mördades.

Under dagen erkände hon också att allt hon sagt i polisförhören inte var sant.

09.03 Åklagare Johan Fahlander undrar inledningsvis om det finns något som 32-åringen vill tillägga till förhören i går. Svaret blir kort:

– Nej.

Du har inte ändrat dig under natten? Du vill inte berätta om graviditeten och dina vänner i Köping?

– Nej, och det kommer det inte att göra i framtiden heller, säger tyskan, för dagen klädd i en grön kofta och med utsläppt hår.

Har du haft någon mödravårdskontakt?

– Ja.

I vilken stad då?

– Det säger jag inte.

I Göttingen?

...Tystnad...

Ok. Sedan har du rest till Sverige. Tar du kontakt med sjukvården här?

– Nej.

Varför?

– Ingen aning?

Har du fött barn tidigare?

– Nej.

Varför berättar du inte för NN (expojkvännen) att du är gravid?

– Jag tyckte inte det var nödvändigt, vi var inte längre tillsammans.

Tycker du inte att han som pappa hade rätt till sitt barn?

– Det stämmer, men efter det sätt som han behandlade mig på i mars var det inte aktuellt.



09.08 Hade du bestämt i april vad du ville göra med barnet?

– Nej.

När blir adoption aktuellt?

– I maj, juni.

Var var du då?

– I Tyskland och i Sverige.

Var tog du kontakt för att ordna adoptionen?

– I Tyskland.

Var det en statlig myndighet?

– Nej.

Var det helt privat? Gav du bort barnet?

– Det finns flera möjligheter att ge ett barn till adoption.

Kände du adoptionspappan?

– Ja.

Är det en kamrat?

– Nej. Vi lärde känna varandra under graviditeten. På sommaren.

Kommer du ihåg när under sommaren?

– Nej.

I vilket land träffades ni?

– Det säger jag inte.

Men nu har du berättat en hel del...

– Nej, jag ska inte tala mer om det.

Varför berättade du för honom om din graviditet?

– Som jag sa, jag ska inte tala mer om det.

Men ingen av dina vänner har sett att du är gravid?

– Nej.

Var det något speciellt med adoptionspappan, envisas åklagaren.

Tyskan svarar inte. Hon bara ler mot åklagaren.



09.13 Varför nämner du inte graviditeten i brevet till NN i början på juni?

– Som sagt, jag hade aldrig haft planer att berätta om min graviditet. Och skälet till att jag skrev var ju ett helt annat.

Vilket skäl?

– Det framgår av brevet.

Berätta anledningen.

– Anledningen till brevet var att jag ville tala med honom om mitt självmordsförsök.

Och du berättar att du känner för honom..? Varför var du tvungen att berätta det?

– Jag skrev inte att jag var kär i honom, utan att jag fortfarande hade känslor för honom. Och jag hade skuldkänslor gentemot honom.

Vägrade berätta om graviditeten

09.15 Åklagaren frågar om tyskans nästa adress, i Stockholmsförorten Skarpnäck.

– Jag flyttade dit i oktober.

Vad fick du betala där i hyra?

– 2 700.

Fick du inte bo kvar på Södermalm?

(Lång tystnad)

– Jag vet inte...

Ok, hur betalade du hyran?

– Kontant eller via girering.

Hur mycket pengar fick du av din mamma i månaden?

– Det var olika.

Åklagare Fahlander frågar om uttag som har gjorts från tyskans svenska bankkonto.

Är det för hyran?

– Jag har ingen aning.

När du kom till Sverige var det för att söka jobb, har du sagt. Men fanns det något annat också? undrar åklagaren.

– Jag läste svenska, på sommaren 2007.

Hur lång var den kursen?

– Jag tror att det var i juni och juli.

Du hade varit på en musikfestival också?

– Det var var i Borlänge. Jag var där med mina vänner.

Vilka då?

(Tystnad) Tyskan bara ler och skakar lätt på huvudet.

Varför vill du inte svara på det?

– Som sagt, eftersom det är personer som du uppenbarligen inte känner.

Det är andra än de som finns med i förundersökningen?

– Ja, precis.

Sov ni över?

– Ja. Det var tre dagar i juni. Jag tror det var i mitten av månaden.

09.23 Fahlander frågar om festivalen och banden.

– Jag gillar inte stora människosamlingar och försökte hålla mig undan från den stora publikmassan.

Hur rund om magen var du då?

– Lite rund.

Lite rund... Du var i sjätte månaden då?

– Mm...

Berätta om din resa till Grekland.

– Det vill jag inte.

Förklara varför.

Det kommer inget svar.

Av ditt kontoutdrag ser man att du i augusti gör flera kontantuttag i utlandet. Var befinner du dig då?

– Det kan jag inte berätta, för det kommer jag inte ihåg.

Du har ju varit med (namnet på ett vittne) i Grekland? Han har berättat det. Vad är det för hemligt med det?

– Varför skulle jag berätta det?

Du har lämnat många detaljer och har uppenbarligen gott minne, men väljer att inte berätta vissa saker...

– Just det, och vad har det med min resa att göra?

Jag ställer frågor som jag anser har betydelse i målet.

– Jag har en annan uppfattning. Det är det jag säger.

Anledningen är att jag undrar hur rund om magen du var då. Och att (namnet på vittnet) inte sett att du är gravid. Du har ju påstått att du var gravid och födde ett barn som du gav bort. Jag vill se om du talar för sanning.

– Vad spelar det för roll. Jag ser inget samband, men du kanske skulle kunna förklara det?

Tyskan: Svara på min fråga

09.29 Du hade sett NN i Borlänge?

– Kan du besvara min fråga kanske först? undrar tyskan.

Vilken fråga då, undrar ordföranden.

– Vilket samband min graviditet har med allt...

Du har ingen rätt att ställa frågor. Antingen svarar du, eller så låter du bli, instruerar ordföranden.

Åklagaren: Såg du NN i Borlänge eller hade kontakt med honom?

– Ja. Jag skickade ett sms till honom. Men jag vet inte om det var på festivalen.

Skickade du brevet till honom före eller efter Borlänge?

– Det vet jag inte.

Vad stod i sms:et?

– Det kommer jag inte ihåg. Jag skrev till honom att jag hade sett honom.

Vad var syftet?

– Det kommer jag inte ihåg.

Varför väljer du att skicka ett sms till honom?

– Som sagt, det kommer jag inte ihåg.

När var nästa kontakt från din sida?

– I augusti. Via mejl.

Vad stod i mejlet?

– Att jag fortfarande tyckte det var en belastning för mig, händelserna i mars, och att jag ville tala med honom.

Men du hade förstått att NN inte ville ha kontakt med dig?

– Jag ville att han skulle tala med mig om de sakerna som hände i mars.

Vad ville du uppnå med det?

– Jag kände skuld och det hade stor betydelse att NN mådde dåligt. Jag ville att han skulle förlåta mig.

Mådde NN dåligt?

– Ja.

Vidareutveckla det.

– Ja, efter att jag hade berättat för honom den där tisdagen vad som hänt under helgen innan (det första självmordsförsöket). Han tog det väldigt personligt och trodde att jag på något sätt ville skada honom. Och den uppfattningen har han än i dag.

Hur kan du dra den slutsatsen?

– Det verkar fortfarande sitta kvar hos honom. Och jag ville få det ur världen. Egentligen rörde det mest mig, att jag inte skulle ha några skuldkänslor.

Men här uppfattar jag det som att NN mest ska må bättre.

– Nej, han mådde dåligt efter det som hänt i mars, och jag hade skuldkänslor för det.

Han sa att han bodde med en kvinna och två barn. Vad sa du om det?

– När det gällde det sista så önskade jag honom lycka till.

Var det något annat?

– Det vet jag inte...

Polisen har antecknat att du säger: ”Jag sa att det var ok att han inte ville ha kontakt med mig, men att han kunde sagt det tidigare”. Hade han inte sagt det?

– Inte direkt.



09.39 – När vi satt i hans rum svarade han ”jag vet inte” när jag frågade om han inte ville ha mer kontakt med mig. För mig personligen var det viktigt att han skulle förlåta mig för det som hade hänt.

Det var viktigt för dig att fortsätta med kontakten så du skulle kunna må bättre?

– Ja, min väninna hade rått mig att reda ut det här. Men jag var lite rädd för det.

Har du sökt info om NN och hans nya familj på internet?

– Nej.

Har du fått info på något annat sätt?

– Jag hörde något.

Berätta.

– Jag minns ett tillfälle i november då någon berättade att han hade flyttat ihop med sin väninna.

Du har en gemensam bekant med NN?

– Nej, jag kände inte den personen.

Så hur gick det till då?

– Jag var med några vänner i Köping, hos en person som jag inte kände, och han berättade det när jag stod intill.

Kände den här personen NN?

– Så uppfattade jag det. Han berättade att NN och Emma hade flyttat ihop.

Hur kommer det sig att den här personen berättade?

– Som sagt, jag tror det var några som förde ett samtal.

Så du hörde ett samtal där två personer diskuterade att NN bodde tillsammans med en kvinna och hennes två barn?

– Ja.

Hur kunde de veta att det var just NN som de talade om?

– Han sade det.

Kan du försöka återge det samtalet?

– Nej, inte mer än jag sagt. Jag pratade inte själv med dem.

Var befann du dig när du hörde samtalet?

– Jag stod bredvid.

Var i Köping var ni? Var ni hemma hos någon?

– Hemma.

Hemma hos vem då?

– Mina vänner kände honom. Inte jag.

Vill du berätta vilka vännerna är?

– Nej, det vill jag inte.



”Hörde samtal om hans nya familj”

09.46 Fick du veta namnet på NN:s nya flickvän?

– Nej, inte vad jag kommer ihåg.

Vad fick du veta för detaljer?

– Jag kan inte minnas mer än jag sagt.

Berättades det mer om den nya flickvännen?

– Nej.

Inte alls?

– Mm.

Fick du veta något om hennes barn?

– Nej.

