’Bitarna börjar falla på plats...’

Emma Jangestig om minnena från kvällen då hennes barn mördades

Foto: Lasse Allard
femton ärr i huvudet Emma Jangestig hittades av sin sambo sönderslagen på golvet bredvid sina barn Max och Saga. Hon överlevde – hennes barn dog. Nu talar Emma och hennes sambo ut om hur de försöker skapa sig ett normalt liv igen och om minnena från den där dagen för två månader sen.
NYHETER

ARBOGA. Hon har 15 ärr på huvudet från minst lika många slag.

Nu lägger Emma Jangestig, 24, minnespusslet som kan fälla Max och Sagas mördare.

– På tio minuter förstörde den här personen så mycket, säger hon.

Barnens pappa i Aftonbladet i går.

Maximilians och Sagas mamma Emma Jangestig upprepar orden. Hon minns inte mordkvällen, men hon har fragmentariska bilder. De har hon berättat för polisen – och hennes vittnesmål har hjälpt dem i utredningsarbetet.

Samtidigt som åklagaren Frieda Gummesson samlar bevisen mot den mordmisstänkta tyskan försöker Emma och hennes sambo ta de första stapplande stegen mot deras nya liv. Ett liv utan Max och Saga.

I går var hon och sambon och tittade på en lägenhet, men flytten från Emmas föräldrar känns avlägsen. Först väntar rättegången, ingenting är viktigare än den.

Sen kanske de vågar ta steget.

– Jag är rädd för mycket och jag vill absolut inte vara ensam. Jag vet inte alltid varför jag blir rädd, men det är som om kroppen minns. Jag har till exempel svårt att tänka mig ett hem med en trappa. På något sätt vill jag inte att det ska påminna om huset, säger Emma.

– En marklägenhet är det inte tal om, fyller sambon i.

Trots att deras upplevelser av måndagen för två månader sedan, och tiden därefter, skiljer sig åt delar de rädslan – och reaktionerna.

Vågar inte öppna dörren

Båda säger att det är som att hjärnan fungerar annorlunda efter det som hänt.

Emma vågar inte öppna dörren när dörrklockan ringer om hon inte vet vem som kommer. Sambon, som hittade Emma, Max och Saga i hallen strax efter den blodiga attacken, vågar inte öppna en dörr om han inte hör att någon står bakom den.

Nu sitter de tillsammans i Emmas föräldrars kök i Arboga och försöker förstå vad som hänt. Emma låg helt nedsövd under nästan två veckor. Under de kommande veckorna skyddades hon från omvärlden. Det var först när hon kom hem till Arboga sex veckor efter morden som hon fick hela bilden klar för sig.

– Det känns som att jag lägger ett tusenbitarspussel och att bitarna börjar falla på plats, säger Emma.

Hennes sambo har slutat vrida och vända på minnesbilderna.

– Jag har kommit till en punkt där jag måste få veta, säger han.

Var i Arboga flera gånger

Båda två är chockade över uppgifterna om att den misstänkta tyskan vid flera tillfällen befunnit sig i Arboga.

– Det känns olustigt att andra har sett henne i Arboga utan att vi vetat om det. Jag hade bara sett henne på kort tidigare, jag tror inte att jag skulle ha känt igen henne på stan, säger Emma.

Hon kliar sig i det korta håret. Ärren bildar ett mönster över hennes huvud – som om det hade krackelerat. Sammanlagt är det 15 ärr bara på huvudet.

– Jag måste ha fått minst 15 slag, och mördaren hade bara tio minuter på sig, säger hon.

Hennes syster har berättat att de slutade chatta med varandra strax efter klockan 19 måndagen den 17 mars. Tio minuter senare öppnade sambon dörren till vad han kallat ”skräckens hall”.

– Tio minuter av ens liv. Att en människa kan göra så mycket skada på så kort tid, säger han.

Kräks varje morgon

Enligt uppgifter använde mördaren en hammare som vapen.

Slagen mot huvudet gör att Emma kräks varje morgon, hon har yrsel och ena ögat har fått kraftigt försämrad syn eftersom benflisor skadade ögongloben.

Hennes hörsel har försämrats.

På högra handleden syns tydliga ärr. En metallskena har opererats in för att rädda den brutna handen.

– Läkarna har sagt att det kan ta ett år innan de vet vilka de bestående skadorna blir, säger Emma.

Under de två månader som gått har Emma och sambon stått utanför huset några gånger. De har tagit hand om alla gåvor till Max och Saga och tänt ljus för barnen.

Häromdagen var de där och såg syrenen blomma på gården bakom huset.

– Den var så fin. Där skulle vi ha trivts, vi fick aldrig tillbringa någon sommar där, säger Emma.

Huset var deras drömhus. Nu vill de aldrig mer sätta sin fot där.

Ska fortsätta tillsammans

Emma och hennes sambo vet inte mycket om framtiden. De tar en dag i taget.

– Det är väldigt ovisst. Det enda som är säkert är att vi ska fortsätta tillsammans, säger Emma och tar sin sambos hand.

Gång på gång har de fått frågan hur de orkar med vardagen.

Svaret är att det inte hade gått om de inte haft varandra och

familjen runt omkring som stöttar.

FAKTA

Max & Sagas fond

n n Vill du skänka pengar till familjens minnesfond? Pengarna går oavkortat till Rädda Barnen och Svenska HPN-föreningen (hemparenteral nutrition).

n n Märk talongen ”Max och Saga” och sätt in pengarna på plusgirokonto:123895 5