Jag tror hela Sveriges ben darrade

NYHETER

SOLDIER HOLLOW

Nu har jag min medalj, sa Magda.

Och då såg vi det. Det där leendet som jag efterlyste i krönikan i går. Magdaleendet. Leendet som gör henne till hela Sveriges lilla flickvän, syster, dotter, granntjej, hustru, morsa, älskarinna eller vad ni vill.

Nån millimeter. Skillnaden mellan dröm och verklighet. Mellan guld och... brons. Brons är stort. Brons är fantastiskt. Brons är nästan... guld.

Och alla som satt hemma framför tv-apparaterna i går och vrålade "neeeej" två gånger över den där millimetern kan vara lugna:

Nu börjar OS för Magdalena Forsberg.

Det är sällan man ser stora OS-frossan rent visuellt.

Magdalena Forsberg kom in för fjärde skjutningen med ett uppenbart guldläge och omkring mig stod svenska ledare och journalister. Det var skräckslagna blickar överallt. Några tog stöd mot räcket. Andra tittade bort. Några satte sig i snön.

Jag tänkte på hur Magdalena måste känna det men intalade mig att hon stod över såna där vanliga mänskliga saker som nerver och OS-frossa.

Men så kom hon, tog en tidig bana och sköt. Och missade. Och missade igen. Hon sa själv efteråt att benen darrade så att hon knappt kunde skjuta. D e t syntes inte men runt omkring mig var hela svensklägret som en sufflé. Luften bara pös ut och benen vek sig på folk.

- Det var ett under att jag träffade med några skott, sa Magdalena. Hade de svenska ledarna fått skjuta då hade de inte ens träffat skjutvallen. Kanske inte ens fjällen i bakgrunden i norr.

Det är klart vi ska vara glada för bronset

Det var OS-frossan och det är den som gör att vi aldrig tar fler än två-tre guld.

När en hel nation, utsvulten på OS-framgångar, anar guld så lägger sig förväntningarna som en våt ylletrasa över idrottarens axlar.

Den som klarar av att skaka av sig den kanske vinner... brons. Om han har en bra dag och de andra en dålig.

Därför ska vi vara glada för bronset. Lika glada som Magdalena var.

- Vi har jobbat i fyra år för att ta this fucking medal, sa hennes tränare Wolfgang Pichler.

Magda andades ut efter loppet. Satte sig på podiet vid presskonferensen och andades verkligen ut. Ansiktet trycktes ihop. Jag kände igen det beteendet också. Jag har sett det ofta på svenska idrottare som haft en enorm anspänning, enorma förväntningar. Det brukar nästan alltid sluta med en enorm huvudvärk några timmar senare när allt v e r k l i g e n släpper. Magda erkände att hon varit nervös. Och allt nervösare blev hon.

Bendallret var begripligt.

Jag tror hela Sveriges ben darrade.

Att sen några redan under loppet mejlade till mig och krävde fiaskorubriker är nog en liten minoritets behov av att avsky. Jag tror inte att svenska folket hade varit mindre kära i Magda om hon så blivit... 87:a.

Fyra hade varit trist, det medger jag. 87:a är okej, men trea och medaljör i ett OS gör ju så klart Magdalena Forsberg ä n n u större.

Om nu det var möjligt.

Jag tror det blir betydligt mindre darr framöver

För Magdalena var, gissar jag, bronset oerhört viktigt. En fjärdeplats hade gjort att pressen på henne att prestera på 7,5 km hade blivit nästintill outhärdlig. Nu tror jag hon kan slappna av och njuta av de sista stora loppen och veta att fullt så misslyckad som en som aldrig lyckats i något riktigt stort är hon inte.

Fullt så sorglig som en som varit bäst, men alltid varit sämst när det gäller, är hon inte.

Jag tror det blir en betydligt mindre skakig Magdalena på onsdag på 7,5 km på onsdag.

Jag tror det blir en nästintill avspänd Magdalena i jaktstarten på lördag.

Jag tror att OS börjar nu för Magda.

För övrigt undrar jag vad den älg man kunde se i går tänkte som valde att tillbringa gårdagen på en skjutbana.

ARTIKELN HANDLAR OM