"Jag fastnade för di blåe, trots att de spelade riktigt kasst"

NYHETER

När jag kom till Sverige hoppades jag att äntligen kunna slippa den blandade känsla av spänning och rädsla som en titt på fotbollsresultaten i tidningen brukade väcka. Den som haft oturen att heja på ett medelmåttigt fotbollslag vet vad jag pratar om.

När jag så kom till Malmö trodde jag alltså att jag äntligen skulle slippa bry mig om det lag jag hejat på sedan barndomsåren. Inte byter man favoritlag när man väl har bestämt sig för ett? Men så lätt var det inte att frigöra sig...

Den frustration jag kände när jag såg det forna västtyska storlaget Fortuna Düsseldorf snöpligt förlora match efter match, förbyttes bara till desperation över att inte direkt kunna följa lagets öden från Malmö. Varför saknade jag egentligen något som bara brukade göra mig frustrerad? Fanns det inget surrogatberoende?

Tyvärr inte. Engelsk fotboll hatar man som tysk fotbollssupporter med hedern i behåll. Italiensk fotboll? Vem bryr sig?

Svensk fotboll? Lägg av.

Men så hände det. Två gratisbiljetter, lite välmenande tjat från frugan som oroligt bevittnat min längtan efter Bundesliga och så hamnade jag motvillig på Malmö stadion efter drygt 15 månader i stan. Där såg jag IFK Göteborg besegra hemmalaget med 3-1.

Sedan denna vackra sommardag hatar jag Göteborg - och jag föll för MFF. Jag fastnade för di blåe, trots att dom spelade riktigt kasst och förlorade rättvist. Utan att kunna hjälpa det blev jag blådåre - och började plötsligen känna mig hemma i Malmö och Sverige.

Düsseldorfs öden väcker numera bara ljuva barndomsminnen och melankolisk medkänsla. Närminnet upptas av MFF:s öden. Allt detta tack vare Blåvitt...

Henning Süssner

ARTIKELN HANDLAR OM