Dagens namn: Evert, Eilert
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Nyheter

Lars Noréns brev till svenska folket

    Teatermannen Lars Norén svarar i ett öppet brev på kritiken om pjäsen "Sju tre" och polismorden.

Han beklagar de anhörigas sorg. Och svingar tillbaka mot belackarna.

- Vill ni att jag skall upphöra som dramatiker och

regissör i Sverige? Gärna för mig, skriver han i ett brev som ersätter hans planerade presskonferens.

edan vi började med "Sju tre"-projektet på Tidaholm våren 1998 har jag gett ett trettiotal större och mindre intervjuer och uttalanden i svenska, danska, finska, norska, tyska, belgiska och franska tidningar, tv- och radiobolag. Det första ägde rum redan i september 1998 i Tidaholm då vi bjöd in massmedier till en presskonferens för att berätta om arbetet. Det sista uttalandet, i den här offentliga formen är, hoppas jag, i dag.

 

Jag önskar göra några tillrättalägganden av några av den senaste tidens medvetna eller omedvetna påståenden om "Sju tre" och dess konsekvenser. Den nyligen visade tv-filmen om Malexander tar inte en enda gång upp syftet med projektet - att det ingick som ett rehabiliteringsprojekt i samarbete med Kriminalvårdsstyrelsen,

Tidaholms anstaltsledning,

Sveriges Television och Riksteatern och att avsikten var att skildra tillvaron på ett av våra svenska fängelser. Filmen nämner inte att fångarna var i slutet av sina straff; Mats Nilsson blev under hösten 1998 familjehemsplacerad och behövde alltså inte permissionerna för att planera brott eller medverka i teaterarbetet.

 

Den nämner inte heller att Tony Olsson skulle lämna fängelset våren 1999 för komma till ett P 34-hem, det vill säga en familj som skulle återanpassa honom till en tillvaro utanför fängelset. Den tredje har fortsatt sina studier och skött sig exemplariskt.

Jag hade många data och fakta om svensk fångvårdspolitik i huvudet när jag arbetade med "Sju tre" och jag tror att jag minns rätt när jag säger att det ges 52 000 permissioner från svenska fängelser varje år och att mellan 4 till 8 procent misslyckas, det vill säga används till brottslig verksamhet.

 

Förutsättningen för projektet var naturligtvis att vi litade på kriminalvårdens säkerhetskontroller och riskbedömningar av fångarna. Det gällde ju också vår egen säkerhet. Vi fick intrycket att de här fångarna hade en djup och ärlig vilja att försöka lämna kriminaliteten. Jag skulle inte vågat gå in på Tidaholm om jag inte litat på att det fanns en rimlig säkerhetsbedömning bakom Kriminalvårdsstyrelsens tillstyrkanden.

 

När pjäsen haft premiär och vi anklagades för att propagera för nazism från scenen fick jag naturligtvis en chock. Jag har skrivit ett femtontal diktsamlingar fyllda av referenser och intryck från de fruktansvärda lidanden som det judiska folket utsattes för av nazismen. Jag förstod att ingen av dom som kritiserade mig hade någon kunskap om det utan behandlade det dom såg på scenen som om jag aldrig hade skrivit någonting förut. Det fanns helt enkelt inte.

 

Man hörde eller brydde sig inte om att reagera på att jag uttryckte min kärlek till landet Israel. Att jag stödde de israeler som ville ha en hederlig uppgörelse med palestinierna. Och att jag bemötte fångarnas nazistiska åsikter med att säga: Ja, om inte koncent-rationslägren funnits förstår jag inte varför man dag och natt i ett tempel i Jerusalem läser upp namnen på alla de barn som mördades där. Det var ett stillsamt påpekande, men just därför trodde jag att det skulle höras desto tydligare.

 

Om transporterna av fångarna mellan Österåker och Hallunda, där vi repeterade, kan jag bara säga att vi kanske inte blev motarbetade av ledningen på Österåker, men vi fick heller ingen hjälp. Vi var tvungna att lösa det själva, om vi nu ville ha en föreställning.

Vi gjorde ett stort misstag och det har jag vidgått gång på gång: Vi skulle ha stannat kvar inne i fängelset. Men att vi begick det misstaget kanske också pekar på hur omedvetna vi var om riskerna.

 

Jag hade ett enda krav på vad fångarna gjorde utanför teaterarbetet. Det var att dom inte fick syssla med någon nazistisk aktivitet. Jag sa till dom att jag omedelbart skulle lägga ner projektet om jag misstänkte det. Jag, liksom anstaltsledning och Kriminalvårdsstyrelsen och personal kunde inte föreställa oss att det pågick brottslighet.

 

När vi hade jobbat på Tidaholm en vecka 1998 sa vi oss: De här nazistiska uttalandena måste vi bemöta, dom kan inte få stå oemotsagda. Jag tog kontakt med Gunilla Palmstierna-Weiss och Etienne Glaser för att diskutera om vi kunde få sätta upp Peter Weiss pjäs, "Rannsakningen", om rättegångarna i Frankfurt mot de nazistiska förbrytarna. Vi har nu genomfört "Rannsakningen" och engagerat inte bara tusen personer som stått på scenen utan hela bygder och samhällen och den har varit ett starkt vapen mot rasism och nazism. Vi diskuterar just nu hur vi ska kunna ta till vara alla de erfarenheter som vi har fått och inte bara släppa de medverkandes engagemang.

 

Jag har hört så många absurda påståenden om "Sju tre" att det vore meningslöst att bemöta dem. Ett av dem är att vi skulle ha beundrat fångarnas kroppar.

Vi ville visa att vad det fanns kvar att göra i fängelset var att förvandla sin kroppar till vapen och försvarsbefästningar.

 

Ett annat påstående är att jag skulle ha haft kontakt med en av fångarna, Mats Nilsson, för bara några veckor sedan. Det är lögn. Jag och filmteamet som håller på med filmen "Repetitioner" som skildrar själva teaterarbetet besökte honom i september förra året för filmens skull. Om den kan jag säga att den ännu inte är färdig och inte kommer att visas om den inte får de anhörigas stöd.

 

Vad är det ni vill egentligen, ni som på ledarsidor och kultursidor och nyhetsredaktioner ger utlopp för ert hat?

Vill ni att jag skall upphöra som dramatiker och regissör i Sverige? - Gärna för mig.

Jag har stannat på Riksteatern eftersom den har stora möjligheter och

jag tycker om människorna där. Men i den stund jag känner att jag är till skada för Riksteatern och min närvaro skapar svårigheter eller förstämning bland personalen skall jag inte vara där längre.

 

Min sorg och förtvivlan över det hemska som har drabbat de anhöriga har jag uttryckt många gånger.

Den sorgen är min. Och den kommer jag alltid att bära med mig.

”Saknaden efter Olle är enorm” Polismännens anhöriga berättar om den svåra tiden
Bästa vännen: Jag drömde att jag blev beskjuten Hälsar på sina döda kollegors porträtt varje jag på jobbet
”Jag hade svår ångest” Isa Stenberg berättar om tiden efter polismorden
Kriminalvårdens chef: Jag grundlurades
Lars Noréns brev till svenska folket ”Vill ni att jag ska sluta som dramatiker och regissör i Sverige? Gärna för mig.”
Olsson stämplas som psykopat, Arklöv erkänner flera rån och Axelsson vill bli rentvådd
Rånarturnén inleddes hösten 1998
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet