Dagens namn: Lukas
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Nyheter

”Saknaden efter Olle är enorm”

Polismännens anhöriga berättar om den svåra tiden

    28 maj 1999: polismännen Robert Karlström och Olle Borén sköts till döds vid en idyllisk landsväg i Östergötland när de stoppade en bil med tre bankrånare.

    I dag är det exakt två år sedan.

    Aftonbladet har talat med flera av de personer som berördes av polismorden.

Här berättar de om livet efter Malexander.

De gick inte på rättegången. Tidningsurklippen ligger fortfarande olästa i en låda. Mordet på deras son utlöste ett nationellt trauma - men Bengt och Gudrun Borén vill sörja i fred.

- Att förlora en son är något mycket privat.

Bengt, 69, och Gudrun, 68, var för två år sedan på semester på Gotland när deras dotter Eva ringde i mobiltelefonen.

Hon berättade att deras älskade Olle var död.

- Jag skrek rakt ut. "Nej, det finns ingen Gud", berättar Gudrun.

På färjan till fastlandet dagen efter såg makarna Borén sin son på löpsedlarna. Hela Sverige var i chock av polismorden.

- Det var som om det blev landssorg. Som om alla skulle vara med och dela. Det kändes jobbigt.

Bengt och Gudrun köpte inga tidningar, varken på färjan eller senare. Högen med olästa artiklar kommer från exemplar som släktingar och vänner har skickat med posten.

- Det gjorde så jävla ont att förlora Olle. Smärtan kan närmast beskrivas som fysisk. Vi valde att förtränga detaljerna om hans död, det blev som en skyddsmekanism.

Olle Boréns föräldrar fanns inte med under rättegångarna mot Tony Olsson, Jackie Arklöv och Andreas Axelsson. Inte heller begärde de något skadestånd.

- Ett liv kan inte värderas i pengar. Olle är borta och det finns inget som kan ändra på det, säger Bengt Borén.

När sorgen och saknaden gjorde som mest ont drog han och hans hustru sig undan. Till varandra. Och till naturen.

- Vi är mycket i skogen och går på vandringar i fjällen. Det är som om en del av det jobbiga rinner av en i naturen.

Makarna Borén är båda pensionerade lärare. Bengt har undervisat Tony Olssons halvbror.

När vi frågar om de känner hat mot deras sons mördare blir svaret:

- Nej. Det är inte positivt att hata, det gnager bara på dig själv.

- Under våra 40 år som lärare har vi undervisat barn av alla sorter. Vi har fått respekt för att unga människor kan hamna i problem. Det har hjälpt oss att se Olles mördare som icke-personer.

  Det låter häpnadsväckande storsint.

- Vi har förlikat oss med Olles död, men sorgen och saknaden är enorm. Ibland går det inte att stoppa tårarna. Därför känns det som ett stöd att vi bara har fina minnen av grabben. Vi fick trots allt ha honom i 43 år.

     


Hur förklarar man för två barn att deras pappa har skjutits till döds av tre bankrånare?

Maria Karlström, ex-hustru till Robert Karlström, valde att vara ärlig.

- Oskar och Linnea fick veta hur det var från början. Men jag besparar dem detaljerna. Har de frågor får de svar.

Oskar, 6, och Linnea, 7, har många frågor. Än i dag, två år efter polismorden Malexander, pratar de dagligen om sin far.

- Var är pappa nu?

- Vad hade pappa tyckt om våra nya kläder?

- Pappa hade köpt glass om han var med oss nu, eller hur?

Maria Karlström, 32, och hennes sambo har tagit med barnen till Legoland i samband med tvåårsdagen.

- Vi vill undvika uppmärksamheten. För ett år sedan blev det jobbigt. Barnen på Linneas och Oskars dagis lekte polismord. Och det var mördarna som blev hjältar.

Händelsen fick personalen att bjuda in två av Robert Karlströms kolleger till dagiset. Barnen fick ställa frågor och besöket var lyckat.

- Barn är barn. Att leka är deras sätt att bearbeta svåra händelser. Men när leken går överstyr är det viktigt att de vuxna finns där för att förklara.

     


Anneli Ljungberg, 40, blev lämnad ensam. Med löftet om att skaffa barn. Med sorgen. Och med torpet i Sköllersta utanför Örebro där hon och Olle Borén skulle skapa sin gemensamma framtid.

För två år sedan sprack drömmen. Nu ska Anneli Ljungberg flytta.

- Jag ska säga upp mig från mitt jobb som lärare och flytta. Jag vet inte vart, men jag vet att jag behöver förändring.

I torpet vimlar det av minnen efter Olle. Skorna, tandborsten, rakhyveln - allt finns kvar.

- Jag klarar inte att ta bort dem. Men nu när jag flyttar packar jag ner grejerna och jag tror inte att de åker upp igen.

  Är flytten ett sätt att gå vidare?

- Kanske det, men jag vill inte se det så. Det går inte att sätta punkt. Olle kommer alltid att finnas med mig.

     


 

Astrid Gladh, 60, förlorade sin son, Robert Karlström.

Han sköts till döds bara någon kilometer från hennes föräldrahem i Malexander.

Sorgen är livslång - men går att lindra genom samtal, menar Astrid.

- Att gå vidare är att prata. Man kan inte bearbeta genom att vara tyst.

Hon har pratat i skolor och på fritidsgårdar. Hon har engagerat sig mot nazism. Hon arrangerade en minnesgudstjänst för ett år sedan och hon reste minnesstenen vid mordplatsen.

- Jag åker förbi platsen ofta och håller ordning vid minnesstenen. Jag märker direkt vilka blommor som är nya. Det känns lite lättare när man vet att många människor bryr sig.

- Det är viktigt att alla tar avstånd från nazismen. Diskussionen får aldrig tystna.

Anhörigas tack till svenska folket

Hans Österman
Anhörigas tack till svenska folket

Vi vill tacka alla i vår närhet,

samt i hela Sveriges land,

som på olika sätt visat sin omtanke om oss i samband med dödsskjutningarna i Malexander 28/5-99.

Mitt uppe i all ofattbar ondska gör värmen från den ljusa sidan av livet gott.

”Saknaden efter Olle är enorm” Polismännens anhöriga berättar om den svåra tiden
Bästa vännen: Jag drömde att jag blev beskjuten Hälsar på sina döda kollegors porträtt varje jag på jobbet
”Jag hade svår ångest” Isa Stenberg berättar om tiden efter polismorden
Kriminalvårdens chef: Jag grundlurades
Lars Noréns brev till svenska folket ”Vill ni att jag ska sluta som dramatiker och regissör i Sverige? Gärna för mig.”
Olsson stämplas som psykopat, Arklöv erkänner flera rån och Axelsson vill bli rentvådd
Rånarturnén inleddes hösten 1998