– Flera vägrade jobba med mig

Ann-Christin och Joakim lever öppet positiva

Foto: anders deros
accepterad I dag känner sig Ann-Christine helt accepterad och trivs med sina kollegor.
NYHETER

Allt fler hiv-positiva är på väg ut i arbetslivet.

Dagens bromsmediciner har omvandlat hiv från dödsdom till en kronisk sjukdom.

Men är vi beredda att arbeta med hiv-smittade kollegor?

Ann-Christin Skoglund, 35, och Joakim Berlin, 28, valde att vara öppna om sin sjukdom. Priset var högt – men ingen ångrar sig.

”Säg inget – man vet aldrig hur folk reagerar.” Det rådet får de flesta hiv-positiva. Men Ann-Christin har alltid varit en öppen person.

Hon ser extremt vältränad ut. Blond, lång med vackra ögon, breda axlar och starka armar.

När hon var 22 år smittades hon av en fransk pojkvän, en sommarförälskelse. De jobbade ihop på en båt i Medelhavet. Tillbaka i Göteborg träffade hon en ny kärlek. Några månader senare skulle hon förnya sina p-piller och upptäckte att hon var hiv-positiv.

Dagen efter orkade hon inte stiga upp ur sängen.

”Har du aids eller”, fräste pojkvännen och förstod i samma stund som han sa det.

Ann-Christins liv vändes upp och ner. Föräldrar, kamrater och sambon, som inte smittats, blev ledsna. Men de fanns kvar.

På polishögskolan i Stockholm berättade hon successivt för kamrater hon fick förtroende för och strax före examen sa hon det till hela klassen. Livet kändes bra och snart skulle hon tillbaks till Göteborg.

Joakim pluggar på Lärarhögskolan i Göteborg och står med ena benet i arbetslivet.

Vi träffas på statsvetenskapliga institutionen i Göteborg. Lunchen är precis över och stressen har lagt sig i korridorerna.

Tio år har gått sedan han fick veta att han var hiv-positiv. Då pluggade han på vårdgymnasiet och gick med klasskompisarna för att bli blodgivare.

– Efter ett tag blev jag kallad igen. Jag blev lite orolig, men att det skulle vara hiv fanns liksom inte, berättar han.

Han och dåvarande pojkvännen hade använt kondom hela tiden, men efter att ha testat sig för hiv kände de sig på säkra sidan och slutade.

– Det var den enda relation jag hade haft, så chocken var total. Jag liksom försvann, hörde inget och kände absolut ingenting.

När Joakim kom ut i väntrummet och såg sin nye pojkvän förstod han.

– Jag behövde aldrig säga något.

De första veckorna isolerade de sig och levde som i en kokong.

– Vi kom varandra väldigt nära. Det blev så naturligt. Vi hade bara varit ihop i tre veckor, var väldigt kära och uppe i det blå.

Han petar upp glasögonen med pekfingret och garvar. Tror många smittade känner igen sig.

När Joakim insåg att han inte låg för döden gick han tillbaka till skolan och berättade varför han varit borta.

– Det blev inga större reaktioner... men det kanske beror på skolan. Rätt sorts människor helt enkelt, tror han.

Men en lärare fick han problem med.

– Hon gapade och skrek och ville inte godkänna mitt examensarbete. Hon ifrågasatte varför jag ville jobba inom vården.

Det svåra var att bevisa för alla att det inte var examensarbetet läraren var missnöjd med – utan att hennes reaktion berodde på hiv-smittan.

– Det är jobbigt när man skyller på annat, säger Joakim som till slut fick hjälp av andra lärare och kunde avsluta utbildningen.

På polishögskolan drog ryktena igång direkt. Studierektorn hörde av sig och ville stötta Ann-Christin. Hon bad då skolan informera länspolismästaren i Göteborg där hon skulle arbeta.

– Jag skulle börja julafton 1993. Dagen före ringde personalkonsulenten och sa att biträdande länspolismästare förbjudit mig att arbeta i yttre tjänst.

Ann-Christin föreslogs ta semester. Därefter tvingades hon själv informera sina nya kollegor på Västra Frölundapolisen.

– Det kändes inte bra. Jag hade velat göra det på mitt sätt, successivt, vartefter de lärde känna mig.

Men första dagen, före gympapasset, samlades hela hennes skift och hon fick berätta.

– Det var första gången jag fått negativa reaktioner.

Bara två av de tio i arbetslaget ville jobba med henne. Problemet löstes genom att en kompis från ett annat arbetslag flyttade över till Ann-Christins skift.

– Sedan hölls slutna omröstningar. De flesta ville inte jobba med mig. Och istället för att stötta henne, gick facket på majoritetens linje, berättar Ann-Christin som inte heller fick något stöd i polisledningen.

De följande sex månaderna blev de värsta i hennes liv. Men hon vägrade att sjukskriva sig.

– Då skulle jag förlorat. Jag ville att de skulle vänja sig vid att jag fanns.

Kollegorna var inte elaka, men undvikande.

– På ett stormöte kom frågor som ”vad gör vi om toaletterna är blodiga”, ”ska vi inte desinficera bilen efteråt”, suckar Ann-Christin.

Men nya, unga poliser anställdes som ville jobba med henne. Rädslan försvann och stämningen ändrades. I dag känner hon sig helt accepterad och trivs med kollegorna.

Någon ursäkt av länspolismästaren fick hon aldrig.

– Däremot har jag bara fått positiva reaktioner av folk jag möter i jobbet, säger hon och tror ändå att man i det stora hela vinner på att berätta.

Det tror även Joakim.

Nackdelen är ryktesspridningen.

– Om ryktet går utan att du har en möjlighet att förklara vad hiv är blir det lätt missuppfattningar, menar han och kan förstå dem som låter bli att berätta.

Det är stor skillnad på studenternas slutna värld och verkligheten utanför.

– Man inser ju att hiv kan påverka ens jobbchanser.

På första jobbet lät han själv bli.

– Det var en liten arbetsplats och jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen om de reagerade negativt, förklarar han.

En anställningsintervju är inte heller rätta stället enligt Joakim som vill att folk lär känna honom lite innan han berättar.

– Det har varit bra för mig. Särskilt i somras då jag blev sjuk och slapp ljuga om varför jag var borta.

Synen på arbetslivet ändrades med smittan.

– Hiv:et gör att jag vågar säga nej till sånt jag inte tycker om. Jag jobbar gärna inom vården, men tjänsten måste ha innehåll och inte stressa sönder en.

I brist på ostressiga vårdjobb satsar han nu på att utbilda sig till lärare.

En sådan lång utbildning var otänkbar innan de nya medicinerna kom konstaterar han.

– Även här är reaktionerna positiva. På praktiken verkade lärarkollegorna mest förvånade. Och eleverna konstaterade bara att ”där går han som är hiv-smittad”. Sånt får man ta.

Aldrig förr har så många hiv-smittade levt i Sverige. Ändå syns de sällan. Rädslan för grannarnas, kompisarnas och arbetskamraternas reaktioner är stor. Aftonbladet har i tre dagar berättat om livet i skuggan av hiv. I dag träffar vi två som vågar vara öppna och berättat om sin sjukdom både i klassrummet och på jobbet.

Caroline Hougner, Ylva Bergman

ARTIKELN HANDLAR OM