Ett försvarstal med många garderingar

NYHETER

Jesús Alcalás försvarsadvokat Leif Silbersky inledde sin slutplädering i Stockholms tingsrätt i går förmiddag med att ironisera över åklagare Gunnar Stetlers karakteristik av den tilltalade:

Foto: ULF HÖJER
LEDSEN OCH FÖRBITTRAD Jesús Alcalá fick sista ordet i rätten i går. Han sa att han haft svårt att försvara sig och vidhöll att han är sonson till Spaniens siste demokratiskt valde president. Dessförinnan hade hans advokat Leif Silbersky bestridit alla åtalspunkter, men med många garderingar.

- Om Alcalá verkligen är mytoman, narcissist och dessutom oförmögen att känna empati, vilket är liktydigt med att han lider av en personlighetsstörning, så ska åklagaren inte yrka på straff utan på vård, sa Silbersky. I ett humant samhälle straffar man inte psykiskt sjuka människor för deras gärningar - man vårdar dem.

Ironin var emellertid mest för gallerierna. Silbersky vet lika väl som tingsrätten att varken narcissism, mytomani eller brister i den medmänskliga utrustningen renderar i vård i stället för straff ifall man begått brott.

Vore det så skulle inte Tony Olsson, Mattias Flink, Andreas Axelsson och resten av klientelet på kriminalvårdens livstidsanstalter sitta där de sitter. Ska man numera få vård i Sverige i stället för fängelse så ska man vara spritt språngande galen och det hävdade inte ens åklagaren att Alcalá är.

Leif Silbersky bestred alla åtalspunkterna bitvis med juridiska argument av strikt formell natur:

Visst, Alcalá har betett sig konstigt med sina reseräkningar men han har lämnat en förklaring som tyder på slarv, ej brott, och de pengar han fick av juristkommissionen för sin granskningsresa till Paraguay var pengar han faktiskt skulle ha. Att han senare fakturerade även Sida för samma resa, nu i egenskap av Sidas konsult, "är en helt annan sak", sa Silbersky.

Att Alcalá uppsåtligen skulle ha försökt lura de platsansvariga för Paraguay-projektet genom att påstå att Sidas/juristkommissionens pengar var ett lån från hans morsarv, ansåg Silbersky uteslutet.

- Han pratade vitt och brett om lånet långt innan han visste att några pengar från kommissionen skulle betalas ut, vilket tyder på att han inte hade något brottsligt i sinnet, sa Silbersky.

"Inget fullbordat bedrägeri"

När åklagaren pläderade i förrgår fann han det konstigt att Alcalá på våren 1999 inte reagerade för att det fanns bara en knapp miljon svenska kronor bokförda på platsansvarigas konto när han visste att juristkommissionen hade skickat 935 000 kronor och han själv påstod sig ha skickat en miljon från sitt morsarv.

Enligt åklagaren fortsatte Alcalá lugnt med budgetarbetet utgående från de 935 000 kronorna utan att ett ögonblick undra över att hans egen miljon uppenbarligen inte hade kommit fram.

- En annan skulle ju klättra upp på väggarna, sa Gunnar Stetler.

Leif Silbersky berörde inte detta påstående över huvud taget utan konstaterade bara att Alcalá aldrig vidtog konkreta åtgärder för att få Paraguay-projektet att betala tillbaka "lånet".

Han krävde återbetalning i ett brev men vidtog inga mått och steg för att det skulle verkställas.

- Därmed har Alcalá i varje fall inte fullbordat något bedrägeri om man nu har för sig att han hade haft något sådant i sinnet, ansåg advokaten.

- Och i lagens mening kan man inte heller säga att han har försökt bedra.

Silbersky garderar sig

Leif Silbersky hänvisade till en dom i Högsta domstolen då ett gäng rånare i full rånarmundering undgår att bli fällda för rånförsök eftersom de avbryter rånet på grund av att det rör sig för mycket folk utanför den tilltänkta banken.

Vad än Alcalá har planerat så har han avbrutit det, sa Silbersky som på skickliga advokaters vis har många garderingar.

Vän av logisk ordning måste ställa sig frågan om ett rån som avbryts av rånarna själva för att tillfället syns dem försämrat är jämförbart med ett försök till bedrägeri som avbryts därför att någon anar oråd och bedrägeriet blir omöjligt att genomföra.

Det sist nämnda är nämligen vad åklagaren påstår, rätt eller fel. Enligt min uppfattning har Silberskys gardering inte bärighet på det påståendet även om han kan ha rätt i övrigt.

Vidhåller släktskapet

Vid åtalspunkterna som gäller urkundsförfalskning - det konstiga postkvittot på 250 000 kronor, pengar som ingen har sett röken av, och professor Wennbergs rättsintyg som professorn själv inte har skrivit ehuru det återfinns med hennes namnteckning i Alcalás dator - visade Silbersky att han har sysslat med juridik i 39 år.

När inga urkundsoriginal finns och de så kallade kopiorna inte är officiellt styrkta så är dessa kopior i lagens mening inga urkunder. Finns inga urkunder finns inte heller några falska urkunder, sa Silbersky med stenhård logik.

En trött, ledsen och förbittrad Jesús Alcalá får sista ordet. Han fattar sig rätt kort, finner att han har haft svårt att försvara sig mot åklagare och en skara journalister som ingått en ohelig allians.

Han slutar med att vidhålla att han är sonson till Spaniens siste president före Franco. Alla åhörare sitter tysta av olika skäl. I detta mål göms en gåta stor som livet.

Yrsa Stenius