– Nu försöker jag leva fullt ut

Sveriges populäraste allsångsledare brände ut sig. Han fick svimningsanfall och hyperventilerade. Men nu är han tillbaka, mer kär än någonsin. Både i själva livet och i sin fru Eva.

NYHETER

Han är teddybjörnen, allsångsledaren och den kanske godmodigaste kändis vi har.

En landsfader i dur som entusiastiskt får en att hoppas på sommar utan mygg, feta gäddor på metspöet och smultronställen bakom utedasset. År efter år.

Foto: Andreas Lundberg
Efter attackerna med ångest, hjärtklappning och svettningar förstod Lasse att han måste börja ta det lugnt. Numera motionerar han mer och söker sig till det meditativa.

I år är det åttonde året han är värd för ”Allsång på Skansen” och människor i ringlande köer, med och utan handväskor, flockas snart vid träbänkarna framför Solliden för att sjunga ”Sträck ut din hand” och se en i andra sammanhang omöjlig mix mellan de senaste stjärnskotten och gamla artisträvar.

Lasse Berghagen har förvandlat ”Allsång på Skansen” från en nära-döden-upplevelse till pånyttfödelse. Han skulle nog ha framgångar både som sektledare och företagsguru, men som tur är ligger det inte för honom.

Jag tar hissen i en ganska oansenlig trappuppgång på Östermalm i Stockholm där han bor med sin fru Eva. Lasse Berghagen är rent fysiskt vad man brukar kalla ”en lång drasut”. När han öppnar dörren är det som om han skulle slå i taket, och trots sina

56 år rör han sig lite som en tonåring. Han liksom kasar omkring i sin kropp som om han fortfarande är något förvånad över den. Ansiktet är också en pojkes, trots rynkorna, och han är så vänlig och generös att man nästan blir generad.

Det anses ju suspekt att vara sådär snäll, lite löjligt nästan, som om en sån person inte har ögon för tistlar och nässelsnår utan bara går fram genom tillvaron över grönt saftigt gräs och sjunger.

Retar du dig på för-snäll-stämpeln Lasse?

– Nej, jag tar det med ro. Min publik känner mig, de vet att jag är både och. När Göran Skytte gjorde en teveintervju för ett par år sedan och skulle avslöja ”tönten” Berghagen blev det också en vändpunkt. Luften gick ur kritiken, och vi blev vänner i stället.

Det nya albumet ”Som en blänkande silvertråd” och diktsamlingen ”All min längtan”, som kommer ut i höst, ger ändå uttryck för att Lasse Berghagen försöker ta sig någon annanstans än till Skansen, att han vill visa nya sidor än den gemytlige allsångsledarens och tevepersonlighetens.

Det känns som om du samlar ihop dig och tar ett kliv, både som artist och person. Är det så?

– Man kan väl säga att jag är tillbaka där jag började som artist i den här branschen. När jag var 15 läste jag Karlfeldt, Dan Andersson och framförallt Nils Ferlin, och jag började skriva dikter själv. Sen fick jag min gitarr och märkte att jag kunde tonsätta dem, jag fick ett skivkontrakt och det hela var i gång.

”Som en blänkande silvertråd” spelas flitigt i radio och har jämförts med ”Öppna landskap”.

– Jag känner med de här sångerna

att jag på något sätt tog fram det här ur mig, jag ville se på det. Det är ju först när man säger något eller skriver något som man vet vad man tycker. Därför är det viktigt att man för en dialog med sig själv, för den inre resan är ju den jobbigaste resan.

Är du en riktig grubblare?

– Nej, jag är ingen grubblare. Jag är en grunnare (skratt). Grubbel leder inte till något, men att grunna är bra, för livet är så stort och fascinerande, och det är en sån underbar gåva att få vara här över huvud taget.

”Som en blänkande silvertråd” har flera självbiografiska rötter. Från början fanns den där silvertråden i en applikation som en av hans systrar vävde för många år sedan, och gården i Svenn som omnämns i sången finns i barndomens Svärdsjö i Dalarna, och den har Lasse nu ärvt tillsammans med sina systrar.

– Vi åker upp dit vi tre och har det jättetrevligt tillsammans. Allt förändras ju när ens föräldrar går bort, de var ju hjärtpunkten, men vi har sagt att vi ska inte göra oss av med gården utan ha kvar den en andra, kanske tredje generation. Den är underbar, med härbren, uthus och allt, ser ut som en riktig hembygdsgård.

Livet för dig, det höll på att rinna iväg i rask takt för ett par år sedan. Vad hände egentligen?

– Det hade gått för fort, och då är det väl nån som säger åt en: nu ska du få dig en tryckare (skratt). Jag mådde dåligt, ”burned out” för att använda en modern term. Jag fick svettningar, hjärtklappning, ångest, svimningsanfall, hyperventilerade, såna typiska tecken. I efterhand kan jag säga att man ska ta emot det med tacksamhet, för det kom i stället för hjärtinfarkt.

Vad gör du annorlunda nu?

– Jag motionerar mer, går på gym och tar en morgonpromenad ut på Djurgården. Jag var storrökare på den tiden, det är jag inte längre. Jag tror också att jag söker mig mer till det meditativa, det som inger mig ro.

I en av låtarna, ”Min väska är packad”, har en man packat sin väska och gjort sig beredd på att vandra vidare. Är det något du själv tänker mycket på?

– Han har städat bort alla hang-ups, det är vad jag vill säga med den låten. Att leva så att skulle det hända i morgon så skulle jag ändå kunna säga: okej då. Jag har ringt den personen som jag hade aggressioner mot, jag har gjort upp det. Det kan vara människor som hänger sig på som du aldrig blir av med, men som stjäl din tid, som du säger: tack, nu räcker det, till. Vi stämmer inte du och jag, vi ska inte umgås, du tar kraft av mig.

Lars Nils Berghagen