Jonas Gardell skriver själv till Aftonbladets läsare

NYHETER
Foto: Andreas Lundberg
Jonas Gardell.

Jag var på en författarafton i Lund för ett par år sedan. Det var en varm och blåsig, skånsk senhöstkväll, och av någon anledning (jag var inne i en period med mycket dåligt självförtroende) trodde jag att det inte skulle komma någon publik och frågade därför arrangören artigt varför det var så mycket folk samlade utanför ett hus vi for förbi med taxin. Arrangören svarade lika artigt att det var där kvällens framträdande skulle äga rum, och kön som ringlade i fyrdubbla led över torget och runt en staty var kön för att se mig. Men, tillade han, de som stod där skulle tyvärr nog inte komma in, för man hade redan släppt in över 1 200 i en lokal för åttahundra.

Inne i lokalen satt folk verkligen också överallt. På varenda stol som gick att få tag på, på golvet, ja, till och med på scenen hade man trängt ihop sig så att jag knappt fick utrymme själv.

Under den kvällen i Lund berättade jag om mitt författarskap och läste opublicerade texter, och hur det nu var råkade jag nämna att jag ibland funderat på att skriva en fortsättning på ”En komikers uppväxt”. Jag sa att jag var oerhört nyfiken på att ta reda på hur det gått för Juha, Jenny och de andra barnen i Sävbyholm, men hade samtidigt tänkt att nej, och inte kan man, och inte borde man, och det passar sig inte. Men om publiken ville hade jag faktiskt med mig ett kapitel ur en tänkt fortsättning om de skulle vilja höra.

Jag fiskade upp min stora skrivbok (jag skriver för hand med pytteliten hieroglyfisk handstil i en stor skrivbok) och läste: ”Det är första lektionen efter lunch. Fröken sitter framme vid katedern, spänner sina blodsprängda ögon i oss?”

Och publiken i Lund skrattade så de skrek! Jag blev alldeles chockad! När jag var färdig utbröt vilt jubel i salen, och jag tänkte, varm och förvirrad av lycka: ”Vad dum i huvet jag är! Varför har jag tvekat ett enda ögonblick om jag ska skriva den här boken?”

Sedan for jag hem till Stockholm och började att skriva. Och jag skrev och jag skrev och jag skrev. Åtta romaner har jag författat, men det här är första gången jag känt att boken liksom kommit till mig. Den ville verkligen bli skriven.

Det var som om Juha, Jenny och de andra otåligt hade väntat på att jag skulle uppmärksamma dem på nytt, och nu bubblade de över av lycka av att få berätta sina historier igen.

En av de vanligaste frågorna som jag får är om Juha i boken verkligen är jag, om det är min egen barndom jag skildrar.

Svaret måste naturligtvis bli både nej och ja. Juha, Jenny och de andra barnen är påhittade, men när jag säger så hör jag hur de argt och besviket protesterar: ”Det är vi inte alls!”

Och de har helt rätt.

Såklart de finns.

Juha och Jenny finns. Sävbyholm finns.

Jag har fått hundratals brev från människor som intygar att det är de som är Juha, de är Jenny. En gång utbröt ett gräl på en trottoar utanför en bokhandel mellan två killar som båda påstod att de vuxit upp i Sävbyholm fast de vuxit upp på varsitt håll.

Sådant värmer ett författarhjärta. För är det nånting jag vill är det att den som läser ska identifiera sig med mina figurer. Jag vill att man ska skratta med dem, gråta med dem och älska dem.

Jag är alltså inte Juha. Samtidigt är jag ju det. Eller som det står i boken: "Jag vet att jag fabulerar mer och mer när jag berättar om mitt liv, och det blir bara värre, men jag måste få äga minnen, och allt jag berättar är äkta även om det inte alltid är sant.”

”Ett ufo gör entré” är förhoppningsvis en rolig bok men jag måste varna er att liksom alla mina böcker är den förfärligt sorglig också. Till syvende och sist tror jag att romanen handlar om ett svindlande uppror, om modet att resa sig upp och gå.

Kapitlet jag läste den där senhöstkvällen på författaraftonen i Lund blev förresten också det allra första kapitlet i boken. Så håll till godo och mycket nöje.

Nu börjar vi.

”Ett ufo gör entré”

Jonas Gardell

Jonas Gardell