Samir, 17, ville ta sitt liv

I Carlslund har åtta barn försökt begå självmord

1 av 2 | Foto: BERTIL ERICSON
42 barn för mycket Flyktingslussen Carlslund ska normalt ta hand om 18 ensamma flyktingbarn. Nu vistas 60 här. Resultatet är att en del barn tvingas bo i korridorerna i de slitna lokalerna.
NYHETER

Samir, 17, försökte ta sitt liv i onsdags.

Han var så förtvivlad att han fäste en snara runt halsen och hängde sig.

Men några vakna barn vid flyktingslussen Carlslund räddade honom.

Han pratar osammanhängande och gråter. Emellanåt blir han alldeles tyst och säger att vi får vänta tills han återhämtat sig.

- Det här är tredje gången jag blir stoppad, men jag har bestämt mig, hellre dö än bli rullstolsbunden, säger han.

Måste opereras

Han har en medfödd skada. Ena benet är mycket kortare än det andra och han måste opereras innan kroppen har slutat växa, annars kommer han att tillbringa sitt kommande liv i rullstol.

Så fort han ska resa sig gör sig smärtan påmind.

Förra veckan åkte han och hans gode man till Huddinge sjukhus. Men han fick ingen tid för operation.

Samir från Irak fick veta att den inte kan göras förrän han fått ett svenskt personnummer och det får han inte förrän han beviljats uppehållstillstånd.

Utreds fortfarande

Om han beviljas uppehållstillstånd.

Det utreder myndigheterna fortfarande.

- Samma kväll bestämde jag mig. Min rumskamrat skulle vara borta och jag kunde få slut på mitt helvete en gång för alla. Jag hängde ett rep i taklampan.

Men pojkarna i rummet bredvid hörde att han höll på att kvävas.

- Det här är tredje gången jag blir stoppad från att begå självmord, men jag har bestämt mig. Ingen tar mig på allvar, jag har hört personal som säger att vi bara försöker få uppehållstillstånd. Men jag skall nog visa dem att jag menar allvar.

Har tappat hoppet

Samir kommer inte ihåg när han senast sov. Tabletterna han får fungerar inte och han mår mycket dåligt.

Utanförskapet tär mest.

Samir trodde att Sverige var handikappvänligt, tryggt och säkert för barn. Nu har han tappat hoppet.

- Ingen har tid, ingen bryr sig. Ensamheten är värst. Som handikappad blir jag extra isolerad. De andra kan åtminstone spela fotboll och umgås, säger han.

TIDIGARE ARTIKLAR

Nuri Kino

ARTIKELN HANDLAR OM