– Jag var utbränd

NYHETER

Säg Tomas Ledin och alla börjar sjunga på hitlåten ”Sommaren är kort”. Han har varit artist i snart trettio år men publiken är inte mätt.

Aftonbladet Söndags Caroline Giertz har mött Tomas Ledin som snart drar ut på sommarturné i Norden.

Foto: Sara Ringström
När Tomas Ledin var ung drömde han om att bli bildkonstnär. Han reste till USA för att studera och hamnade mitt i flower power– rörelsen. ”Det förändrade mitt liv”, säger han.

 Han är väldigt nyvaken. Har ett skönt skimmer av sömnig förvirring omkring sig. Inte så konstigt, kanske. Tomas Ledin gav en konsert i går kväll.

Inför 150 hängivna fans spelade han in ett tv-program för TV4. Det blev lite sent. Och nu är klockan nio på morgonen.

– Jag brukar vara uppe tidigt, vid sju, med ungarna. Men i dag?

Han släntrar iväg till frukostbuffén på Hotell Diplomat, där vi träffas, och lassar upp ett berg frukt. Lämpar av det på bordet och hämtar två glas juice. Slår sig ner, försöker gnugga ögonen vakna.

Bäst att börja med något som är lätt för honom att prata om. Du har gett ut 20 album och varit artist i snart 30 år. Vad är du mest stolt över?

– Jaaa – det är väl att jag lever ett liv som jag trivs med.

Som innehåller?

Han tar en klunk juice och? tänker. Eller nåt.

Familj? Qigong? Musik? Försöker jag.

– Ja faktiskt. Det är en ganska tuff bransch. Jag har ju sett den från alla sidor och vad som känns väldigt bra det är ju att kunna säga – på allvar – att jag trivs med livet. Och det har att göra med balansen mellan väldigt många olika saker där musiken är en av dem.

Varför tror du att just du har klarat dig så länge? I den här tuffa branschen?

– Det vet jag inte. Jag har aldrig haft någon plan för det, det har jag upptäckt nu när det finns en backspegel att titta i. Jag var ju ingen strateg som 18-åring som satt och tänkte att så här ska jag göra. Utan jag upplever det som en gåva. Och det är något jag är väldigt tacksam över.

Jag vore tacksam över några konkreta svar. Det är ingen bra idé att intervjua rockstjärnor klockan nio på morgonen. Men jag får väl vara konkret själv.

Du har ditt ansikte på Mikael Tellqvists målvaktsmask. Hur känns det?

– För mina söner är det en av höjdpunkterna i pappas liv. De är djurgårdare.

Hur många barn tror du avlats till din musik?

– Ja, helt oskyldig är jag ju inte, det har jag förstått. Så på nåt blygsamt och diskret sätt har jag varit med och sett till att folk mår bra.

Vill du ha fler barn?

– Jag skulle gärna ha flera barn.

Drömmer du om en liten tjej?

– Ja. Men Marie verkar tycka att det är lagom nu. Jag hotar med att skaffa en annan kvinna men? Nej, det är ingen stor sak, jag är ohyggligt tacksam och lycklig över våra två pojkar.

Hur var du själv som liten?

– Ja, jag var nog ganska ... glad. Och bråkig. Jag fick ofta sitta kvar i skolan på lördagarna. Man gick ju i skolan på lördagarna på den tiden.

Vad gjorde du för bus, då?

– Nej, det var väl inget allvarligt. Jag var nog mest högljudd.

Vad ville du bli när du blev stor?

– Min första önskan var att bli snöplog. Det tyckte jag var häftigt. Jag bodde ju bland fjällen i Jämtland. Sen, i tidiga tonåren, pryade jag som arkitekt och ritade en korvkiosk som tyvärr aldrig blev tillverkad. Efter det ville jag bli bildkonstnär. Jag sökte ett stipendium och pluggade ett år i USA. Då var jag 17.

Och det måste varit – 1969. Mitt i flower power-rörelsen. Direkt från Sandviken till Woodstock! Snacka om kontrast. Då måste han ha rökt hasch och haft fria sexuella förbindelser och sånt.

– Ja, det hände väl både det ena och det andra. Jag landade veckan efter Woodstock så hela flower power-vågen exploderade omkring mig. Det var fullständigt omtumlande. Och på ett språk jag inte kunde hantera särskilt bra? Det gjorde ett enormt intryck på mig och förändrade mitt liv helt. Men jag hade tur och bodde i en bra familj.

Så du kunde prova allt utan att förlora fotfästet?

– Nej, det var ingen fara. Sen var jag ganska skraj av mig och försiktig. I början i alla fall.

Han ser lite nöjd ut, medan minnen tumlar runt i huvudet på honom.

Vad skulle du göra om John reste utomlands och provade

på samma saker som du gjort?

– Ja, vad kan man göra för sina barn? Man kan ge dem den kärlek man har och förhoppningsvis ha en fungerande dialog.

Skulle du berätta om dina erfarenheter för honom? Eller försöka förbjuda honom att göra saker?

– Jag tror inte på förbud i den meningen. Jag menar att barn är till låns och är sina egna människor, men samtidigt försöker jag ju påverka dem med en viss hållning till livet. En viss moral.

Så du tror att du gett honom verktygen att klara av sådana situationer?

– Så kan man ju säga, men jag vet inte. Jag kan ju sitta här och tycka hur mycket som helst innan det händer. Det där är ju funderingar man har. Snart är de tonåringar?

Hur är du som pappa?

– Jag hoppas och tycker väl att jag själv är ganska sjyst.

Skulle du vilja vara barn till dig själv?

– Nej, jag vet inte. Att sitta här och prata om hur förträfflig man är. Det blir så präktigt. Nej, jag känner att som far har man även rollen att sätta gränser och vara the bad guy ibland.

Hur tror du de kommer att minnas dig när du dött?

– Du bara staplar tunga frågor ovanpå varandra innan jag ens har vaknat! Jo, som en far som älskade dem.

Inte en pappa som alltid hade bråttom?

– De kommer att minnas mig som en pappa som skrev meddelanden som ingen kunde läsa. Och som en förvirrad och slarvig pappa. Som åker ifrån saker, som glömmer saker.

Typ barnen?

– Nej, dem har jag inte åkt ifrån.

Säger han och spänner ögonen i mig. De är ljust grönblå. Och bara lite rödsprängda. Han börjar vakna nu. Han har en väldigt intensiv blick. Levande.

FAKTA/Tomas Ledin