Pratade de om barnen?

– Nej, inte vad jag kommer ihåg.

Fick du någon mer information om NN:s nya flickvän?

– Nej.

Åklagaren frågar om anteckningar som han tror är skrivna i augusti. Tyskan skriver bla ”Well well well... tillbaka i Sverige. Jag hatar det” och ”Varför får du all kärlek!”

– Jag kan inte säga exakt vilken tid jag skrev dem.

Jag vill gärna att du med egna ord förklarar vad NN har inneburit för dig, vad du känner inför honom?

– Jag tror att jag har försökt förklara för mig själv, analysera, varför jag mådde så dåligt.

Ok... kan du berätta hur länge du mått så dåligt?

– Sedan i mars. Sedan mitt självmordsförsök.

Mådde du inte dåligt före det? När NN gjorde slut med dig?

– Det var andra skäl att jag mådde dåligt då. Det var annorlunda.

Så det är händelsen i mars som får dig att må dåligt?

– Ja.

Du skriver: ”Jag hatar det som NN gjorde mot mig”. Vad var det?

– Han anklagade mig för att ha gjort det här mot honom.

”Han hade sönder något inom mig”, skriver du också?

– Det avgörande var hans beteende i mars”.

Sedan fortsätter du att skriva att du ”inte vill flytta härifrån. Jag gillar det jag hade här. Mycket”.

– Ja, det var innan jag började må dåligt i Sverige.

Det var livet tillsammans med NN?

– Ja.

Och så skriver du ”Varför får du all kärlek” och ”Jag hatar det”.

– Jag vet inte. Det är inte mina ord, det är en sångtext. Jag tyckte det var passande att sätta dem här. Det är en sång av Nine Inch Nails.

Vad heter sången?

– Nej.



10.06 Här skriver du också att du ville leva det liv som NN lever med flickvän och barn?

– Jag skrev det. Och om det var skälet till att jag var ledsen, så var det det.

I går sa du att du inte kunde tänka dig att flytta ihop med NN igen? Här skriver du det?

– Jag trodde att det var skälet till att jag mådde så dåligt. Jag reflekterade över det, men vi hade aldrig talat om det i våra samtal. Och jag släpper också denna tanke strax efteråt och håller inte fast vid den.

Ja... Sedan säger du: ”Inte särskilt smart av dig att berätta det för mig”.

– Ja. För hans mejl i augusti var skälet till att jag på allvar försökte ta mitt liv. Det var det som jag menade. Om han inte hade skrivit så hade jag kanske inte gjort det.

Men ordvalet ”inte så smart” är lite konstigt..?

– Om han inte sagt som han sagt så hade jag kanske inte försökte begå självmord?

Är det bra att du har begått självmord?

– Är det en allvarlig fråga?



10.43 Förhöret fortsätter efter en kort paus. Åklagaren frågar om hösten 2007.

Du sökte arbete och studier. Kan du berätta om det?

– Under hösten bemödade jag mig inte mycket om arbete. Jag tänkte börja studera i november.

Du skulle ha varit anmäld till en kurs 10 augusti till 20 september?

– Ok.

Hur gick det med det?

– Jag vet inte längre när jag anmälde mig till den här kursen, men jag vet att jag inte gick.

Varför inte?

– För att jag mådde dåligt då.

Som du skriver i dagboksanteckningarna?

– Ja.

Nu vill jag att du berättar om den 13 oktober då du ska ha gjort ett självmordsförsök, fortsätter åklagaren. Vill du det?

– Helst inte.

Jag vill att du lämnar en egen berättelse.

– Hmm... (tystnad). Jag vet inte om jag kan göra det just nu.

Åklagaren Johan Fahlander frågar därefter ut kvinnan om detaljer kring självmordsförsöket

Varför skulle du begå självmord?

– Jag ville inte ha ont längre.

Är det samma som du beskrivit i dagboksanteckningarna?

– Nej, smärtan har jag inte skrivit om. Jag hade ont.

Du hade fysiskt ont?

– Ja. Men det är inte enkelt att berätta om. Jag mådde så dåligt att jag började få fysiska smärtor i överkroppen och armarna. Det blev värre under hela sommaren och ännu värre efter NN:s mejl.

Är det NN som är upphovet till dina smärtor?

– Bland annat, ja.



10.51 Vad är det mer? undrar åklagaren.

– Jag mådde dåligt hela sommaren, men inte bara på grund av NN. Två av mina vänner drog sig undan från mig. Jag sökte kontakt med min bästa väninna men hon svarade inte på mina samtal och det var också ett skäl till att jag kände mig som en belastning. Jag kände mig helt enkelt väldigt ensam. Men jag talade aldrig med någon människa om detta eftersom jag är en person som känner stora ansvarskänslor mot mina medmänniskor. Men jag kunde inte förstå varför mina vänner drog sig tillbaka från mig.

Kvinnan försökte begå självmord på Södersjukhuset.

Jag tolkar det som att du inte vill begå självmord, utan bli räddad.

– Jag förstår att det kan verka så. Men om du visste hur knappt jag undgick döden så skulle du inte tro det.



11.00 I en sjukhusanteckning finns noterat: ”Förvånad över hur patienten kunde utvisat så mycket våld mot sig själv”?

– Jag vet inte hur man skulle kunna komma till den uppfattningen. När jag skrevs ut fyra dagar senare såg jag mina kläder för första gången. Det fanns ingen bit på dessa kläder som inte var blodindränkt. Och jag sa: ”en person som haft dessa kläder på sig kan inte leva”.

För första gången visar den 32-åriga tyskan känslor. Hon brister ut i gråt när hon berättar om sina kläder.



11.03 32-åringen hämtar sig dock snabbt, trycker undan känslorna, verkar det som.

– När jag låg på sjukhuset var jag besviken att det inte klaffat. På kvällen ringde också min bästa väninna, som jag försökt få kontakt med hela sommaren. Skälet var att min mamma hade ringt henne och berättat vad som hänt mig. Jag anklagade henne (väninnan) för att hennes sätt hade lett till att jag hamnat på sjukhuset. Nästa morgon anklagade jag också NN i ett sms.

Vad stod det?

– Att jag önskade att jag aldrig hade träffat honom.

Stod det något mer?

– Att mitt liv hade varit bättre innan vi träffades.

Varför skickade du det?

– Ja, som jag sa, jag var helt enkelt sur, jag var tvungen att bli av med det.

”Du kallar henne hora”

11.07 Fanns det något mer meddelande till NN?

– Ja, jag skickade ett sms till och sa att det inte var menat så.

Menat hur?

– Att mitt liv varit bättre innan jag träffade honom.

Detta skickade du alltså samma dag som också är hans födelsedag?

– Mm...

Kan du berätta vad du menar med anteckningen att din ”masterplan inte fungerade”.

– Ja, varför det inte fungerade att jag miste livet.

Och ”kallt svenskt blod” (en formulering i ett brev till sambon)?

– Ja, det var så att jag förlorade nästan hälften av mitt blod. Jag fick koksaltlösning. Men jag mådde så dåligt av det och frågade efter blod. På måndagen kollades mina blodvärden och då fick jag en blodreserv som kom direkt från kylskåpet. Jag hade sagt hela tiden att jag mått så dåligt att jag inte kunde andas. Den första (blodreserven) kom direkt ur kylen och det kändes mycket obehagligt att få den.

Kan du kommentera vad du menar med ”kallt svenskt blod”?

– I detta sammanhang att det gick så dåligt för mig och så bra för honom.

Säger det något om din uppfattning om NN:s flickvän?

– Spelar det någon roll? Det kan jag inte besvara.

Du kallar henne för hora?

– Ja, jag var sur. Det var ingen speciell baktanke.

Var du sur på Emma Jangestig?

– Nej, förstår du det så? Hon spelade en biroll, snarare. Det här var en tidpunkt när jag svävade mellan liv och död och du kan inte hänga upp dig på varje ord.

Spelade hon en biroll i ett mänskligt drama?

– I detta sammanhang har hon bara en bibetydelse.

Vilken roll/betydelse?

– Hennes biroll är att hon bidrar till att NN har det bra.

Hon har tagit NN från dig?

– Det var en annan person som bidrog till att han lämnade mig. Jag var inte glad att han hade gjort slut med sin tjej (i mars) som alltså inte var Emma Jangestig.

Men du kallar henne för hora?

– Jag hade inga personliga problem med henne.



11.19 Vilken förklaring gav du sjukhuspersonalen till ditt självmordsförsök?

– Jag sa att det var på grund av NN och för att relationen misslyckats.

Var det på det sättet?

– Nej, det var det inte. Men jag sa även till mina vänner i Sverige att det var på grund av NN. Jag är en person som har svårt att få förtroende för andra, och detta var det enklaste sättet. En psykolog som jag hade samtal med trodde dock inte på min förklaring.

Men du har sagt så till personalen.

– Ja, det jag sa var en hel del sagor.

Så det var något du hittade på för personalen? Att du började må dåligt i samband med att NN gjorde slut.

– Nej, det stämmer. Allt är inte påhittat som jag sa till dem, men skälet var något som jag hittade på.

De har också antecknat i journalen att du ska ha gått ner tio kilo i samband med uppbrottet?

– Det stämmer inte heller. Tidpunkten stämmer inte.

Vad har du menat då?

– Viktförlusten var före och i oktober.

Vad berodde den på?

– För att jag inte åt. Det var före och i oktober.

Du kunde inte äta mat då, eller?

– Jag ville gå ner i vikt och tålde inte mat under den här tiden.

Ville du banta?

– Ja.

Hade du gått upp i vikt innan?

– Ja.

När då?

– Under hela året.

Kan du berätta mer om det?

– Nej.

Hade du börjat äta mer?

– Jag vill inte svara på det.



Vägrar prata om pojkvän

11.26 I en anteckning från sjukhuset står att ”patienten är ledsen då hon sett att pojkvännen haft kontakt med en före detta vän på nätet”.

