Min nos ljuger aldrig

NYHETER
Varje vecka skriver prästen Lars Collmar en krönika i Webbkyrkan.

Om jag vore hund och inte präst? Då skulle jag sätta nosen i luften och vädra. För något är på gång, det känner jag direkt, frågan är bara vad.

Doftspåren är många och intensiva.

Ett skvaller om mat. Skinka? Gott fast lite salt. Köttbullar och gyllenbruna prinskorvar? Inte helt fel. Sillsallad? Där kan man tveka. Inlagd sill? Nej, det är Husse Prästens avdelning. Kalvsylta? Ja, tack! Glögg? Blää!

På det hela taget ett mycket lovande doftspår.

Ett annat spår leder ut i skogen, fast ändå inte. Granbarr och kåda och färskt trä. Det verkar som om man släpat in halva skogen i husen. Bör undersökas närmare.

Sen luktar det eld. Fladdrande ljuslågor, varmt stearin. Också intressant. Och lack. Och papper. Och innanför papperet tyg och plast och? Svårt att avgöra bara med nosen, men finns inte nånstans en kartong med nån sorts urtidsödla i pressad plast?

Det är lättare att känna doften av dem som öppnar paketen. Barn, mest barn. Och deras fingrar är otåliga och lite svettiga när de försöker ta sig igenom lagren av papper. Näst prinskorv finns ingen så härlig doft som den från ivriga barn.

Jag sa fel. Det finns en ännu bättre doft. Svagt, svagt, bakom de andra dofterna, anar jag den. Men vad är det jag fått korn på?

Jag tvekar. Vädrar åt alla håll. Pejlar så småningom in riktningen. Sydsydost, ungefär. Och ett par veckor framåt i tiden.

Lite sötaktigt. Lite fuktigt. Mjukvarmt. Men vad är det?

Nu vet jag, en begagnad barnblöja!

Varje hund som kommit över en begagnad barnblöja i badrummet vet att detta är höjden av salighet. Riva-slita-bita. Vita plastbitar och gulvit uppsvälld fyllnad över hela badrumsgolvet. Un-der-bart! Om man är hund och inte präst, alltså.

Men nosen korrigerar mig. Det här är ingen vanlig plastblöja. Modellen är äldre. Snarare gamla tygremsor.

Vore jag hund, skulle jag nu följa min nos och rusa hela vägen fram till den underbara doftens källa. På vägen skulle jag passera festligt dukade bord, men jag skulle springa vidare (nåja, kanske jag hugger en köttbulle i förbifarten). Möjligen välter jag också en och annan gran med ljus i. Säkert rusar jag genom drivor av omslagspapper.

För jag kan inte komma fram fort nog. Almanackans dagar flimrar förbi som telegrafstolpar när man åker tåg.

Med en häftig sladd stannar jag vi ingången till en grotta och kikar in. Det är härifrån doften kommer.

Jag ser en man, en kvinna och en nyfödd människovalp, lindad hårt som en kåldolme (fast de borde byta lindor)-

Det är Människovalpen som doftar så underbart.

Min nos ljuger aldrig.

- Barnet är Gud, konstaterar nosen.

- Gud? säger jag förvirrat. Omöjligt! Gud är jättestor och sprutar ur sig solar och vintergator. Gud är större än störst, det vet till och med en hund!

- Möjligt, säger nosen. Men det här barnet är Gud.

Och jag förstår ingenting. Men nosen ljuger aldrig. Det här barnet är Gud. Försiktigt, försiktigt ger jag det en liten julslick på näsan. Andas in doften av Gud själv. Är för ett ögonblick tvärs igenom lycklig.

Jag känner att Människovalpen luktar precis som alla andra barn. Gud luktar precis som alla andra barn.

På hemvägen firar jag grundligt den lilles födelsedag. Sylta och köttbullar och prinskorv och?

Det är han värd.

Tillbaka till Webbkyrkan