– Tråden mellan mig och Viveka var aldrig brusten

NYHETER

Han är alzheimersjuk – och en skarpsinnig deckare. Sven Wollter är aktuell med två olika rollfigurer på bio och i tv.

Även privat är han en man med många sidor.

I en exklusiv intervju med Aftonbladet Söndag pratar Sven Wollter ut om sitt sanna jag, sin cancer och den starka kärleken till Viveka Seldahl.

Foto: Robert Johansson

 Sven Wollter kommer in på Riches övervåning i finkostymen och tänder den sista cigaretten i paketet.

– Jo, jag har slutat, men du vet, det blir ändå rökning på festen i kväll. Det är lika bra att börja redan nu, säger han med den kända Sven Wollter-rösten och ett skratt.

Festen ska hållas om två timmar på Riche efter visningen för teamet som gjorde ”En sång för Martin”, där Sven Wollter gör en mycket stark skildring av den alzheimerdrabbade dirigenten Martin.

– Det glädjer mig att du tycker det. Att också den yngre generationen kan ta till sig den här historien. Mycket roligt.

Känner du människor med alzheimer?

– Min mamma försvann in i dimmorna ett par år innan sin bortgång, ganska tidigt, hon var bara 75 år. Jag har också andra erfarenheter och jag har själv blivit utbränd och råkat ut för minnesförluster.

– Strax efter att jag fyllt 60 drabbades jag av en total minnesförlust. Jag hade ett fruktansvärt hårt arbetsschema och reste mycket. Det var helt oförberett. Det var som att släcka ett ljus. Någon timme innan vi skulle möta publiken för första gången tappade jag hela texten, mina barns namn, mitt eget födelsenummer, allt! Det var tomt, svart, jag trodde att jag hade fått hjärnblödning. Jag fick diagnosen ”hysterisk minnesförlust” på grund av överarbete. Jag ordinerades total vila och efter ett dygn kom minnet tillbaka till mig. Det blev en varningssignal, ”nu får du akta dig”. Det var nyttigt. I dag har jag lärt mig att ta det jävligt coolt.

Jag tycker att vissa scener i ”En sång för Martin” blir extra sorgliga eftersom du spelar mot din sambo Viveka Seldahl. Man känner att det skulle kunna hända just er två. Är det en svaghet eller en styrka med filmen?

– Svårt att säga. Du har ju egentligen redan svarat på det eftersom det för dig blir? någonting. Stör det så är det negativt, får du en ytterligare kick av det så att du skärper ditt sinne så är det bra. Det är det enda jag bryr mig om.

– För oss, som gått igenom sjukdomar och annat bedrövligt, är det klart att vi känner av det. Jag är tio år äldre än Viveka. Det är klart att hon kan tänka om mig att ”är det det här jag ska ta hand om, om kanske tio år?”

Vad är nackdelarna hemma med att ni jobbar ihop?

– Under vårt aktiva liv tillsammans har vi aktat oss för att dra hem jobbet för mycket. Det hände ibland att barnen sa ”skit i teatern nu”. Vi har uppfostrat våra barn att säga ifrån. De, liksom gäster, har lika stor rätt i vårt hem som de som betalar räkningarna. Det är tillåtet att säga vad man tycker och det gjorde som tur var ungarna.

Du är också aktuell som Håkan Nessers Van Veeteren i tv och har gjort runt tio stora polisroller i film och tv. Brukade dina livvakter, när du var hotad av nazister, kommentera alla dina polisroller?

– Vi snackade om det ibland. Jag har haft turen att medverka i bra sammanhang med trovärdiga manus. Så de gav mig godkänt, med tanke på att det ju var fiction.

I gamla artiklar framstår du nästan som för god för att vara sann. Är du en så god människa?

– Där ser man hur media kan få till det! Hörru, det har funnits tider då Wollter inte varit så god. Du kan till och med hitta artiklar i Aftonbladets gamla lägg där det står att jag kunde mörda socialdemokrater! Det fick journalisterna till på grund av ett oförsiktigt yttrande av mig i ett mycket

teoretiskt resonemang.

– Jag kan bli sur, jag kan skälla på barn och närstående? alltså jag gillar inte den där mediabilden du har vaskat fram!

– Men. Jag är nog jävligt mycket Svensson. Jag har haft en jävla tur att vara framgångsrik i mitt yrke. Men i botten är jag en hemskt vanlig människa som gråter åt sånt som vanliga människor gråter åt. Och jag har inga märkvärdiga, storslagna lösningar. Jag är socialist av övertygelse som mer kommer från hjärtat än från hjärnan. Jag lärde mig av mina föräldrar att inte bli snobb, att inte vara översittare, att inte vara intolerant mot avvikande eller annorlunda människor.