– Det stämmer. Men det är en helt annan pojkvän det rör.

Kan du berätta vem det är?

– Nej, det kan jag inte.

Är det i Sverige du har varit ihop med honom?

– Jag ska inte berätta mer, säger tyskan och ler igen.

Har du haft någon mer pojkvän än NN i Sverige?

– Det ska jag inte heller berätta om.

Åklagaren Johan Fahlander läser ur polisförhör där tyskan berättat att hon inte haft någon mer pojkvän i Sverige.

Stämmer det?

– Det spelar ingen roll om det hade varit någon annan eller inte.

Men du har sagt det i förhör?

– Du kan inte ta allt jag sagt i förhören som sanning.

Så det kan finnas halvsanningar och lögner i förhören?

– Ja.

Kan du ge något exempel på det?

– Ja, exempelvis varför jag valde Södersjukhuset som plats för mitt självmordsförsök. Jag frågades varför, och svarade att jag inte visste, men det vet jag.

Varför var du där då?

– Det vill jag inte säga.

Vad finns det fler för lögner? undrar Fahlander.

– Att kalla det för lögner är lite överdrivet för det verkar som om det skulle finnas en ond avsikt. Men att ljuga om skälet till varför jag gick till Södersjukhuset hade inga onda avsikter, säger tyskan.

När du har frågats i polisförhören om graviditeten har du svarat att det var en privatsak?

– Ja.

Hur länge har du haft vård inom psykiatrin här? När hade du sista kontakten?

– Det var i mitten av december, ungefär.

Och anledningen till att det upphörde?

– Jag hade inte kunnat bli behandlad i Skarpnäck om jag inte hade lagts in där.

Kände du dig bra då?

– Ja.

Hade du någon medicinering?

– Nej.



11.35 Det finns uppgifter om att du haft besök på sjukhuset av dina vänner?

– Ja, en var där. Jag sa till honom att jag fortfarande var förälskad i NN, det är väl det du vill fråga om?

Ja, kan du kommentera det?

– Jag ljög för honom, som jag också ljög för läkarna i detta sammanhang. Mina bästa vänner i Tyskland visste inte heller varför jag gjort det, men till dem sa jag inte att det var på grund av NN, de hade heller inte trott det.

Fanns det några planer att flytta ifrån Skarpnäck i december?

– I december? Nej.

Du ska ha skrivit i din dator att du inte längre fick bo kvar..?

– Det var i februari. Det var på grund av att personen som jag hyrde av bara kunde hyra ut till december, januari. Därför såg jag mig också om efter andra möjligheter och ville komma närmare city. Men jag hittade inget bättre och hon sa också att det var ok att jag kunde stanna kvar.

Ok. Jag tänkte först fråga om hammaren som du hörts om... Kan du berätta om det? Hon ska ha saknat den i januari?

– Jag vet bara att den hela tiden låg i verktygslådan på mitt rum. Jag kan inte påminna mig någon särskild situation när hon skulle ha saknat den.

Har du använt den någon gång?

– Ja, en gång när mitt cykellås hade frusit. Och sedan någon gång i mars när jag bytte glödlampor så lossnade glasdelen så att den gängade delen satt kvar så då försökte jag lossa den med en tång och en hammare. Och även en gång när en skruv på navet hade fastnat använde jag hammaren. Därför låg den också på mitt rum. Om hon har saknat den så är det för att den låg på mitt rum.

Använde du den före, under eller efter den 12:e, 14:e eller 17:e mars?

– Jag köpte en glödlampa den 15:e mars, har jag läst på något kvitto.

Tror du det var då som du använde hammaren?

– Det kan hända att jag använde den denna dag eller nästa dag.



11.44 Den 5:e mars ska du ha köpt något, kan det vara glödlampan?

– Det vet jag inte.

Kan du ha glömt kvar hammaren när du reparerade din cykel?

– Det är min uppfattning.

Har du berättat om detta i polisförhör också?

– Nej.

Varför inte det?

– De har inte frågat om det. Bara ifall jag har använt hammaren och det har jag svarat på.

Du har använt hammaren tre gånger, alltså?

– Ja. Det med låset hände på vintern. Jag kanske använde den två gånger i veckan. Men det var bara en gång som jag försökte lossa bakhjulet.

När?

– Det var också i mars.

Var det vid samma tillfälle?

– Jag förstår inte...

Kan du berätta när du använde hammaren för cykelreparationen?

– Det var i mars, efter det här med glödlampan.

Hur kunde du använda hammaren om den var försvunnen?

– Du har missuppfattat mig helt. Jag har aldrig sagt att den försvann vid reparationen av lampan, utan att den försvann när jag reparerade cykeln.

Ok, så reparationen av cykeln ligger efter lampan?

– Ja, just precis.

När hände det då?

– Det vet jag inte exakt.

Nej...

– Den gick sönder väldigt mycket, så jag kan inte säga precis när.

Har åklagaren fler frågor kring cykelreparationen? undrar här ordförande Per Kjellsson.



11.56 Åklagaren läser ur polisförhör att tyskan uppgett att hon senast använt hammaren i februari.

Nu var det i mars?

– Ja. För att jag hade en dålig tidsuppfattning om det och nu såg jag på kvittona att det var först i mars. Jag trodde att det hade hänt en månad innan, alltså allt det här med glödlamporna.

Därmed är det lunchpaus i rättegången till 13.30.



”Hammaren försvann”

13.32 Åklagaren fortsätter med att ställa ytterligare några frågor om hammaren:

Vilken hammare är det du pratar om?

– Hammaren som tillhörde (kvinnan som XX hyrde rum av).

Var reparerade du cykeln?

– Vid entrén utanför.

Utomhus?

– Ja.

Nu övergår åklagaren till att fråga om bilresan den 30 januari. Då ska tyskan enligt egna uppgifter ha besökt Örebro.



13.34 Åklagare Fahlander uppmanar tyskan att med egna ord berätta om resan.

– Det var den 30 januari som jag hyrde en bil för att åka till Örebro, blir det korta svaret.

Hur kom det sig? undrar åklagaren.

– Jag hade funderat på att studera på universitetet där och då informerade jag mig på internet vilka kurser de gav där. Jag ville titta på campus för att se om jag kunde tänka mig att studera där.

Vad åkte du för väg?

– Hmm... Det vet jag inte precis vad vägen heter. Jag känner inte till vad riksvägen heter.

Var det motorväg?

– Ja, det tror jag.

Minns du om du åkte norr eller söder om Mälaren?

– Det vet jag inte.

När åkte du ungefär?

– Vid lunchtid ungefär.

Hur lång tid tog det?

– Det kan jag inte uppskatta.

Du har antagligen åkt in i Örebro på motorvägen E18?

– Om det är den vägen som leder dit så var det det, ja.

Vad gör du där då? Lämna gärna en egen berättelse, uppmanar Fahlander återigen.

– Jag åkte direkt till campus. Parkerade bilen och gick runt och tittade på de olika byggnaderna.

Hade du avtalat möte med någon?

– Jag träffade några människor där.

Var det ett slumpmässigt möte?

– Ja, det var det.

Och du åkte dit för att titta?

– Ja, för att få ett första intryck.

Hade du gjort upp om att träffa någon person på universitetet?

– Nej.

Sökte du upp någon?

– Nej.

Du var inte intresserad?

– Nej, jag sökte inte den informationen utan för att få ett första intryck.

Du ville se vad det var för byggnader?

– Snarare att campus inte skulle vara för stort och se på omgivningen.

Hur länge var du där?

– Högst en timme.



13.42 Vad gjorde du sedan? undrar Fahlander.

– Jag åkte tillbaka.

Åkte du till biluthyraren, eller vad gjorde du?

– Jag åkte tillbaka och stannade i Arboga och stannade vid en bensinstation.

Du åkte av E18 och åkte in i Arboga?

– Det kan vara så.

Kan vara så?

– Jag vet inte vad vägen heter.

Var det en motorväg eller landsväg?

– Det vet jag inte.

Ok... hur kommer det sig att du åkte in i Arboga?

– Jag ville stanna till för att äta och dricka något som jag hade i bagageutrymmet. Men sedan köpte jag något vid bensinstationen, istället.

Var det en slump att det blev Arboga som du stannade i?

– Ja, det var en slump.

Vill du berätta något annat om besöket i Arboga?

– Nej, inte från min sida.

Vad gjorde du sedan?

– Jag åkte till Stockholm.

Parkerade du bilen någonstans?

– Ja, antagligen.

Minns du var?

– Jag kommer inte ihåg var jag parkerade någonstans.

Lämnade du tillbaka bilen?

– Nej, det gjorde jag nästa dag.

Använde du bilen till något, kört omkring i Stockholm eller något?

– Jag gjorde inget annat med bilen.

Parkerade du i Skarpnäck och gick upp och lade dig?

– Nästa dag åkte jag direkt till biluthyraren.

Du fick betala 1210 kronor?

– Ja.

Hade du råd med en sådan resa?

– Sannolikt, ja.

Var det inte billigare att åka tåg?

– Jo, säkert.

Varför hade du bilen in på nästa dag?

– Det vet jag inte.

Varför lämnade du den inte när du kom tillbaka till Stockholm?

– För jag hade hyrt den till nästa dag.

Du är debiterad för 383 kilometer, enligt kvittot. Är det riktigt?

– Om det står så.

Du vet att sträckan till Örebro är längre. Du kan inte ha åkt till Örebro?

– Ja, det förstår jag, men det är inte första gången jag hyrt en bil och det är inte första gången trippmätaren inte har fungerat korrekt.

Hur vet du att den var trasig?

– Det kan ha varit fel redan vid den förra noteringen.

Kommer du ihåg hur du var klädd vid det här tillfället?

– Mmmm... nej.



Ringde Emma – från Arboga

13.50 I Arboga så är din telefon i kontakt med ett annat telefonnummer?

– Jag visste inte om det var i Örebro eller Arboga, men ni har sagt att det var i Arboga. Det var där jag ringde.

Till vem ringer du?

