”Läkarnas slarv skadade vår dotter”

Föräldrarna till Malin, 16, har väntat tio år på ersättning

NYHETER

VÄSTERÅS

Föräldrarna till Malin Stenerklint, 16, misstänkte att dotterns svåra skador berodde på läkarslarv.

Personskadereglering AB avslog ärendet, men familjen överklagade.

Tio år har nu gått - utan besked.

Rummet på elevhemmet är sparsamt möblerat. Annars ryker grejorna. Rastlöst vandrar Malin Stenerklint in och ur rummet medan hennes pappa berättar om allt hon råkat ut för.

Foto: MARCO GUSTAFSSON
DRABBAD AV EPILEPSI OCH AUTISM Redan som nyfödd drabbades Malin Stenerklint, 16, av epilepsi. Ett par år senare fick hon även diagnosen autism. Hennes föräldrar är övertygade om att misstag av läkarna ligger bakom. "Hade hon fått rätt medicin hade hon kanske sluppit alla våldsamma krampanfall", säger hennes pappa Lewi Stenerklint.

Redan som nyfödd drabbades hon av epilepsi. Ett par år senare fick Malin även diagnosen autism.

Föräldrarna är övertygade om att en läkarmiss ligger bakom.

– Hade hon fått rätt medicin från början hade hon kanske sluppit alla våldsamma långdragna krampanfall, säger hennes pappa Lewi Stenerklint.

Dottern var bara ett dygn när hon fick sitt första epilepsianfall.

Mamman kände igen symptomen

Eftersom mamman är epileptiker kände de igen symptomen. Läkaren däremot trodde inte det var epilepsi utan gav flickan en rad olika mediciner.

När Malin så småningom fick diagnosen epilepsi och riktig epilepsimedicin kunde hon dock inte sluta med en av de mediciner hon fått från början.

– Kroppen hade blivit så beroende att hon krampade bara vi minskade dosen det minsta lilla, berättar Lewi och påpekar att sjukhuset nu slutat använda medicinen på nyfödda.

”Hon fick svårt att känna igen oss”

Krampanfallen kunde hålla på i upp till 36 timmar.

– Efter det hände något. Hon blev passiv och fick svårt att känna igen oss. Det var som om livsgnistan försvann.

Malin som hade utvecklats normalt de första nio månaderna och precis lärt sig säga mamma slutade prata. Satt bara apatisk.

Tre år gammal fick hon diagnosen autism.

Lewi är övertygad skadan uppstod på grund av syrebrist under de långdragna kramperna. För att få ersättning anmälde han fallet till personskaderegleringen, PSR, men fick avslag.

I januari 1990 överklagar Lewi beslutet. I maj får han veta att ärendet ska skickas vidare till Patientskadenämnden, men att det på grund av hög arbetsbelastning kan dröja innan han får en kopia.

Månaderna gick. Saken föll i glömska.

– Det var fullt upp med Malin hela tiden. Hon nattvandrade, krampade och hade det svårt. Det tog flera år innan de kunde ställa in medicinerna rätt, förklarar Lewi.

Först 1998 fick han veta att de har rätt att kräva svar och ringer PSR.

I slutet av januari 1999 får han veta att de av misstag råkat arkivera ärendet.

– Handläggaren hade skrivit under det av slentrian, sa de och lovade ta sig an fallet med högsta prioritet.

Uppe för behandling den 31 januari

För säkerhets skull skrev Lewi ett brev där han begärde att få vara med då ärendet skulle behandlas. Han ville vara säker på att inget skulle gå snett denna gång.

I juni året därpå får han en bekräftelse på sin begäran och ett brev där PSR talar om att ärendet skickats till Patientskadenämnden.

Ett halvår senare skriver nämnden att deras "förfarande är skriftligt". Han kommer bara höras om de anser att det är till fördel för utredningen.

Den 31 januari var ärendet uppe för behandling.

Nu har ytterligare en månad gått.

Beslut ska vara taget, men nämnden vägrar ge besked när Lewi ringer.

Besked ges endast brevledes.

Så här lång tid ska det absolut inte ta”

Hur är detta möjligt, Jan Löfgren, vd för Personskadereglering AB, PSR?

– Gåtfullt. Så här lång tid ska det absolut inte ta! Mig veterligen har det aldrig hänt tidigare. Tio år känns främmande... Jag förstår om föräldrarna var i en sådan situation att de inte orkade ta itu med det här, men jag önskar ändå de slagit en signal tidigare.

”Olyckliga omständigheter”

Vad hände?

– Det är en ganska sorglig historia, men har sin förklaring i flera olyckliga omständigheter.

Vad gör du åt det?

– Vi måste se varför ärendet avslutades utan att de fick besked om det. Och naturligtvis förhindra att det inträffar igen. Föräldrar ska hållas underrättade, på den punkten måste vi skärpa oss.

Skyndsam hantering utlovades. Anser du två år är det?

– Ja, för en sån här allvarlig historia. Särskilt som den medicinska utredningen baseras på så här gammalt material är det inte alls konstigt. Även nämnden måste ju få tid på sig.

Förstår du familjens frustration?

”Ingen social inrättning”

– Ja, det är inte lätt att hitta rätt i alla turer i den situation de befann sig. Jag förstår att man då kan känna vanmakt av att möta en byråkratisk instans som vi tyvärr måste vara. Vi är ju ingen social inrättning utan till för att hjälpa försäkringsbolagen att reglera skador efter deras villkor.

Har du något råd till andra i liknande situation?

– Ta kontakt med Patientskadenämnden. De kan alla turer och vet hur vi resonerar. De ska tillvarata patientens intressen och se om vi gjort en rimlig bedömning.

9 000 anmälningar i år

Caroline Hougner