Han är grabben med choklá allas vår stinkbomb Eminem

NYHETER

Jo, jag vet att Eminem är stor. Säljer mest, får flest priser. Allt sånt. Men det finns ändå en oro – når han fram till de medelålders och pensionärerna?

Når han dem som verkligen skulle behöva få sitt livs kick? Jag menar helt enkelt en viss inspiration att leva vidare. Det är nog bara möjligt genom konst. I Sverige blir Eminem omskriven på nöjessidorna och det är självklart rätt.

Men när kommer han in på kultursidorna – också? Ibland tycks det mig som om det är nöjesjournalisterna (detta förlegade begrepp) som har mest kontroll över samtiden. De förstår den smärta som Eminem uttrycker.

Man måste få lov att skriva smärta när det gäller denne man som egentligen utan större åthävor fogar in sig i en romantisk tradition. Det är väl fler än jag som kommer att tänka på Den unge Werthers lidanden av Goethe.

Ingen konstnär som Eminem uppstår ur ett vakuum och jag skulle tro att det är i England som de förstått vitsen med hans till stora delar nyskapande texter. Sedan länge blir han där omskriven just på kultursidorna.

I Guardian förekommer han under huvudrubriken ”Konst”. Där fäster man sig vid ett av hans särdrag. Förmågan att förakta sina beundrare: ”Hälften av alla ni kritiker mår illa när ni hör mig. Jag blir sjuk... jag önskar att jag kunde dö...”.

Jag tror inte att någon menar att Eminem gör sig till, att han är i branschen för att tjäna pengar.

I England avhandlar man Eminems desperata nihilism.

Den berömmelse som drabbade honom efter den första plattan Slim Shady var välförtjänt. Men gjorde honom ännu mer misantropisk.

På The Marshall Mathers LP framför han sitt förakt mot dem som tror att han skulle förgöras av alla lovord: ”De säger att jag inte kan rappa om att vara pank, de säger att jag inte kan rappa om kokain.”

De. Ja, vi vet alla vilka de är. De där som är ute för att strypa konstnärer. Eminem är bra på att identifiera dem.

Jag tror engelsmännen tar honom till sig på allvar eftersom han helt enkelt ingår i en litterär tradition som man i England känner igen: Keats, Shelley.

Romantikerna, de ohejdade. De skandalösa och skabrösa. Lord Byron. Vem sattes i fängelse av en oförstående samtid – Oscar Wilde.

I England talar de om Eminem som en ung man som blir tokig av sin egen osäkerhet. I korthet förs den typen av resonemang. Just detta att han stinker. Det där föraktet – och självföraktet.

Helst skulle väl många i musikindustrin vilja ta bort honom bara. Men det är inte så lätt. Man kan lika bra försöka avskaffa världen som den ser ut.

Typiskt kul att miljoner unga människor direkt inser att de fått kontakt med en konstnär. På gott och ont. Konst är inte så kul alla gånger, utan kan göra ont.

Så var det namnet. Att han tagit det från mitt favoritgodis M&M. Inte många som skulle komma på en sån sak.

ARTIKELN HANDLAR OM