– Vid den tidpunkten visste jag inte vem som ägde telefonabonnemanget, men jag ringde för att tala med NN.

Vems abonnemang var det?

– Det vet jag inte.

Men det har du fått höra flera gånger...

– Nej...

Det är ju Emma Jangestig.

– Ja, ja just det.

Berätta hur du fick numret.

– Jag hade fått numret av någon och eftersom jag inte nådde honom på det gamla numret så ville jag prova på det nya.

Vem fick du numret av? Vill du berätta det?

– Nej.

Hur gick det till då?

– Jag sa till den här personkretsen att jag ville få tag på NN och då fick jag det här numret.

Vad är det för personkrets?

– Det var några vänner till mig.

Några vänner som känner till NN och hans flickvän Emma Jangestig?

– Det verkar så.

Och vilka är det?

– Det kan jag inte säga.

Vill eller kan inte?

– Vill inte.

Varför inte det.

– Det skälet har jag nämnt till dig ett par gånger i dag.

Är detta de så kallade Köpingsvännerna?

– Ja.

Så de måste vara bekanta till NN och Emma?

– Det kan vara så.

Varför ringer du inte till NN?

– Det gjorde jag, men fick inget svar. Det var ett par dagar tidigare.

Från vilken telefon och med vilket nummer?

– Telefonnumret kan jag inte ange, men det är det simkortet som jag hade i plånboken som försvann i mars.

Varför använde du det simkortet?

– Det var en annan telefon.

Var är den telefonen?

– Den måste finnas här.

I Sverige?

– Det utgår jag ifrån.

Finns den i beslag?

– Jag utgår från att alla telefoner finns i beslag.

Hur länge innan samtalet till Emmas telefon ringde du till NN?

– Det minns jag inte. Det var strax innan, kanske en, två, tre eller fyra dagar innan. Jag ringde på hans gamla fasta abonnemang.



14.00 Hur många gånger ringde du då?

– Jag försökte en två, tre gånger.

Vet du vilket datum det var?

– Nej.

Varför ringde du?

– Jag ville veta något.

Vad?

– Det var av samma skäl som jag några dagar senare skickade ett brev till honom.

Brevet om att du fött hans barn?

– Ja.

Den 30:e januari 2008 befinner du dig alltså i Arboga. Du har ringt några gånger tidigare och du har fått ett ingående samtal, och sedan ringer du Emma Jangestig. Varför ringer du inte NN för?

– Som jag sa, eftersom jag trodde det var hans nya telefonnummer. Det var min slutsats.

Du trodde att NN hade flyttat ihop med Emma?

– Det hörde jag i november.

Av vem hörde du det?

– Det har jag berättat tidigare.

Så då trodde du att han var sambo då?

– Ja.

Varför ringer du då några dagar tidigare på hans gamla nummer?

– Jag försökte helt enkelt.

Varför försöker du inte med det gamla numret innan du ringer Emma Jangestigs nummer?

– Som sagt, det var det enda numret som jag trodde var hans nya nummer.

Sedan ringer du NN senare på kvällen, 20.37. Varför?

– Det var för att prova en gång till på hans gamla nummer.

Varför ringde du inte därefter på Emma Jangestigs telefonnummer.

– Där fick jag inte heller något svar.

Men det var ju tre och en halv timme tidigare?

– Ja.

Varför ringer du inte till Emmas nummer en gång till, du tordde ju att de bodde ihop hos Emma?

– Ingen svarade då de två gångerna, så då försökte jag det gamla numret.

Varför ringer du inte till Emma efter att du ringde till NN halv nio på kvällen.

– Det kan jag inte förklara, jag är också förvånad över det. Jag har aldrig därefter försökt att ringa det numret igen.



14.06 Åklagare Fahlander ber 32-åringen återigen berätta hur hon fick numret.

– Jag noterade numret på en papperslapp.

Men berätta hur det gick till när du fick numret. Det måste väl ha hänt någonting före?

– Ja, precis, som jag sagt tidigare så hade jag yttrat att jag ville prata med NN och då sa någon till mig att försöka med det här numret.

Numret har ju funnits i telefonkatalogen. Det var hur enkelt som helst att hitta det. Gjorde du det?

– Nej, jag har inte sökt det.

Du hade alltså fått veta i november att NN bodde med Emma? Visste du vilken adress det var?

– Nej.

Är det säkert, det?

– Ja.

När du fick telefonnumret, frågade du då efter adressen till NN?

– Nej.

Var du inte intresserad av det?

– Det stämmer, men jag ville tala personligen med honom i telefonen om det här.

Varför skickar du brevet till NN:s gamla adress om du nu utgår från att han flyttat?

– Jag utgick ifrån att brevet skulle komma fram ändå.

Men det är ju en chansning från din sida?

– Det var ett antagande, det normala är att om en person flyttar så flyttas posten med också.

Ville du få bekräftat att NN verkligen hade fått brevet?

– Men han mejlade ju, så vid en senare tidpunkt fick jag veta att han fått brevet.

Men du vet inte då om det kom fram?

– Nej, jag utgick ifrån att han skulle få brevet.



14.13 I brevet (som den åtalade skickat till sambons förra adress) skriver du att du inte kunde stå ut med att ha barnet i din närhet. Förklara det.

– Ja... jag tyckte att eftersom det var hans barn så skulle det påminna mig om honom. Jag hade ingen hög uppfattning om honom (NN) och jag trodde att barnet skulle märka det.

Men du hade ju burit barnet i nio månader, skulle du inte älska det ändå?

– Jag vet inte. Det hade kunnat bli så att barnet märkt att jag inte hade någon högre uppfattning om NN, säger tyskan med ett litet leende.

”Du kan fortsätta att hata mig”, står det också.

– Ja, fortfarande på grund av historien i mars.

Varför tror du att han är så långsint att det skulle sitta i ett år senare?

– Därför att jag känner honom och vet hur han gör med sådana saker. Han väljer att förtränga istället för att tala om det.

Känner du NN?

– Ja, åtminstone i detta avseende. När han talade om sin tidigare tjej så var det också ouppklarade saker med henne.

Du dömer eller bedömer människor utifrån enstaka handlingar?

– Nej, så är det inte. Det var flera händelser som gjorde att jag kom till detta omdöme. Jag är inte den som dömer för snabbt.

Du har träffat NN ett fåtal gånger. Du tycker att du kan ha den uppfattningen om honom?

– Ja. Det har inte med tid att göra utan vissa situationer som gör att man lär känna en människa.

Vad fick du för svar på brevet?

– Ett mejl. Han frågade var jag hade fött barnet någonstans.

Vad blev din reaktion på det?

– Ingen. Jag svarade aldrig.

Pratade du med någon annan om det här?

– Ja, med många människor.

Och däribland med adoptivpappan?

– Bland andra.

Vad sa du till honom?

– Jag sa att NN hade svarat mig och att han hade några frågor. Men jag sa att jag inte hade lust att tala med NN om det.

Hur kan någon veta att du adopterat bort ditt barn?

– Jag har ju sagt att jag kände honom innan.

Har du sagt att adoptivpappan skulle ha ditt barn?

– Inte direkt så, men ungefär.

Hur då?

– Det vill jag inte säga.

I adoptivpappans brev står det att ”XX blev mycket upprörd”. Blev du det?

– Ja.

Tydligen säger adoptivpappan också att NN blivit kastad ut i kylan. Vad menar han med det?

– Det vet jag inte.

Har du blivit kastad ut i kylan?

– Det vet jag inte.

Du vet ju att det här brevet (från adoptivpappan) är länkat till din lägenhet i Skarpnäck, det är ju du som har skrivit det! slår Fahlander fast.

– Mejlet?

Ja.

– Det är inte jag som har skrivit det, hävdar tyskan.



14.23 I din väska som du hade med dig i Tyskland så har vi hittat anteckningar. De har du sett.

– Ja.

Där finns ju Emmas och NN:s adress?

– Ja, jag slog upp den för att ge den till en person.

En person som ville ha reda på den adressen?

– Det var snarare så att det var NN:s önskemål.

NN:s önskemål vadå?

– Han hade bett om ett faderskapstest. Därför ville jag ge bort adressen så att det skulle kunna ske.

Jag förstår inte hur du menar?

– Vad förstår du inte?

Det finns en anteckning som du gör för att NN ska göra ett faderskapstest..?

– Nej det var för att kunna lämna den vidare.

Så du tog fram den för att NN skulle kunna göra ett faderskapstest?

– Det var tanken, ja.

Men du sa att det var en person som bad dig ta fram adressen?

– Ja.

Vad är det för en person?

– Adoptivpappan.

Jaha. Adoptivpappan bad dig ta fram NN:s nya adress så att adoptivpappan skulle kunna kontakta NN och ordna det här med faderskap?

– Han frågade efter NN:s adress, ja.

Gav du den till honom?

– Nej.

Varför inte då?

– Det kom något emellan.

Vadå?

– Det här åtalet.

Jaa... När skulle han ha bett om det här då?

– Jag vet inte exakt datum.

Var det i februari eller mars, eller när var det?

– Februari eller mars, men jag vet inte.

Sedan befinner du dig i Tyskland och grips, men släpps. men du lämnade alltså inte informationen vidare till adoptivpappan?

– Jag hade inte tillfälle. Och det var inte viktigt vid denna tidpunkt. Det var inte viktigt.

Vad menar du med att du inte hade tillfälle?

– Det var väl båda sakerna.

Men du har väl haft tillfälle att ringa adoptivpappan?

– Jag har också gjort det, men jag har talat om andra saker med honom än adressen, som inte var på tapeten då. Jag visste inte heller att jag skulle gripas igen. Om jag vetat det hade jag berättat helt andra saker för honom.

Som vadå?

– Ja, då kanske jag skulle gett honom adressen.

Vad var det för andra saker du skulle berättat för honom?

– Ja, adressen, det var det jag menade.

Hur fick du reda på NN:s adress?

– Det var samma person som gav mig telefonnumret som gav mig adressen.