– Om detta är godhet eller ej kan jag inte säga. Det kan också betecknas som feghet, att inte vilja ta konflikter. Å andra sidan har jag tagit en massa konflikter, men dem har jag inte bett om. Jag bad inte om att några nazister skulle spraya dödshot mot mig på väggen. När jag blev utnämnd till den rollen fanns det bara ett sätt att agera. Det hade du gjort, det hade alla gjort, det kan jag garantera.

– Men jag tillhör väl en generation av snälla medborgare. Min generation behövde inte gå till krogarna och slå dörrvakterna på käften. Jag kan förstå varför det sker i dag, det finns så många mediala och andra tryck att ”vara någon” i dag. Nynazismen är också en del av detta, att ha en identitet. Hellre vara någon som folk tycker illa om än att inte vara någon alls. Jag är född 1934, jag har minnen från kriget och det våldet. Och mamma sa alltid: ”Sven, man får inte vara stygg.”

Skriker du åt folk på bussen?

– Nej!

Är du snål?

– Nej, fattiga människor är nästan aldrig snåla. Har man själv varit fattig och fått hjälp vill man själv ge. Jag bjuder. Men det är ju samtidigt för att få kärlek? man gillar att folk gillar en. Det kan ju uppfattas som inställsamhet men jag kan inte vara på annat sätt.

– Ibland kan jag vara avundsjuk på kompisar och kollegor som inte är så snälla. Om det kommer fram någon på gatan och ska börja tjafsa så pratar jag vänligt och försöker slingra mig ur det, medan jag har kompisar som bara säger ”dra åt helvete!”

Har du slagit någon i ett gräl?

– Nej, jag kan inte förmå mig till det. Våld äcklar mig. Jag har svårt att se vissa filmer för att våldet äcklar mig så till den grad.

Blev du skådespelare för att få uppskattning?

– Förmodligen, det ligger i skådespelarens innersta kärna. Vad skulle man annars bli skådespelare för om det inte var för?”älska mig!”

Men du har aldrig framstått som fåfäng?

– Nej, men det har inte med fåfänga att göra, det är själva konstnärens innersta väsen.

Har du haft dåligt självförtroende?

– Inte så mycket på scenen, men på film hade jag det i början på grund av några regissörer som gick åt mig rätt hårt.

– Men privat har jag haft väldigt dåligt självförtroende i sociala situationer. Jag hade dåligt samvete för barnen när jag var så hängiven mitt politiska arbete och jobbade mycket hemifrån. Gör jag rätt, gör jag fel? Och alla de här behoven att få bekräftelse som man, svartsjuka och sådant som jag, liksom så många andra män, har. Framgång på teater eller film betyder inte att man inte kan vara svag som en myra privat, till exempel i förhållandet till en kvinna.

Vad grälar du och Viveka om?

– Nu grälar vi inte så mycket. Vi brukar fråga oss ibland: ”Har vi tappat bettet?” Tystnaden är det farligaste av allt. Men nu har vi upptäckt att vi faktiskt inte har så mycket att gräla om. Det är bra. Man behöver inte söka det.

Kan du vara svartsjuk?

– Ja. Jag är det inte längre men det fanns en period när jag var väldigt svartsjuk. Det grundade sig naturligtvis i egen otrygghet, eget tvivel på den egna identiteten.

Hur?

– Man kan vara osäker på sin identitet, rädd för att man inte ska bli förstådd som just den man är. ”Se mig”, inte någon annan, någon allmän, utan just MIG som jag är, och acceptera också mina dåliga sidor. Sådana konflikter har det funnits i livet och då är man en ganska handfallen man.

– Alltför många löser det med att slå kvinnan på käften. ”Här är jag”, pang! Det medlet finns tack och lov inte för mig. Man kan känna sig väldigt försvarslös som man, i alla fall har jag gjort det, för det är inte så enkelt att mannen är den starkare och har övertaget.

– Jag har gått igenom några förhållanden som varit fruktansvärt smärtsamma, där jag inte i efterhand kan säga att det var dens eller dens fel. Det har varit otrohet inblandat från alla parter. Så här efteråt har jag svårt att vara bitter eller anklagande. Jag är bara glad över att jag inte hamnade i isolering och ensamhet.

– Min generation är en av de sista där män lätt kunde bli ensamma. Min stora skräck var att bli ensam. Att sitta där i nåt ungkarlsrum med äggfläckar på slipsen med darriga händer, en flaska whisky och cigarettens kyla. Det är en skräckvision för mig. Men jag kom förbi det, nu känner jag mig hemma.

ARTIKELN HANDLAR OM