Tjugoåttonde kapitlet 

NYHETER

 Varje gång som jag tänker på Jenny slår det ut en ömmande och varande finne i mitt hjärta. En smuts som sitter så på djupet att ingen Clearasil i världen kan komma åt den.

Häromdagen hittade jag ett häfte med dikter som hon hade skrivit själv och som hon lånade ut till mig. Av någon anledning måste det aldrig ha blivit av att lämna tillbaka dem, och så hittade jag dem nu i en kartong på vinden.

Jag läser hennes tafatta tonårsdikter och önskar att hon ska vara här, att hon fortfarande ska vara femton år gammal – jag ska omfamna henne och hålla henne länge intill mig, viska att hon duger, vara hennes starkhet.

Göra allting annorlunda. Göra allting bra.

Vad kan man skylla på? Att man hade fullt upp med att överleva själv? Att ens egen förvirring upptog hela ens medvetande till den grad att det inte blev något över?

Jag vill dö

jag är död

ett dött barn

Bränd

efter att ha brunnit

för fort

Misshandlad

ihjälsparkad

av omgivningen

Ingen

hör ett dött barn gråta

Ingen

ser ett dött barn frysa

Och framtiden

vi pratar om

läker aldrig

ett dött barns

djupa sår

Det står ju där rakt upp och ner. Hur kunde jag låta bli att se det? Hur kunde jag låta bli att fatta?

Tjugo år har gått och jag kan fortfarande se henne, hur hon står där i sitt vardagsrumsfönster och tittar mot vårt hus. Hon tror att jag inte ser henne, att ingen är hemma hos oss.

Men jag ser henne. Hennes tunna raka blonda hår som hon avskydde så intensivt. Den magra spensliga kroppen, outvecklad, som om den inte kunde acceptera att sluta vara barn eftersom den aldrig fått vara barn på riktigt. Hennes smilgropar och glittrande ögon som var mina hemliga skatter.

Det slår mig att hon slutade att skratta det sista året i grundskolan.

Medan vi andra växte och slog ut till blommor vissnade hon. Hon liksom krympte.

Gång på gång övergav jag henne.

Jag visste precis vad jag gjorde. Men jag var säker på att hon ändå skulle vara kvar i den stund jag behagade komma tillbaka.

Och det var hon ju.

Jenny måste vänta, för hon hade ingen annan. Jag behövde inte anstränga mig.

Kall

bottenlöst kall

ARTIKELN HANDLAR OM