Så du vände dig dit för att få adressen?

– Jag frågade om jag kunde få adressen.

Det här är helt nya uppgifter som du kommer med i dag?

– Jag nämnde de helt enkelt inte tidigare, säger tyskan och häller återigen upp ett glas vatten till sig.



Flera nya uppgifter i rätten

14.33 Vad sa du i polisförhören om NN:s adress?

– Jag vet inte. Jag berättade heller inte att jag hade varit på polisen i Mariefred. Ett skäl är att jag i förhören inte heller räknade med att sitta här i dag. Jag visste inte att varje ord jag sa då skulle få så stor betydelse här idag.

Men då kände du till adressen långt tidigare? undrar rättens ordförande.

– Ja.

Har du berättat det du sagt i dag i tidigare polisförhör? undrar åklagaren.

– Jag fick frågan varför jag hade adressen och svarade då ”antagligen för att skicka dit någonting”.

Du sade i förhör att du kanske skulle skicka ett brev dit.

– Ja.

Åklagaren: Ok. Nu vill jag fråga dig om vad vi fann i den beslagtagna datorn i Tyskland: Där har man då hittat sökningar som du har gjort.

– I vilken dator?

Den som du hade med dig till Tyskland. Det är alltså sökningar som du har gjort på vissa ord.

– Jag kan förklara det. För det första är det inte min dator, och det är inte bara jag som har haft tillgång till den så jag kan inte hållas ansvarig för allt som fanns i den.

Vems dator är det då?

– Det var en vän som gav den till mig.

Var det en vän i Sverige eller Tyskland, eller någon annanstans ifrån?

– Det var här i Sverige.

Vilken vän är det?

– Det var (nämner namnet på en man som är kallad som vittne och som XX träffade i Stockholm).

Det är alltså inte du som har gjort sökningarna?

– Nej.

När fick du datorn av (mannen).

– I november.

2007?

– Ja.

Är det någon mer som har använt datorn?

– Det vet jag inte. Två gånger har hårddisken raderats. Så under en tid hade jag inte datorn. Den fick ett virus och då lämnade jag bort datorn.

Till vem?

– En vän som i sin tur gav den till någon som kan sådana saker. Men vem det var vet jag inte.

Vem är din vän då?

– Det vill jag inte säga.

I förhör har tyskan sagt att hon haft med datorn på fest och att den då varit uppkopplad. Detta läser åklagaren nu upp. ”Finns det kamrater som använt datorn som vi kan få tag på?” läser han ur förhöret - där svaret blir nej.

Här finns en man (vittnet) som kan ha använt datorn, säger åklagaren. Men inget om något virus eller att den varit bortlämnad?

– Det stämmer.

Så det är en ny uppgift i dag?

– Ja.

Det finns bilder på NN:s och Emmas hus i datorn. Har du någon kommentar till det?

– Nej.

Är det du som hämtat och lagt in bilderna?

– Nej, jag vet inte.

Har du gjort det?

– Jag utesluter det inte.



14.48 Åklagarens frågor närmar sig så sakteliga dagarna i mars. Nu frågar han om onsdagen den 12:e mars:

Kan du berätta om den dagen? uppmanar han 32-åringen.

– Då åkte jag med tåg på morgonen till Arboga och gav mig ut för att leta efter runstenen Kung Sigges sten.

Du får gärna lämna en egen sammanhängande berättelse om denna dagen.

– Jag åkte vid tio, halv elva från Stockholm och åkte till Arboga. Jag gav mig ut till fots för att leta. Återigen hittade jag inte stenen. Sedan gick jag tillbaka till stationen för att åka tillbaka till Stockholm.

Vilken tid åkte du tillbaka?

– Vid femtiden.

På vilket sätt betalade du biljetten?

– Den betalade jag kontant.

Ok. Det säger du.

– Ja.

Minns du om du gjort något uttag innan eller hade du pengarna i plånboken?

– Det minns jag inte nu.

Om man tittar på ditt kontoutdrag så ser man att du gjort ett uttag i Farsta på morgonen.

– Mm.

...på trehundra kronor? Och sedan har du 283 kronor kvar på kontot. Kan det ha varit för att betala biljetten till Arboga som du gjorde uttaget?

– Om det stämmer med biljettköpet?

Ja, minns du om uttaget finansierar biljettköpet? Varför betalar du kontant?

– Det vet jag inte.

På kontoutdraget är det 90-95 procents kortköp. Du använder kortet direkt i butiken.

– Det stämmer. Men det är också så att min mamma skickade kontanter till mig och då hade jag ibland kontanter på mig.

Du reste tio, halv elva?

– Ja, det är så jag uppfattar det.

Hur snabbt tar du dig från Farsta till Centralen?

– Det vet jag inte.

Köper du biljetten precis innan du åker eller någon dag innan?

– Det kommer jag inte ihåg.

Varför använde du inte kortet?

– Eftersom jag köpte biljetten vid disken så fanns det inget behov. Jag hade ju pengarna med mig.



15.02 I pausen kommenterar Nicklas Jangestigs advokat Kari Skönebrant tyskans vittnesmål hittills.

– Det är som ett hus som krackelerar mer och mer, skulle man kunna sammanfatta det som.

Vilka är de avgörande svagheter som kommit fram i dag, tycker du?

– Det är dels att hon uppenbart försöker tona ner sin besatthet av NN. Och också att hon erkänt att hon ljög i förhören. Det sågar ju hennes trovärdighet totalt.

Han kommenterar också det faktum att tyskan i vissa stycken helt väljer att inte svara alls.

– Det är när det bränns. Då väljer hon att hålla tyst helt, och det påverkar också hennes trovärdighet, naturligtvis.





15.19 Förhöret fortsätter efter en kort paus.

Åklagaren: När anländer du till Arboga?

– Vid tolv, halv ett.

Hur snabbt går du när du kommer fram?

– Normal promenadtakt. Min takt.

Hur lång tid tar det att gå ut till stenen, som du inte hittar?

– Cirka två timmar.

Letar du efter stenen eller vänder du och bara går tillbaka?

– Jag letar inte särskilt länge.

Hur lång stund letar du innan du går tillbaka?

– Det är svårt att säga, för jag vet inte var vägen slutade och kan inte uppskatta det tidsmässigt.

Hmm. Går du tillbaka sedan, alltså?

– Ja.

Hade du förberett dig på något sätt för att hitta stenen, det här var ju tredje gången.

– Ja, det var mer meningsfullt att gå till fots än köra bilen.

Hade du någon karta med dig?

– Ja.

Från Stockholm?

– Den är från turistbyrån i Arboga.

Är det den karta som du fick hösten 2006?

– Ja.

Minns du vilket tåg du tog tillbaka?

– Enligt min uppfattning var det vid femtiden.

Vid fem?

– Ja, som jag bedömer i dag.

Har du bedömt annorlunda tidigare?

– Det kan vara så.

Ja, du har sagt i förhör att du tog ett tåg strax före eller efter halv åtta.

– Inte på onsdagen.

Nähä. Då var klockan 17, alltså. Kan det ha varit 16.28?

– Så kan det vara.

För din telefon har kopplats upp en stund senare och det skulle kunna stämma med den tågtiden.

– Ja, då var det väl det tåget.

Du har sagt i förhör att det var mörkt när du gick tillbaka? Jag tror att du har förlagt tiden senare än vad den var?

– Jag kan inte komma ihåg att jag sagt att jag åkt så sent på onsdagen.

Men så står det i förhöret...

– Det kan så vara, men jag kommer inte ihåg att jag lämnat de uppgifterna, svarar tyskan.

Åklagaren räknar lite och säger: Du har alltså gått sammanlagt 37 kilometer under den tid som du var i Arboga?

– Jag hade ingen mätare med mig.

Men det är 18,5 kilometer ut till stenen, det har polisen mätt.

– Men jag var ju aldrig vid stenen.

Ok. Kommer du ihåg att du varit ute och åkt bil med polisen och visat hur du gick. Kommer du ihåg det?

– Ja.

Hur gick det?

– Mycket dåligt.

Du visade fram till en plats bortom stenen.

– Det kommer jag inte ihåg.

Det innebär att du måste gått väldigt snabbt eller sprungit?

– Så kan det vara.

Kan du berätta vad du hade för kläder på dig vid det här tillfället?

– En av mina tre beiga jackor, jeans och gymnastikskor.

Kan du beskriva skorna för oss?

– De var svarta i konstläder med vita skosnören.

Har du sagt så hela tiden?

– Det kan jag inte minnas.



15.31 Kommer du ihåg vilka skor du hade på dig när du kom till Sverige?

– Ja, det var svarta skor med svarta skosnören.

Åklagaren tar fram en bild ur förundersökningsprotokollet på ett par svarta skor.

– Det var de här skorna, ja, bekräftar tyskan.

Har du sagt det i förhören också?

– Ja, som jag minns en gång.

Du har sagt här nu att du inte hade de här skorna på dig i Arboga och då vill jag veta varför.

– För att då utgick jag ifrån att det var de skorna som jag hade haft på mig.

Hur drog du den slutsatsen?

– Att det inte rörde sig om de här skorna kom jag på när jag fick en väska med mina kläder som jag hade tagit med från Tyskland. Och då fick jag ett beslagsprotokoll som den tyska polisen hade bifogat med ett par vita skor. Då kunde jag inte förklara varför de fanns där. Det var inte jag som packade min väska, utan det gjorde den tyska polisen. Jag hade ingen möjlighet att packa mina saker eller kontrollera vad som hamnade i väskan. Men de skorna som jag hade den här dagen, de svarta med de vita snörena, de hade jag helt säkert med mig, men de fanns inte med på listan över de beslagtagna sakerna. Då fick jag ett par svarta skor, med svarta skosnören, som jag trodde att jag hade haft på mig den här dagen.

Så de svarta skorna med svarta snören dyker för första gången upp på häktet i Tyskland?

