Snowboard – snart lika vit som snö

Efter dopningsskandalen i Nagano är sporten tillbaka i OS för att stanna

NYHETER

SALT LAKE CITY

OS-familjen har en bäbis.

En skrikig, trotsig och förbannat charmig unge med för stora kläder.

Den har festat på kvällarna, den har rökt marijuana, den är livrädd för att bli som alla andra.

Här är berättelsen om snowboard – sporten som OS inte kunde vara utan.

Foto: AP
Ross Powers, amerikansk OS-hjälte i snowboard.

Kanadensaren Ross Rebagliati gav spontanintervjuer med ett solbränt ansikte som bara strålade av lycka och ungdom.

Han var 26 år och hade precis skrivit historia.

Rebagliati, en vanlig grabb från Whistler, hade tagit OS-historiens första guld i snowboard – och han fick bara behålla medaljen i några timmar.

Ett dopningtest visade spår av tetrahydrocannabinol (THC), den aktiva ingrediensen i marijuana.

Pang.

Bom.

Krasch.

Ridå för sporten som arrangörerna döpt till ”snoboard” i sina officiella utskick.

Fick tillbaka guldet

Rebagliati blev kändis och var gäst hos David Letterman, han fick tillbaka guldet från Nagano 1998 efter att Kanada protesterat och hävdat att han fått i sig THC genom passiv rökning.

”Snoboard” smällde in i den etablerade OS-världen i 180 knyck. Marijuanaskandalen kompletterades av att en österrikisk åkare hade fest och rev ett halvt hotell. En krönikör på New York Times beskrev snowboardfolket som ”apor”, och journalister tävlade om att döma ut sporten.

De flesta tyckte samma sak:

OS behöver inte snowboard.

De flesta hade fel.

Det är snowboard som inte behöver OS.

– Sporten klarade sig väldigt bra utan det. Vi hade varit precis lika glada om det inte hade hänt, säger Jake Burton Carpenter.

Han borde veta.

1965 hittade Michiganbon Sherman Poppen på en ny leksak till sina döttrar, när han band ihop två skidor och lätt dem ”surfa på snön”. Han döpte leksaken till ”Snurfer” – och tio år senare blev den en succé.

Brädorna erövrade världen

Tack vare Jake Burton Carpenter.

Burtons brädor erövrade världen, den unga världen. Han tog lån, flyttade till Vermont och började serietillverka snowboards. Alla skrattade åt honom, och pengarna rann i väg. Han hade skulder på en miljon kronor innan det vände. Men då vände det rejält.

Snowboard blev snabbt ett sätt att vara, en livsstilssport med ett eget hjärta och en egen stil. Vakna varumärken hängde på; klädmärken, MTV, alla ville vara med och skära sig en bit av snowboardens livgivande ungdomselixir.

OS-rörelsen såg på.

Till slut var den tvungen att göra mer än så.

Snowboardfamiljen växte lavinartat, antalet aktiva dubblerades mellan 1988 och 1995, och snabbare än Samaranch hann säga ”backside air” så hade OS-programmet fått en ny sport.

Stämplades som oseriösa

I december 1995 fattades beslut om att göra plats för snowboard i Nagano tre år senare. För IOK var det ett sätt att trygga intresset hos ytterligare en generation.

Det var viktigt för dem.

Men det var inte viktigt för snowboardåkarna.

De hade en oförstörd sport, som byggde på frihet och glädjen i att vara ute en hel dag i backen med sina polare och göra saker som ingen hade gjort förut.

När snowboardåkarna lämnade Nagano gjorde de det med en stämpel i nacken. Bortskämda. Omogna. Oseriösa. Marijuanarökande punkare med för stora kläder.

Etablissemanget spottade på dem.

Men sporten växte, i USA har ingen annan sport vuxit lika snabbt de senaste fyra åren. Andeas Åvik var en av åkarna på proffstouren, en del av växtvärken.

I dag är han tränare i det svenska landslaget. Från att ha överraskat på brädan har han övergått till citat.

– Jag tycker att vi är de enda som är seriösa, säger han.

Det låter kaxigt, underbart kaxigt, men bara tills han utvecklar sina tankar.

Tränar 600 timmar om året

– Vi vill ha roligt. Jag menar, hur långt ska man ta idrotten? Ska man behöva fuska för att bli bra? Att snowboardåkare festar då och då är inte så farligt om du jämför med anabola steroider. Livet är större än att fuska sig till ett guld. Idrott ska vara kul.

Samtidigt poängterar Andreas Åvik en sak som inte framgår av myten. Åkarna tränar också. Hårt, tufft, mycket. Magnus Sterner kommer upp i en dos på 600 timmar om året, att jämföra med 830 för Per Elofsson.

– Folk tror att vi åker omkring och dricker öl och åker snowboard, men så är det inte. Det är mycket seriösare än så. När jag började åka tränade jag fyra timmar varje vardag. På helgerna blev det sex-sju timmar. När liften var stängd gick jag uppför backen. Jag har verkligen legat i, säger Magnus Sterner.

I Salt Lake City är snowboard en accepterad del av OS. Kanske är det bra, kanske är det dåligt. Kommersialismen och konformismen kan på sikt tämja glädjen ur en energisk spontansport.

En del åkare, som norske superstjärnan Terje Haakonson, väljer bort OS i sin planering.

– Jag bojkottar inte OS, som det stått i tidningarna. Jag väljer bara att inte tävla där. Jag åker som jag vill åka, säger han.

– Det var en eller två åkare som inte ville var med, men det är deras image. Alla andra ville åka hit. OS har blivit mer accepterat och det hjälper snowboarden att komma ut. Snowboard ger en annan publik. Det är bra att OS blir lite ungdomligare, säger Magnus Sterner.

En amerikansk OS-hjälte

”Gör som du vill” är ett credo för snowboard.

I en sport som blivit en subkultur finns det gott om rebeller.

– Jag är glad att det finns några som slåss mot systemet. Det är inte så spännande att bara räta in sig i ledet och bli ett nummer som alla andra. Det är roligare att få vara en individ, sa den svenske OS-åkaren Markus Jonsson i förra veckan.

Då hade han gula solglasögon och ett avslitet korsband. Han ville köra OS ändå, men skadade menisken på träning och kunde inte vara med.

I går stod han nedanför pipen och såg Magnus Sterner bli sjua i OS. En galen finländare med tuppkam och namnet Heikki Sorsa var bäst i kvalet, men det var amerikanen Ross Powers som hade domarna med sig i finalen.

Nästan 20 000 människor jublade när han fick ta emot sin medalj på en scen i Salt Lake Citys downtown i natt.

Ross Powers jublade också.

I dag är han en OS-hjälte i en sport som världen är på väg att lära sig acceptera.

Och stava till.

Simon Bank, Stefan Holm