Svenska barn i gerilladrama

"De skrek att de skulle mörda oss"

NYHETER

Beväpnade med kpistar kapade gerillamännen de svenska ungdomarnas minibuss.

De bakband dem och lämnade dem i mörkret i ett skogsbryn utanför Guatemala City.

- Vi vågade knappt gråta. Vi var alldeles för rädda, säger Katarina Norberg, 21.

Foto: JAIME PUEBLA
chockade efter attacken "De slet upp dörren och skrek att de skulle mörda oss om vi sa något. Sen tvingade de ner chauffören på golvet och höll en pistol mot Auras tinning", säger Katarina Norberg. Bakre raden: Linn Jarnemar, Elisabet Norberg, Andres Troive, Andreas Back och Katarina Norberg. Främre raden: Alexander Andersen, Aura Andersen och Anna Olofsson.

De sex ungdomarna, som är mellan 15 och 21 år gamla, är i Guatemala för ett välgörenhetsprojekt. I lördags hade de hälsat på några jämnåriga i en by i bergen när en bil plötsligt körde upp vid sidan av bussen.

Med skrämselskott tvingade de sju kpistbeväpnade männen chauffören att stanna. Fyra av rånarna rusade ombord.

"De skulle mörda oss"

I bussen satt förutom ungdomarna även ledaren Aura Andersen, 47, från Norrköping, hennes son Alexander, 11, och dottern Mayari, 22, med fästmannen Manuel 22.

- De slet upp dörren och började skrika åt oss. De skrek att de skulle mörda oss om vi sa något. Sen tvingade de ner chauffören på golvet och höll en pistol mot Auras tinning, säger Katarina Norberg.

- Så rädda har ingen av oss varit någon gång. Vi visste ju att det är vardagsmat att människor blir nedskjutna här.

Rånarna var inte maskerade utan beordrade i stället svenskarna att blunda. En av männen satte sig vid ratten. Någon annan tog sätet precis bredvid Katarina Norberg.

Mardrömslik bilfärd

En mardrömslik bilfärd följde. Vid ett skogsparti körde rånarna av från vägen och ner på en skogsstig.

- Det var panik. De som satt längre bak försökte hålla i varandra. Men jag kunde inte göra något när han satt precis bredvid mig, säger Katarina.

Trots pistolhotet försökte Aura Andersen hela tiden tolka vad rånarna sa. Hon bad om rånarnas tillåtelse att informera ungdomarna om vad som hände eftersom de inte fick öppna ögonen.

- Allt hängde på henne. Hon räddade oss, säger Anders Troive, 18.

Bakbands i skogen

Någon kilometer in i skogen stannade plötsligt bussen. Chauffören tvingades ner på marken och släpades in i skogen.

- Sen drog de ut oss en efter en, visiterade oss och tog alla våra värdesaker.

Ungdomarna bands och tvingades ner i gräset. Det var mörkt, kallt och regnet öste ner.

- De band både händer och fötter framför kroppen på oss och tvingade oss att titta ner i marken, säger Katarina Norberg.

- Om vi försökte prata med varandra sa de att de skull döda oss. Jag hörde hur de laddade om kpistarna gång på gång.

När minibussen var länsad lämnade rånarna platsen. De beordrade ungdomarna att sitta kvar i minst två timmar.

Lyckades stoppa en polisbil

Efter en knapp timme lyckades svenskarna ta sig loss. Någon hade med sig en fickkniv och fick upp sina rep. Sedan hjälpte han de andra.

- Det enda vi tänkte på var att fly därifrån. Hade rånarna kommit tillbaka hade de skjutit ihjäl oss.

Gruppen såg ingenting i mörkret men kunde lyssna sig till var vägen var.

- Vi höll varandra i händerna och tog oss upp på vägen. Men ingen bil ville stanna, säger Katarina Norberg.

Till slut lyckades de stoppa en polisbil som körde dem till närmaste by.

Den svenska gruppen samarbetar med föreningen Coljach Mac Luum, en hjälporganisation till stöd för de fördrivna Chuj-indianerna.

Läs mer

Elisabeth Lindham