– Ja. Och de fick jag i en väska från min advokat, och jag utgick ifrån att det var en väska som polisen packat.

Så de här skorna är inte ens dina?

– Nej, jag har aldrig sett dem förut. Jag vet inte var de kommer ifrån.

Jag är inte säker på att jag förstår... men de vita skor du har i dag, har du köpt dem själv?

– Nej.

Åklagaren ser tveksam ut... hur har du då fått dem?

– Polisen beslagtog min väska och därför utgick jag ifrån att det var den väskan som polisen beslagtagit. Men när jag såg de vita skorna, som jag heller aldrig sett, så märkte jag att det var en helt annan väska med helt andra kläder.

Ok. Men de svarta skorna med svarta skosnören och kläderna passar dig?

– Ja.

Och skorna som du hade på promenaden till Siggestenen är borta?

– Ja.

De svarta skorna med svarta skosnören har du sagt tidigare att du sett i din mammas lägenhet?

– Ja, så kan det vara.

Gjorde du något med dem?

– Inte jag.

Jag uppfattar i polisförhören att det finns tre versioner om de svarta skorna med svarta skosnören. Du har sagt att du köpte dem förra året i Göttingen?

– Ja, men det stämmer inte.

Varför sa du så då?

– Jag säger ärligt nu för att jag vill få min ro. Jag ville att de skulle lämna mig ifred, därför svarade jag så.

Ja... sedan har du också sagt att de svarta skorna med svarta snören inte köptes in i Göttingen. Utan att det var någon annanstans som du köpt dem?

– Ja.

Varför sa du så då?

– Jag sa bara att jag inte köpt dem i Göttingen.

Men det sa du först?

– Ja.

Och sedan att du köpt dem någon annanstans?

– Ja.

Och sedan säger du att du hade anträffat dem i en lägenhet i Hannover, hos din mamma? Och så säger du att du inte vet när du såg dem första gången. Och på frågan varför du tog dem säger du att du behövde dem? Det är den tredje versionen. Och i dag får vi en fjärde version? – Det är den version jag berättar nu som stämmer. Och jag har sett sådana här skor i min mammas lägenhet.



”Skulle kunna vara jag på bilderna”

15.47 Du har ju fått se övervakningsbilder från stationen. Har du sett dig själv på de bilderna?

– Nej, inte till hundra procent. En gång tänkte jag att det där skulle kunna vara jag, men jag vet inte vilken av dagarna det var. Jag var inte säker. Kvalitén på bilderna var dålig.

Ok. Nu hade du för tredje gången varit ute och sökt stenen utan att hitta den. Hur kändes det?

– Ja, det var lite frustrerande, men vägen är målet.

Ville du göra ett nytt försök?

– Jag hade gärna följt med dig, för du hittade ju stenen, svarar tyskan åklagaren.



15.49 Sedan tänker jag ställa frågor om fredagen den 14:e mars, fortsätter åklagare Fahlander. Du får gärna berätta själv.

– Det var en fredag... Jag åkte till Arboga för att se på Halvardsborgen mera noga.

Är det allt du vill lämna själv?

– Det är vad jag gjorde. Mer kan jag inte säga om det.

Du sa att du ville tillbringa mer tid där, jämfört med när då?

– Då var jag där första gången för två år sedan med NN.

Ett och ett halvt är det ungefär. Det låter som att det här hade du grunnat på ett tag? Du hade varit där med NN en gång tidigare.

– Precis.

Vad är det som gör att du vill åka dit en gång till?

– Första besöket varade bara tio, femton minuter och jag ville inte tråka ut honom. Då hade jag redan tänkt att jag skulle åka dit igen.

Varför dröjde det ett och ett halvt år?

– En ren slump.

Kan du vidareutveckla vad det var som gjorde att du ville besöka borgen igen?

– Det har jag sagt. Jag fick inte se tillräckligt noga första gången. Jag letade efter spår, tecken, översätter tolken.

Du letade efter ”speciella saker”, har du sagt angående den 17:e mars? Var det det du gjorde den 14:e också?

– Ja.

Vad ville du se då?

– Saker på stenarna.

Vadå för saker?

– Ja, olika saker, olika tecken, som runtecken eller ifall något är ristat i dem.

Att det skulle finnas ristningar på stenarna, alltså?

– Ja.

Hur kommer det sig att du sökte just på Halvardsborg?

– Det gör jag på varje utgrävningsplats.

Så du ville göra fynd som inte tidigare dokumenterats?

– Ja, till exempel.



15.56 Har du gjort det på flera platser?

– Ja, när det finns tid.

Har du berättat om detta i polisförhören?

– Inte så utförligt.

Hur har du svarat?

– Det minns jag inte.

”Det här är ingen historielektion”, har du sagt till polisen, påminner åklagaren.

– Ja, just det, säger tyskan med ett igenkännande skratt.

Varför sökte du inte efter kung Sigges sten den här fredagen?

– Därför att det var för sent och vandringen i onsdags hade gett mig träningsvärk. Jag hade inte tillräckligt med tid och hade gått där två dagar innan utan att hitta den.

Hur betalade du den här resan till Arboga? vill åklagaren veta.

– Kontant.

Det finns ett uttag tidigare den dagen. Sedan är det tomt. Var du helt pank sedan?

– Nej.

Hade du pengar?

– Ja.

Så varför tog du ut mer pengar?

– Det vet jag inte.

När åker du då?

– Det minns jag inte.

Kan du ge oss en uppskattning?

– Jaa.... nej.

Inte alls? Åker du på förmiddagen eller kvällen?

– Det var på eftermiddagen.

Kommer du ihåg något du gjorde den eftermiddagen?

– Ja, jag var hemma i lägenheten på eftermiddagen.

Fick du något sms från din väninna?

– Från vem?

Från din hyresvärdinna.

– Det vet jag inte.

Enligt en telefonlista kommunicerar du via sms med henne 15.24 i Stockholm?

– Ja.

Så då var du hemma?

– Ja, så ser jag det också.

Så när åker du till Arboga?

– Efter det.

Enligt tabellen är det första tåget strax före fyra, 15.50. Skulle du hunnit med det tåget?

– Det vet jag inte.

Hur lång tid skulle du normalt behöva för att hinna till centralen i Stockholm?

– Ingen aning.



16.05 Klockan 17.26 är det tåget framme och då är du tidigast framme i Arboga?

Tyskan nickar.

Kan du berätta vad du gör då?

– Det har jag ju berättat.

Ok. Du går ut till borgen. Hur lång tid tar det?

– En timme.

Hur länge är du där och söker ristningar?

– Det vet jag inte.

Du har sagt cirka en timme, i polisförhör.

– Det kan stämma.

Så när kan du som tidigast vara tillbaka på stationen i Arboga?

– Jag tog tåget halv åtta.

Det är bara två timmar efter att du kom till Arboga?

– Ja, säger ni ja.

Förklara hur det går till i förhållande till telefonlistan (sms:andet).

– För att jag inte åker tåg. Tillbaka.

Hur reser du då?

– Med bil.

Vems bil?

– Inte min.

En väns.

Vilken vän?

– En från Köping som arbetar i Stockholm som tog med mig.

Det här har du inte sagt tidigare, trots att du hörts innan och lämnat uppgifter om tågtider...

– Det stämmer, jag hade ju biljett till tåget.

Varför har du inte berättat tidigare?

– Jag kan ju inte berätta om de här vännerna som du inte känner.

Är det något annat du vill berätta om resorna den 12:e och 14:e?

– Nej. Och när det gäller mitt mål så har inget ändrats. Jag var vid borgen.



16.10 Åklagaren frågar om en anteckning som beskriver två klockslag och ”Smedjan” i Köping.

Vad betyder det? undrar han.

– Det är datum och tid och plats.

Vad är det för tid?

– Det ser ut som det beskriver start- och sluttid för något arrangemang på Smedjan.

Som jag förstår är det inte öppettider utan NN:s arbetstid?

– Det vet jag inte.

Hur kommer det sig att du inte gick på Smedjan?

– Konserten fanns bekräftad på en sajt på Facebook och då såg jag att NN var en av de bekräftade gästerna. Och då ville jag inte gå dit.

Han har ju själv sagt att det inte stämmer?

– Jag är hundra procent säker på att hans namn fanns med på listan.

Vad betyder det att vara gäst?

– Att en person har planerat att gå dit. Och hans namn stod bland de säkert bekräftade gästerna.

Vad hade du för kläder den här dagen?

– Hmm... Då hade jag en av mina beige jackor. En av de korta.

Och skor?

– Samma som på onsdagen.

Har du kunnat hitta dig på övervakningsvideon från den här dagen?

– Det var för mörkt för att överhuvudtaget känna igen någon.

Kan du säga vad du gjorde på kvällen i Stockholm?

– Det enda speciella var att jag blev av med min plånbok på en bar.

Kommer du ihåg vilka du var ute med?

– Ja, med (nämner väninnas namn).

Kommer du ihåg något särskilt du sagt till henne?

– Inget särskilt.

Sa du att du hade varit hos expojkvännen och hämtat saker?

– Ja.

Hade du gjort det?

– Ja.

Berätta om det. Vilken expojkvän då?

– Inte NN. Det kan han väl bekräfta.

Vem var det då?

– Någon annan.

Vem?

– Det kommer jag inte att säga.

Hade du någon pojkvän vid det här tillfället?

– Det kommer jag heller inte att säga något om.

Du vill inte berätta det?

– Om jag säger att jag har varit hos en ex-vän kan jag ju inte ha haft någon pojkvän vid den tidpunkten.

Har du berättat något mer till (nämner namn på vän)?

– Väldigt, väldigt mycket. Jag drev med honom ganska mycket, som han förmodligen gjorde med mig också.

Har du sagt att du hade en svensk pojkvän och att ni älskade varandra väldigt mycket?

– Det vet jag inte. Vi berättade historier för varandra. jag känner inte honom, jag träffade honom första gången i baren. Han försökte stöta på mig på ett dumt sätt och var ganska full. Det sa jag också till min väninna som sa att han var konstig. Han berättade massa strunt för mig och då försökte jag retas med honom.



