Sten Heckscher: Kompetenta poliser är viktigare än antalet

NYHETER
Foto: Björn Lindahl
Sten Heckscher.

Det är viktigt med fler och välutbildade poliser. Det anser hela 96 procent av ungdomarna i en undersökning som Aftonbladet presenterat.

Jag håller med, och resultatet är uppmuntrande. Tillsammans med undersökningar som ger höga förtroendesiffror för Polisen visar det på ett viktigt stöd för vår verksamhet.

Den tidigare trenden med sjunkande antal poliser har nu också vänt, och vi räknar med att det i genomsnitt kommer att bli ungefär en ny polis varje dag under de kommande åren. De nya poliserna har gått en reformerad polisutbildning. Och vi skall förnya och öka på också vidareutbildningen.

Vi har sagt till regeringen att vi borde vara omkring 19 000 poliser för att klara våra uppgifter på ett riktigt bra sätt. Men samtidigt skall man undvika att låsa fast sig vid siffror.

Visst behövs det fler poliser. Men våra anställdas utbildning och kompetens, ålderssammansättning, möjlighet att arbeta på obekväma tider och annat är väl så viktigt. Det är viktigare vad vi får gjort än hur många vi är!

Vad skulle vi då kunna uträtta om vi vore fler, duktigare och friskare?

Den största skillnaden skulle gälla det brottsförebyggandet. Närpoliserna skulle få chans till större arbetsro och skulle få mera tid för sitt långsiktiga och planerade arbete.

Vid större händelser måste nämligen polismyndigheterna kraftsamla. Och då måste även poliser från närpolisområdena medverka i större utsträckning än det var tänkt. Detta kan hända till exempel vid statsbesök, större demonstrationer och internationella konferenser.

Nu finns det också många myter som gör att medborgarna tror att situationen är mörkare än den egentligen är.

En myt är att brotten bara blir fler och fler. Så är det inte. Antalet anmälda brott sexdubblades från 1950 till 1990. Men sedan dess har nivån varit i stort sett densamma, även om brotten blivit annorlunda och ibland allvarligare. Och även om det är illa nog, så anmäldes i fjol

34 000 färre brott än år 1990.

Antalet anmälda våldsbrott har dock ökat. Och det är bekymmersamt nog. Men vi har alltså lyckats bryta trenden med ständigt fler anmälda brott.

En annan myt är att alla förändringar av närpolisen är till det sämre. Så är det inte. Visst tvingas vi ibland göra försämringar för att våra resurser inte räcker till. Men samtidigt har de tankar som vi hade i närpolisens barndom nu prövats, och vi använder våra erfarenheter för att utveckla arbetet. Det har till exempel visat sig att alltför små närpolisområden inte ett tillräckligt underlag för att hålla hög kvalitet.

Därför gör vi på en del håll om indelningarna av närpolisområdena som görs kraftfullare men färre. Det beror ofta inte på resursbrist utan helt enkelt på att det gynnar verksamheten.

En tredje myt överdriver närpolisens personalbrist. Man kan ibland höra folk säga att det i ”deras” närpolisområden är färre poliser än planerat därför att någon är borta på FN-tjänstgöring, någon periodvis är lärare på Polishögskolan, någon är föräldraledig och någon kanske tillfälligt är utlånad till Rikspolisstyrelsen.

Men när de ursprungliga så kallade bemanningsplanerna gjordes var alla medvetna om att många av skilda skäl skulle vara borta från sina ordinarie arbetsplatser.

Det är helt normalt, och för övrigt utvecklar nya erfarenheter både den enskilde och verksamheten. Men viss behövs det fler till närpolisen!

Ytterligare en myt är att antalet ännu inte färdigutredda brott ständigt ökar. Vi har under senare år då och då i TV kunnat se någon kriminalpolis från plåtskåpet i tjänsterummet lyfta fram stora buntar med outredda brott.

Och visst är det ett problem. Men utvecklingen har vänt. För några få år sedan fanns det 192 000 öppna brottsärenden. Nu har siffran sjunkit till cirka 136 000. Den skall fortsätta att sjunka. Troligen ligger en bra siffra omkring 100 000 ärenden. Så många kan vi utreda effektivt vid en tidpunkt.

En femte myt är att många poliser flyr yrket. Inget kan vara mer felaktigt.

Vår personalomsättning är synnerligen låg. Det är bara en dryg procent av poliserna som lämnar yrket av andra skäl än pension. Det är en mycket lägre siffra än på arbetsmarknaden i övrigt. Det finns rent av argument för att personalomsättningen borde vara högre.

Sådana här falska myter överdriver Polisens problem. Det finns naturligtvis en hel del att brottas med. Men det finns också mycket som jag är glad över.

Jag blir till exempel glad när jag i Umeå, Växjö eller Solna träffar de hundratals polisstudenter som med entusiasm pluggar hårt för att bli färdiga poliser. Det är frimodiga ungdomar, orädda att tänka nytt men ödmjuka nog för att lyssna till andra.

Intresset för polisyrket är stort. Konkurrensen om utbildningsplatserna är hård. Det gör att vi kan välja de ungdomar vi tror mycket på. Allra gladast blir jag när jag träffar poliser och civilanställda som verkligen tror på det de gör och trivs med sitt arbete. Som när jag besökte närpolisen i småländska Tingsryd.

Jag blir också glad när jag ser att polisen i fjol fick sin ekonomi att gå ihop. Och kanske till och med kan visa upp ett litet överskott när siffrorna blir slutligt klara.

Allt detta kan dock ändras. Ekonomin ansträngs eftersom vi inte får full kompensation för personalens löneökningar, samtidigt som varken verksamhetens behov eller statsmakten tillåter oss spara genom att bli färre. Tvärtom skall vi bli fler. Det formar sig till en ekonomiskt sett mörk framtid som också hotar våra möjligheter att bli fler anställda.

Visst finns det en hel del att bekymra sig över. Men även en del att glädja sig åt.

I Aftonbladets projekt Ungt Val 2002 har vi lovat att lyfta de tio frågor som Sveriges gymnasieungdomar utsett till de viktigaste till högsta politiska nivå. I dag börjar vi. Rikspolischefen Sten Hekscher skriver om fråga nummer tio: ”Att vi får fler och bättre utbildade poliser”. Gymnasisten Carl Danielsson ger samtidigt sin syn på polisen.

Sten Heckscher