NYHETER
Foto: Andreas Lundberg
”Mina 47:or kräver frihet”, säger Lasse, som har ett stort ensambehov.

Så du skulle kunna dö i morgon och inte känna dig bitter?

– Ja, jag kan ju vara kaxig då och säga det, även om jag nog skulle vara rätt bitter om det hände (skratt), men jag försöker verkligen ta tag i kärlek och vänskap, det som är verkligt viktigt, medan tid är. Jag gör ett bokslut och lever efter det. Vilka människor älskar jag mest, vilka vill jag lära känna mer, vad vill jag egentligen? Jag tar inte för givet att livet bara löper på och att det ordnar sig av sig självt, för det gör det inte.

– Min pappa sa alltid, ”Lars, om jag dör...”. Om? Man måste våga ta till sig att när jag dör ska det var si eller så. Inte vara så rädd.

– Det är förstås inte lätt för människor att leva fullt ut, inte för mig heller. För vad är det där fullt ut: Är det att köpa en Harley Davidson och åka upp i skogen eller vad är det för någonting?

Vad är det för dig?

– Jag tror att det finns i det nära, och att ge sig själv mer tid. Jag märker att jag ofta tänder ett ljus och sätter mig och läser en bra bok, eller så åker jag ut till syrran i Älvsjö och sätter mig och fikar med henne. Jag hänger inte med på allt som folk ringer om längre, och så skriver jag in i almanackan: ”Min dag”.

Det verkar så klokt och bra allting. Gör du inga dumheter längre? Tittar man i gamla klipp på dig så brukade du ju jämt festa och åka bil för fort?

– Ha, ha, Eva säger att jag har lakansskräck. Hon säger att jag måste bli vän med mina lakan. Jag är fortfarande alltid sist på fester, kommer först och går sist.

Hur orkar du?

– Jag går och lägger mig en stund på eftermiddagen. Jag tar en marmeladmacka och en kopp te och går och lägger mig. Det där har ofta att göra med alla sena shower, min dygnsrytm har ju förändrats, ofta går jag på en show vid 23 och sedan kommer jag i säng tre, och flyger hem åtta på morgonen. Men jag är inte trött. Jag har en förmåga att sova i bussar, på flygplan, lite överallt.

Och hur är det med den berömda fartberusningen?

– Jag tycker fortfarande att det är kul att titta på biltävlingar. För länge sen hade jag en motorcykel, men den har jag sålt. Jag ville inte längre ta risken. Du är så oerhört utsatt med motorcykel, de flesta olyckor beror ju på någon annan. Jag tycker nog att jag bejakar mina kvinnliga sidor bättre nuförtiden. När jag var yngre var det mycket mer röj och snabba bilar.

Du är en av Sveriges mest kända personer. Kan du gå omkring på stan som en vanlig man, eller blir du igenkänd överallt?

– Eva går sällan med mig på stan, hon blir lite trött på ungdomsgäng som ropar ”Teddybjörnen Fredriksson”, men jag bryr mig inte så mycket. Jo, det är lite jobbigt när det kommer fram någon som säger att vi träffades på Mallis 1967 och frågar om man minns dem.

Lasse berättar att väldigt många handikappade människor tyr sig till honom och till artisterna på Skansen, och de har tid att vara där redan till repetitionerna. Skansen är enligt honom en tredjedel allsång och två tredjedelar krama, skriva autografer och prata. Sista föreställningen för säsongen, då är det rent bedrövligt för många i stampubliken att behöva skiljas åt. Många gråter, och Lasse känner igen de flesta då.

Hinner du vara ledig nånting i sommar?

– Jodå, jag ska inte göra något annat jobb än Skansen. Jag vill åka upp till Järvsö och hälsa på Malin och Tommy och barnbarnen. Hoppas vi kan meta, vi har ju hela Ljusnan där. Och det är så vackert med de blå bergen och stillheten i sommarnatten. Jag sover ingenting när jag är där.

I Sverige finns det nästan ingen kärlek som är så stark som den till naturen, brukar man säga. Du verkar stämma in där?

– Ja, jag tänkte ju bli jägmästare en gång. Jag tror verkligen att det har att göra med att vintern är lång och så kommer det här vackra, som är så kortvarigt. Jag hade glädjen att få uppleva agrarsamhället som grabb i Svärdsjö. Det var djur på varenda gård, vi hässjade hö, vi mjölkade, vi satt med bonden på hans trappa och jag minns hur nöjd han verkade när han tittade ut över hästen som gick där och betade och hässjorna som stod där. Han kände sig tillfreds, vilket vi så sällan gör.

Du har en kluven inställning till det moderna stressiga livet?

– Ja, absolut. Den här tiden är inte snäll mot oss. Stillheten är bruten, med trafiken, med teven, med hela IT-samhället. Jag kommer ihåg när teven kom till Svärdsjö och man genast började prata mindre med varandra. Teven är som en fruktansvärt egocentrisk familjemedlem som kräver all uppmärksamhet. Jag ser väldigt lite på teve. Vi har en teve i sovrummet, och när någon av oss vill titta på något så går man in där och stänger dörren.

– Det skrämmer mig att vi som lever nu inte kommer att lämna några spår efter oss. E-mail och SMS är ju bara någon sorts kylskåpstext. Jag har faktiskt föreslagit både Posten och Svenska Akademien att man borde ha ett projekt där man uppmuntrar folk att skriva brev.