16.22 Åklagaren uppmanar tyskan att berätta om den 16:e mars.

– Jag åkte till stan och träffade två vänner på ett café. Det var (nämner två vänner).

Kommer du ihåg vad du hade på dig?

– En beige lång jacka, jeans, en röd t-shirt och svarta skor.

Kan du sedan berätta om den 17:e mars, säger åklagaren, och nu är förhöret framme vid morddagen.



16.24 Du sa ju när du berättade själv om anledningen att du åkte till Arboga den 17:e mars, att du skulle leta efter speciella saker på Halvardsborg?

– Ja.

Vid borgen?

– Ja, just det.

Är det fortfarande samma saker?

– Ja, samma som jag redan har nämnt.

Har du tidigare nämnt någon annan anledning till att du åkte till Arboga den här dagen?

– Ja, för att ta kort.

Varför sa du inte det nyss?

– För att du frågade inte förrän nu.

Det är ju den enda anledning som du har uppgett tidigare. Vad har du för kommentar till att du inte tidigare sagt att du ville se speciella saker?

– Ser man speciella saker så måste man ju fotografera dem.

Vad har du sagt i polisförhören?

– Att jag skulle ta kort.

De har till och med sagt precis vad du skulle fotografera?

– Ja, landskapet.

Men du letade ristningar på stenarna?

– Ja, det också.

Men det har du inte sagt?

– Det är små detaljer som du rider på just nu, varnar tyskan.

Tog du några kort?

– Ja.

Hur många?

– Ungefär tre stycken.

Vad fotograferade du?

– Landskapet mot sjön. Och en mur, utifrån.

Något mer?

– Inte vad jag minns. Men jag vet att jag tog kort på muren och på sjön.



16.30 ”Kan sjön vara med på korten som du tar” frågar polisen i förhör, läser åklagaren upp. Och du svarar ”ja”. I förhöret säger du också att du inte fotograferade ringmuren, men det säger du nu.

– Jag kom inte ihåg det då.

Kan du berätta mer om korten?

– Nej...

Gjorde du något med korten? Finns de i din kamera eller har du lagt dem på någon cd-skiva?

– Nej, jag raderade dem.

Varför det?

– Det var dålig kvalité.

När raderade du dem?

– På väg hem.

Kunde du inte tittat på bilderna när du tog dem?

– Jag försökte ändra på inställningarna, men det gick inte.

Hur var vädret där? undrar åklagaren.

– Det var molnigt.

Vi har hört att det var nederbörd den dagen?

– Det minns jag inte. Det enda jag minns är att det senare på kvällen var snöstorm nära Eskilstuna, men snö i Arboga minns jag inte.

Hur lång tid var du vid borgen?

– Cirka en timme, lite kortare.

I förhör har du sagt snarare en och en halv timme?

– Ja, det kan vara så.

Hur lång tid tog det att gå tillbaka?

– Lika lång tid som vägen dit.

Du åkte klockan 14 från Stockholm? Vill du ändra det?

– Jag kan inte säga den exakta tiden när jag åkte. Men det känns som att det var kring den tidpunkten.

Du kanske kan berätta vad du tidigare gjorde på dagen?

– Mmm... Cirka klockan elva mötte jag en vän, sedan åkte jag till Centralstation och köpte biljetterna. Och bokade flygbussen nästa dag. Sedan åkte jag till min chef och hämtade en del saker där.

Vad var klockan då?

– Halv två.

Du har sagt 14-tiden tidigare?

– Ja, så kan det vara.

Och sedan då?

– Då åkte jag till stationen och åkte till Arboga.



16.37 Du säger att du åkte till stationen efter att du besökte din chef. Är det riktigt?

– Ja, så minns jag det just nu.

I förhör berättar du att du gjort något annat, minns du?

– Jag trodde att jag åkte hem i mellantiden, men det gjorde jag inte.

Så förhören stämmer inte?

– Nej, just det. I det första förhöret sa jag att jag åkte från chefen till stationen.

Hur lång tid var du hos chefen (nämns vid namn)?

– Max en halvtimme.

Du sa i förhör att du åkte hem och hämtade kameran och lämnade böcker?

– Ja.

Men det gjorde du inte?

– Nej.

Hade du inte med dig någon kamera till Arboga?

– Jo, den hade jag med mig, och böckerna. Jag kom ihåg det i efterhand.

Åklagaren läser ur förhör hur XX i detalj beskrivit vad hon gjorde hemma innan hon åkte till Arboga.

– Jag vet att jag sa så för att jag hade den känslan då. Men det kan inte vara så för att för det första hade jag med mig böckerna. Och på fredagen hade jag varit på centralen och vänt sedan. Jag måste ha förväxlat det här.

Du sa också att du åkte vid 15.30-tiden?

– Jag vet inte den exakt tiden jag åkte.

Det går ett tåg 15.50 som är framme 17.50 i Arboga.

– Jag vet inte vilket tåg jag tog.

Du vet att kameran har undersökts och det finns inga raderade fotografier. Någon kommentar?

– Ja. Samma tekniker påstod också att man hade hittat saker på Facebook. Jag litar inte på det där.

Vad hade du för kläder på dig den här dagen?

– Då hade jag mina svarta skor, en fleece och min beige lång jacka.

Svarta skor med vita snören?

– Ja.

Har du hittat dig själv på övervakningskameran från stationen?

– Inte till hundra procent.

När har du första gången sett Emma Jangestig?

– Mm...

Då tänker jag fotografier eller i verkligheten, förtydligar åklagaren.

– I verkligheten första gången här i rättssalen. Jag vet inte om jag såg videoförhören eller fotografier först. Jag vet inte om det var videoförhör eller fotografier från NN:s dator.

I förundersökningen, alltså?

– Ja.

Videoförhören såg du rätt sent, har jag förstått?

– Ja, fotografierna också, de låg tidsmässigt ganska nära varandra.

Någon gång mitt i sommaren?

– Ja.

Vilken månad skulle du säga?

– En månad sedan kanske. Videoförhören såg jag kanske för två veckor sedan.

Och det är alltså första gången du överhuvudtaget ser Emma Jangestig?

– Ja.

Du har sagt i förhör att Emma Jangestig är liten?

– Ja. Jag hade tidigare läst hennes beskrivning av gärningsmannen som 1,65 lång och att gärningsmannen skulle vara cirka fem centimeter längre än henne. Det var också hennes första utsaga innan hon ändrade sig.

Så det har du läst, alltså?

– Ja, precis i början.

När reste du från Arboga?

– Vid halv åtta-tiden.

Sedan åkte du till Tyskland dagen därpå?

– Ja.

Hade du med dig en hammare in på Skavsta?

– Nej.

Har du sagt det till (nämner namn på tysk vän).

– Ja. Skälet var följande: Jag hade haft mycket telefonkontakt med honom och vi hade pratat mycket om våra mödrar, hans mor dog för ett par år sedan. Vi talade inte om någonting annat. Han hämtade mig på tisdagkvällen vid tåget och jag var jättetrött efter resan. Jag hade ingen lust att prata med honom om det jag skulle göra nästa dag, jag hade åkt dit för att gå till lasarettet med mamma. Det var nästan att han vill börja prata om det här, och det ville jag inte. Då berättade jag den här historien.

Du drog en vals för honom?

– Ja.

Åklagaren frågar om anteckningen: ”De jävlarna tog min älskling, från krönet av kullen kan jag se min förlorade värld”, som alltså är ett citat från en sång med popgruppen Kent.

Vad innebär detta?

– Jag kan inte säga när, var eller varför jag har skrivit det.

Anspelar det på att Emma Jangestig och hennes barn tog NN från dig?

– Du har mycket fantasi. Jag måste göra dig besviken, för det har inget med NN, Emma Jangestig eller hennes barn att göra, säger tyskan och nickar med huvudet.



16.57 Åklagaren visar en bild på tyskan som bär ett par Vans-skor. På brottsplatsen har polisen hittat spår efter just ett par sådana skor. Åklagaren ber tyskan berätta:

– De är kvar i Tyskland.

Hur kommer det sig?

– För jag tog inte med dem hit.

Lämnade du dem avsiktligt kvar i Berlin?

– Ja.

Var i Berlin? Slängde du dem?

– Ja, tillsammans med andra kläder.

Var det fel på dem?

– Ja, de hade hål i sulan.

Vad är det för märke på skorna?

– Det var Vans-skor.

Rätten tar tio minuters paus.



17.12 Förhöret med tyskan fortsätter, nu ställer hennes försvarare Per-Ingvar Ekblad frågor:

Under förmiddagen kan man väl våga sig på att säga att åklagarens frågor gick ut på att måla upp en motivbild, att du är svartsjuk och sjuk så till den milda grad att du skulle kunna göra det här brotten? lägger Ekblad upp.

– För mig är det svårt att förstå det här, hur någon kan ha den uppfattningen om mig... och... jag förstår inte heller hur en sådan bild av mig har kunnat uppstå. När det tog slut mellan NN och tjejen blev jag inte glad, utan ledsen. Jag blev ledsen när han gjorde slut med mig, men jag sa också i samband med självmordsförsöket att jag aldrig skulle göra något för att skada honom, hur mycket han än hade sårat mig.

Vad betyder vänskap och lojalitet för dig? undrar försvararen.

– Det är det viktigaste i livet för mig. Jag skulle göra allt för mina vänner, precis som tvärtom.

Man har uppfattat att du i stort sett skulle vara totalt ointresserad av din omgivning?

– Ja, jag förstår inte hur man skulle kunna säga det. Det kanske är för att jag misslyckades få ett arbete och att jag var osäker på vilken väg i livet jag skulle ta. Det kan vara det som bidragit.

Uppfattar du dig som en intellektuell person?

– Jag är ingen naiv människa. Man kan säga att jag är intellektuell, ja.

Har du någon spontan uppfattning om anklagelserna?

