– Privat har jag haft väldigt dåligt självförtroende

NYHETER
Foto: Robert Johansson
Strax före en föreställning drabbades Sven Wollter av en minnesförlust:"Jag tappade mina barns namn, mitt eget födelsenummer, allt!"

Har du många manliga vänner?

– Jag har manliga kompisar men väldigt få manliga vänner. Det är även en yrkessjukdom. Man blir jättekompisar under några månader, sedan drar alla vidare till sina nya uppsättningar.

Tog du droger under det glada 70-talet?

– Nej. En glad kväll på Operakällaren fick jag en tablett som kallades ”ritta”, ritalina eller något, av en kollega. Jag tog den, men tyckte att det var så jävla obehagligt så det blev aldrig någon mer gång. Så där är jag också fullständig oskuld.

– När jag var över i Amerika och gjorde den där gräsliga ”13:e krigaren” (med Antonio Banderas 1999) så rökte alla amerikanska och engelska kollegor gräs så fort vi var lediga och satt på baren. Jag är nog en generation för gammal för det där.

Kände du dig redan som ton-åring som en kille som skulle komma att utses till ”Sveriges sexigaste man” 40–50 år senare?

– Aldrig. Tvärtom. Jag trodde aldrig att någon tjej någonsin skulle kunna tänka sig att kyssa mig. Jag kände mig dum, fånig, flickor var något ouppnåeligt.

– Sexualnöden på den tiden var väldigt stor. Det fanns fortfarande skräckskildringar av onani, att det kunde leda till ryggradsuppmjukning! Jag hade min första sexuella erfarenhet när jag var 18 år, numera är det betydligt tidigare förmodar jag. Det var en gång, sedan dröjde det jättelänge till nästa gång och så vidare.

När började du få flyt med tjejerna?

– När jag kom in på teaterskola.

Ja, det är klart.

– Ja, det är klart, haha! Det var på Göteborgs stadsteater och då stod läroverksflickorna utanför och då lärde man sig att om jag läste ”dina ögon äro eldar” eller någon vacker strof av Karlfeldt så fungerade det rätt gott.

Du är 67 år och har varit skådespelare i över 40 år. Du har faktiskt jobbat med Karl Gerhard. Finns det något du känner att du inte har gjort?

– Nej. Jag ville egentligen bli konstnär, målare men mamma uppmanade mig att söka in på scenskolan för jag var även intresserad av teater. Hon tyckte att det där med måleri var ännu värre. När jag kom in där var det som att det räckte för jävligt länge! Det har blitt som det har blitt.

Varför har du aldrig jobbat med Ingmar Bergman?

– Jag vet inte, han kanske inte gillade mig, men det var det ju andra som gjorde. Jag har aldrig tänkt så mycket på det. Jag är nog för dum för att hysa sådana ambitioner.

– Det var så tydligt att Bergman omgav sig med dem som han gillade. Och avståndet mellan Göteborgs stadsteater och Dramaten var så oerhört stort på 50-talet, det var väldigt sällan några människor hämtades till filmroller från Göteborg. Inte ens Per Oscarsson (Wollters mentor) har gjort någon Bergmanfilm.

Ville du bli berömd?

– Det låg aldrig inom räckhåll. Några blev det, som Janne Malmsjö och Per, men jag gick den långa vägen. Jag var glad för att jag kunde försörja mina barn och bevisa för omvärlden att jag var karl för min hatt. Det var mycket viktigare än någonting annat.

– Det tror jag var en bra inställning som ledde till att jag inte spände mig inför att prestera någonting. 1975, när jag var 40 bast, fick jag exakt rätt uppgift vid exakt rätt tidpunkt, ”Raskens”. Jag kunde lira rollen från det att han var 20 till det han var 60, det var perfekt, det bar, det ser man fortfarande.

Då blev du berömd och många kvinnor förföljde dig.

– Ja, inte så illa som Sven-Bertils onda genius, men jag hade några stycken. Men det var ingenting som störde så himla mycket. Där hade också min politiska övertygelse sin grej, jag bekymrade mig verkligen för massa människor som ringde. Jag tyckte att jag hade ett ansvar. Det kunde bli för mycket, men i stort sett var det kul.

Känner du dig gammal och klok?

– Nä! Jag står för de erfarenheter jag fått, klokhet får andra syssla med. Jag menar att de erfarenheter man har efter att man levt i 67 år inte är mer värdefulla än de erfarenheter man har när man har levt i 29 år. De är fler och om någon är intresserad av dem står jag gärna till tjänst, men jag tycker inte att de är väsentliga för livet i dag .

