Nu vågar Kabuls barn skratta igen

Folket njuter av friheten - efter 23 års blodiga inbördesstrider

1 av 7
GLÄDJEN HAR ÅTERVÄNT Husen bär tydliga spår från striderna mellan Norra alliansen och talibanerna för några år sedan. Men barnen i Kabul orkar skratta och leka igen - en ny och bättre tid har börjat. Utan blodigt inbördeskrig, religiöst förtryck och en skoningslös säkerhetspolis.
NYHETER

KABUL

låtslagare Arash i Baraqi Bazaar har hittat den perfekta nischen i Kabul. Han bankar ut gamla konservburkar för grädde och tillverkar av dem parabolantenner med en diameter om 130 centimeter.

Efter 23 år av våld som vardag är det nu våld som fiction som gäller.

Karatefilmerna i afghanernas tv-apparater blir som metadon för en heroinist.

Sedan 1996 var det förbjudet att titta på television. Nu när tv-tittande åter är tillåtet är aptiten stor.

Kabuls eget famlande försök med en tv-kanal räcker inte. Tittarna vill fånga in satelliternas väldiga utbud, inte bara CNN och BBC World för att skaffa sig en hum om vad som händer i deras egen värld.

- I want karate movie, Japan movie best movie, säger unge Dennu Devori, medan han fyller på diesel i sin generator för att få ström till tv-apparaten.

Många kvinnor tar intryck av den 24-åriga tv-uppläsaren Samira Rahima. Kväll efter kväll bär hon i rutan bara en silkesscarves om huvudet.

Och det resulterar i att alltfler odolda kvinnliga ansikten syns på Kabuls gator.

- För burkan är framtiden inte ljus, säger Muhammed Ibrahim Islamadin på Safis burkaskrädderi. Jag lämnar branschen. Nu ska jag sälja tekoppar i glas i stället.

Burkan inte lika lättsåld längre

- Jag har haft fem års rusch till butiken. Jag har i snitt sålt 140 burkor om dagen. Men redan nu är det nere i bara 50.

Burkan är det tält, med ett grovt tvinnat nät för ansiktet, under vilken Afghanistans muslims-ka kvinnor i en månghundraårig tradition göms. Motiveringen har varit den hycklande: "Det är för att skydda kvinnan"" Kvinnor blev bokstavligen osynliga. Burkan blev hennes fängelse.

Vilken marknadsföring använde ni?

- Marknadsföring? Ha! Den skötte talibanernas sedlighetspolis.

Trots talibanstyrets kollaps i november lever bruket att bära burka till stor del kvar. Dels för att det är tradition, dels för att det varit den besuttna klassens statussymbol och dels för att många kvinnor tvivlar på att den nya regimen innebär en verklig förändring.

- Ge mig först säkerhet, säger Nasirim, en 40-årig, välutbildad FN-anställd kvinna. Sedan kan jag dra av mig burkan.

Men trenden är tydlig i dag: kvinnor vågar i basarerna öppet och lystet visa sitt intresse för utbudet av kosmetika. Läppstiften provas. Yrkeskvinnor slutar använda burkan.

- Nu, säger Samira, kan vi sluta att gömma oss, in shallah. Men jag bär alltid med mig en plastpåse. I påsen har jag för säkerhets skull en burka.

Förr kostade en välsydd burka 550 kronor. Nu har priserna drastiskt gått ner.

Turbanen allt mindre värd

Även priserna på turbaner har sjunkit. Färre bär dem. Det är ett sätt att visa att man stöder den nya regimen och tar avstånd från den gamla. Svart var talibanernas färg. Men inte bara deras. Svart turban bärs av tradition av många stamhövdingar, åldermän och krigare.

- Men, säger turbanförsäljaren Abdul Jalil, fundamentalisterna gav vår traditionella huvudbonad ett dåligt anseende" å andra sidan var det de som under sex år var mina bästa kunder.

Dag efter dag, då fotografen Joachim Lundgren och jag rört oss i Kabuls stadsdelar, ser vi i det dagliga livet detaljer som styrker oss i tanken att det finns sanning i talesättet "Där det finns liv finns det hopp". Kanske är Kabul på väg mot en normalisering.

Trafiken tiodubblad

Trafiken av hostande, skramlande bilar har tiodubblats sedan jag i november var där, direkt efter talibanernas flykt från huvudstaden. Åsnekärror trängs med cyklister på nyimporterade enkla svarta kinesiska velocipeder. Varje rondell i Kabul har värre trafikstockning än Stockholm mellan Styrmansgatan och Norrmalmstorg.

Vi bor på det spartanska och smutsiga hotellet Mustafa, som blivit tillhåll för tillresande reportrar. Vid frukosten (tunt te, ett kokt ägg, bröd utan smör, marmeladen håller man sig själv med) blir stämningen munter när någon raljerar om möjligheterna i den journalistiskt gångbara rubriken: "Kabul dansar och ler."

- Eller, inföll någon, varför inte "Kabul by night".

Nåja, fullt så muntert är det inte. Utegångsförbud råder från klockan 22. Väldiga grå helikoptrar sniffar då och då över hustaken och återskapar krigsstämning.

Men en biograf har öppnat. Full salong, när den visar sensuell indisk tvålopera.

Drakarna återtar luftrummet

Kabuls pojkar visar att de inte glömt konsten att flyga drakar bättre än andra pojkar på jorden.

Drakflygning var - naturligtvis - förbjuden under talibantiden. I den hårda vintervinden får pojkarna upp drakarna till osannolik höjd.

Efter fem dystra, tysta år är musikkassetter åter till salu - och många av dem har vackra flickor som omslag.

I basarerna bär män omkring sina fåglar i bur och de kan nu, utan risk att talibanpoliser ingriper, utmana varandra med orden:

- Min fågel sjunger vackrare än din!

Sångfågelsduellerna samlar publik. Ännu större publik samlar hundduellerna. Under vadslagning studerar afghaner sina fyrbenta afghaner drabba samman tills en av hundarna blödande drar sig tillbaka. Det är en sport med anor i landet och den illustrerar hur grymma sederna kan vara. Talibanerna förbjöd sporten - och det väcker tanken att allt vad talibanerna stod för inte nödvändigtvis var fel.

Med hjälp av Unesco och organisationen Reportrar utan gränser har den första oberoende veckotidningen börjat tryckas, tolv sidor tjock, med artiklarna omväxlande på engelska, pashtu och dari.

Valde bostad före mat

Mitt inne i stadslandskap av ruiner, minnen från striderna 1996 mellan Norra alliansen och talibanerna, går det att hitta ett nyreparerat hus. En obeslöjad kvinna, Karim Faim Najibullah, hänger ut tvätten på sin balkong och hennes man säger att det nya huset nu rymmer både hans familj och broderns och att de tillsammans hade nio barn.

- Vi valde bostad före mat, säger han. I tre månader har vi ingenting annat ätit än potatis och ris.

Hustrun flikar in:

- Våra två äldsta söner tjänar pengar på att vara bärare nere i basarerna.

En flicka på kryckor passerar ett sönderbombat hus intill en moské. Ett krigsoffer - men hon ler.

Fotbollen är tillbaka i skräckens stadion

AFTONBLADET I KABUL

Staffan Heimerson, Joachim Lundgren, foto

ARTIKELN HANDLAR OM