– Det är som jag sagt från början, att jag insåg att det var meningslöst.

Hur känns det?

– Det känns förskräckligt, säger tyskan och brister återigen ut i tårar. Alla som känner mig vet att jag inte skulle vara i stånd att göra något sådant.

Har du fått allt sagt som du vill säga?

– Ja, det tycker jag.



17.20 Hur ser du på en person som bryter mot att vara trofast? undrar åklagare Frieda Gummesson som fått chansen att ställa frågor efter försvarets korta förhör.

– En sådan person är inte värd att vara min vän längre.

Hur känner du för en sådan person?

– Inget särskilt.

Gummesson undrar över böckerna som tyskan ska ha haft med sig den 17:e.

– Det var två böcker, en tjockare och en tunnare, inbundna.

Jag undrar över anteckningen ”break your neck” på samma sida som Emma Jangestiegs adress, fortsätter Gummesson.

– Det är en låt med Busta Rhymes. Jag skulle kunna flera olika skäl till att det står där, men till hundra procent kan jag inte säga. Dock kan jag säga till hundra procent att det inte rör Emma Jangestig. Jag skriver massa olika saker och det behöver inte ha samband med något.

Menar du att du planlöst slänger ur dig citat?

– De har en bakgrund, men det är inte så att allt jag skrivit under det senaste året skulle ha med NN att göra. Kanske jag skrev det för att jag ville spara den på min mp3-spelare, jag vet inte.

Intresset för Siggestenen och Halvardsborgen var yrkesmässigt intresse, har jag uppfattat det rätt?

– Det kan gå hand i hand.

Vad var yrkesmässigt syftet med besöket, vad skulle du gjort med uppgifter om ristningar, exempelvis?

– Jag skulle hittat något nytt. Det beror vad man letar efter på en sådan plats.

Skulle du skrivit eller publicerat något?

– Ja. Jag skulle först kanske frågat min professor i Tyskland om det var upptäckt tidigare.

Så det visste du inte innan?

– Jag visste att det var undersökt, men inte om jag skulle ha hittat nya saker.

Så du åkte till Tyskland den 18:e för att din mor var dålig. Hade du tänkt åka tillbaka till Sverige?

– Ja, jag hade skrivit på ett arbetskontrakt på måndagen. Det var tänkt att jag skulle varit i Tyskland två-tre veckor, för i maj skulle jag börjat som trainee, men det berodde också på min mammans hälsotillstånd.

Jag undrar över dina pengar, du måste låna, och tänker återvända till Sverige, men det verkar lite stressigt att åka till Arboga?

– Inte i mina ögon. Jag hade visserligen tappat alla mina kort, men jag hade pengar på mitt konto i Tyskland, fast jag kom inte åt dem här i Sverige.

Varför kunde det inte ha väntat? Stenarna låg ju kvar?

– Det stämmer, men jag är en person som försöker klara av saker, och jag visste inte om jag skulle ha tid när jag fått jobb. Jag ville göra det innan jag åkte.

När du var där den 14:e, hittade du något som du letade efter?

– Nej, och jag var inte färdig.

Hittade du något den 17:e?

– Nej inte då heller. Jag var på ett annat ställe, men hittade inget och det blev för mörkt och då var det meningslöst.

Du får skjuts hem av en vän den 14:e som du inte kan berätta vad den heter. Hur får du kontakt med den vännen?

– Eftersom han arbetade i Stockholm.

Hur får du kontakt?

– Per telefon.

Vem ringde?

– Han ringde mig.

Vilken tid på dagen var det?

– Det var kring lunchdags.

Och när träffades ni?

– Han kom sedan hem till mig.

Vart åkte ni då?

– Han skjutsade mig till Arboga .

Gjorde han dig sällskap i Arboga?

– Nej, han vände på en gång.

Vart skjutsade han dig?

– Till Halvardsborgen.

Så du gick inte ut dit?

– Nej, bara tillbaka.

Varför berättade du om bilresan först i dag?

– Det är en bra fråga. Egentligen vill jag bidra till mitt försvar, men det finns gränser och därför var det svårt att göra det. Du måste försöka sätta dig in i min situation. Ingen person i denna sal, vet vad som hände denna dag. Jag är den enda som vet att den person som begick de här gärningarna fortfarande befinner sig på fri fot. Jag vet inte vad det ligger för motiv bakom eller vem det riktade sig mot. Du måste förstå att jag är rädd om min familj och mina vänner.

Det här du har sagt i dag om vännen och skjutsningen, varför har du inte sagt det tidigare?

– Jag vill inte dra in mina vänner i den här saken.



17.37 Vilken telefon blev du uppringd på? undrar Gummesson.

– Min svarta Nokia.

Det här sim-kortet som du hade kontakt med din Köpingsvän med, var finns det i dag då?

– Kortet fanns i min plånbok som blev stulen på fredagen.

Väldigt kort: hur många sim-kort har du använt vid den här tiden?

– Här i Sverige?

Ja.

– Tre.

Fahlander fortsätter:

Har du lika sim-kort för olika vänner?

– Ja.

Varför då?

– Det var ingen avsikt med det. I fjol glömde jag mitt svenska sim-kort i Tyskland och därför var jag tvungen att köpa ett nytt. Det beror alltså på vilken mobiltelefon jag har med mig, när man byter nummer med varandra.

Men du har alltså tre sim-kort med olika personer inlagda. Hur många mobiltelefoner har du igång samtidigt?

– Fem, tror jag.

Har du med dig alla telefoner och sim-kort samtidigt?

– Nej.

Berätta hur du gör.

– Jag har två mobiltelefoner med mig samtidigt.

Det tredje sim-kortet då?

– Det är det tyska sim-kortet som jag hittills inte använt så mycket i Sverige.

Jag förstår inte hur du rent praktiskt kan använda tre sim-kort och två mobiltelefoner.

– Som sagt, det tyska sim-kortet använder jag inte så mycket. jag har två mobiler med mina två svenska sim-kort.

Går vännerna i Stockholm på samma sim-kort?

– Nej, inte alla.

Så de kan ha olika nummer till dig?

– Nej, de har bara de numret som ni har, säger hon till åklagaren.

Ordförande Per Kjellsson har en fråga: Jag tyckte du sa att du blev uppringd av din kamrat den 14:e mars som du fick skjuts av till Arboga.

– Det sim-kortet försvann under natten.

När du besökte någon bar?

– Ja.

Varför låg sim-kortet i plånboken? undrar Fahlander.

– Jag lade det där för att jag tyckte det var en säker plats.



17.45 Emma Jangestigs försvarare Marie Fredborg fortsätter fråga:

Du skulle tillbaka och fotografera den 17:e?

– Ja, ifall jag hittade någonting.

Ditt barn föddes 2007 och du hade kontakt med adoptivpappan innan barnet föddes?

– Ja.

Och NN är far till barnet? Det skulle ju hjälpa om vi visste vart barnet föddes.

– Det kan jag inte säga, det måste du verkligen förstå.

Men finns det verkligen ett barn?

– Vad menar du? Efter allt jag berättat?

Är det sant?

– Ja.

Sedan har du berättat vid två tillfällen att du haft minnesförluster, dels i samband med Mariefredstillfället och dels när du blev av med din plånbok den 14:e?

– Nej, det stämmer inte. I Mariefred somnade jag helt enkelt i bilen. Men jag kan minnas mycket väl vad som hände innan. Och jag minns mycket väl vad som hände när jag blev av med plånboken. Jag lämnade mitt namn och nummer i baren.

Har du besökt gatan där Emma och barnen bodde någon gång?

– Nej.

Härefter tar Kari Skönebrant, Nicklas Jangestigs advokat över frågandet.

Dagen när du ger dig iväg till Mariefred, när hade du bestämt att du skulle ta livet av dig?

– Den exakta tidpunkten kan jag inte säga.

Var det samma dag eller dagarna innan?

– Det var veckorna innan.

Varför åker du till Mariefred för att ta livet av dig?

– Det kan jag inte förklara.

Var det här ett sätt att rikta uppmärksamheten till NN?

– Den uppfattningen kan man kanske ha om jag hade ringt honom direkt när jag vaknade. Men eftersom han var den enda person i landet som jag känner, så är det ganska normalt att ta kontakt med honom.

Advokaten frågar om besöket vid Halvardsborgen den 17:e och vilket väder det var då.

– Det snöade inte. Marken var våt, men det låg ingen snö.

Enligt SMHI snöade det 5,1 centimeter den här dagen?

– Ja, det kanske var dygnsmängden, men när jag var där var det varken snö eller regn.

Sista veckan i mars vid tidpunkten för promenaderna, hur mådde du då, psykiskt?

– Mycket bra. Det var ledsamt, naturligtvis, att min mamma var sjuk, men själv gick det bra.

Du hade lagt det här med NN bakom dig?

– Ja.

När du kommer till Tyskland den 18:e, hur mådde du då?

– Det var samma. Som sagt var jag nervös för hur det skulle gå för min mamma, men annars var det bra.

Har du gjort några datasökningar om händelsen den 17:e mars?

– Inte vad jag kan komma ihåg.

Frågan har ställts tidigare i samband med att man hittade en sökning på din dator på DN?

– Jag kan inte minnas.

Du lades in på klinik när du kom till Tyskland, hur går det ihop med hur du mådde?

– Det var den hemliga ort som jag kunde uppehålla mig på, för min lägenhet var belägrad av journalister. Och jag ville ha någon att prata med om det här. Sedan blev jag häktad igen.

Blev du ordinerad någon antidepressiv medicin i Sverige?

– Nej.

Det finns en uppgift i dina journaler att du blev ordinerad det?

– Ja, vid den tidpunkten, ja.

Har du ätit dem?

– Ja.

Avbröt du det själv?

– Ja, jag mådde mycket bättre av att sluta.



18.10 Förhandlingarna avslutas för dagen och återupptas imorgon klockan 09.00.

SENASTE NYTT

Nyheter

Visa fler
Om Aftonbladet