Är det inte väldigt sorgligt att närma sig slutet av sitt liv?

– Nej, jag ser ju målsnöret där framme, upploppet ligger framför mig och jag har upplevt 67 pinnar på en skala, men jag vet ju ingenting om de pinnar som är kvar. Alltså, hur mäter du den specifika vikten på ett liv? Det går inte. Du kan ge upp och då är resten bara pinnarna. Men du kan också välja att inte ge upp, då kan en sekund eller en kortare tidsrymd innehålla massor. Om döden söker upp mig i morgon, vad kan jag göra åt det?

1997 fick du beskedet att du hade tjocktarmscancer. Trodde du att livet var slut då?

– Jag hann fan i mig knappast tänka efter. Jag fick avbryta en repetition och sedan skar de av en meter av tarmen och sedan sa de att ”det ser bra ut”.

– Jag var mycket mer rädd för döden för 20 år sedan än vad jag är i dag. Det tror jag är naturligt. Det har nog att göra med en annan slags värdering av nuet. När du inte längre behöver bevisa någonting varenda dag och sekund, när du har gjort bort dig många gånger och dessutom gjort lycka ett par gånger, då uppstår någon slags ro som är skön.

Ångrar du saker?

– Det finns saker jag skäms över. Men att ångra är meningslöst, jag har försökt göra upp med det och försona mig med de människor jag sårat efter bästa förmåga. Men jag har också sedan länge burit den uppfattningen att den svarta biten i livet är lika viktig som den ljusa.

– Jag är hemskt skeptisk till den nutida framgångslyckomoralen, att man ska dra högsta vinsten på Bingolotto. Värderingen om att det som är viktigt har med pengar att göra. Jag upplever att det finns en konspiration som går ut på att vi ska sitta där framför våra skärmar och planera pensionen, diskutera fonderna och vara om oss och kring oss, medan de som bestämmer över våra liv lugnt och ohotat kan fortsätta att göra det

– Jag tycker att vi lever ett barbariskt tidevarv där människan inte värderas som människa utan efter andra kriterier.

Din dotter Ylva dog 1992 av anorexi, 29 år gammal. Kan du fortfarande tänka på om du kunde ha räddat henne?

– Det går inte en dag utan att jag tänker på Ylva. Så kommer det att vara till den dag jag själv lägger näsan i vädret. Du kan aldrig befria dig från de skuldkänslor som ett barn som dog lämnar efter sig, även om vår närvaro hos varandra var sådan under hennes liv att hon aldrig skulle förebrå mig.

– Det är perverst när ett barn går bort före sina föräldrar och det är perverst när man gör det på det sättet, det är en förskräcklig sjukdom. Naturligtvis har jag rannsakat mig själv och varje gång säger jag till mig själv att ”du visste inte bättre” eller ”vad skulle du göra?”, men det går ju inte att rationalisera bort skulden. Det är en av smärtorna jag måste ta till mig och låta finnas där, och inte förtränga. Så blev mitt liv, så blev hennes liv.

Är du en annorlunda pappa med Magnus, 7, jämfört med hur du var mot dina äldre barn?

– Det är klart att jag är. Jag har varit olika för alla mina barn som droppat in allt eftersom. Det har att göra med erfarenheter, att jag blivit äldre, förstått att disponera min tid. Att inte behöva prestera faderskapet utan att ha det bara som en liten juvel med sig. Det är en stor lycka.

Hur gick det till att du och Viveka blev tillsammans igen efter uppehållet när du fick barn?

– Faktum är att den där tråden mellan oss aldrig var brusten, den var bara uttänjd. Så tror jag det ligger till och det går inte riktigt att förklara. Det var inte så att jag gick hem till Viveka utan vi? vi kom samman igen. Jag och Magnus mamma var och är de allra bästa vänner i världen, men jag visste att det var fel för oss att dela livet.

Hur kommer det sig att du och Viveka hållit ihop i 30 år?

– Respekt. Nånstans djupt inne, en fundamental respekt och tolerans från bägge håll, inte minst från Viveka. Viveka har en storslagen uthållighet och tolerans och jag har ganska god tolerans och respekt för hennes integritet? Man kan kanske kalla det för kärlek, vad tror du?

Det låter så!

– Ja, det låter faktiskt så. Varken hon eller jag tar det där ordet i våra munnar för det är så slitet, men visst låter det så? säger Sven Wollter, ler stort som så många gånger tidigare under intervjun, tackar så mycket för mötet, ber vänligt om en fjärde cigarett och hastar iväg för att ta emot sina barn som just sett ”En sång för Martin” med filmteamet. Om en stund är det fest.