Snart stannar Big Red Machine

Igor Larionov är redo för sista föreställningen - sen finns ingen kvar från klassikern med CCCP på bröstet

NYHETER

SALT LAKE CITY

Igor Larionov är sista överlevaren i den dynasti som en gång regerade hockeyvärlden.

The Big Red Machine med CCCP på bröstet.

Larionov var hjärnan i den klassiska KLM-kedjan med Sergej Makarov och Vladimir Krutov, som hade de väldiga backarna Vjateslav Fetisov och Alexej Kasatonov bakom sig.

Nu ska en 41-årig Larionov bjuda på sin sista föreställning i Salt Lake City.

Igor Larionov, längst fram, är den ende som är kvar från den klassiska CCCP-femman.

Larionov funderade länge då hans gamle landslagskompis "Slava" Fetisov ställde frågan i december.

- Han ville ha ett svar och jag funderade länge, sa Larionov.

- Men när jag funderat klart förstod jag att jag inte kunde säga nej till Slava.

Senast Larionov spelade OS var 1988, då han fortfarande var kapten i Röda Armén.

Då existerade ännu den ryska förstafemma, som regerat världshockeyn i tio års tid.

Den som internt kallades för "Gröna femman", trots att alla minns den som ilsket röd och nästan omöjlig att besegra.

Det var ett ganska blygsamt smeknamn, men berodde helt enkelt på att samtliga bar gröna tröjor på träningarna.

Igor Larionov blev den sista medlemmen i femman, då han beordrades till CSKA och Moskva 1981. Då hade han spelat fyra säsonger i lokala hockeylaget Chimik i Voskresenk, drygt 20 mil från Moskva.

Automatiskt officerare

Och eftersom CSKA var ett armélag, blev alla hockeyspelare som tillhörde de utvalda automatiskt officerare i armén.

- Egentligen ville jag inte bli officer. Jag ville bara spela ishockey. Jag blev kapten, men stod under de andra i rang. De var majorer hela bunten. Fetisov, Kasatonov, Krutov och Makarov hade redan spelat tillsammans i två år, berättade Larionov då han kom till Nordamerika.

Men spelgeniet Larionov var den som gjorde femman komplett.

Den sista pusselbiten.

Resten är hockeyhistoria.

Själv glömmer jag aldrig en träning jag följde under VM i gamla Västtyskland 1983, då Makarov och Larionov dröjde sig kvar sist på isen för att samla ihop puckarna efteråt. De gled runt och flippade puck efter puck rakt ner i puckhinken, med en sådan precision att de kunnat uppträda på cirkus.

Tio meters avstånd eller tjugo - det spelade ingen roll.

De var naturligtvis drillade i militärisk anda, men inte värre än en ballerina på Bolsjojteatern.

Resultatet blev därefter.

Jämförde hockey med balett

Hockey som skön konst. Det var inte underligt att gamle tränaren Tarasov en gång jämförde hockey med balett. Han ville upphöja hockeyn till en konstart, med bländande artisteri, byggd på teknik och fart och omöjlig att uppnå utan daglig och stenhård träning.

Jag tillhörde dem som bara njöt över ryssarnas hockey. Jag struntade i om de slog Tre Kronor med 13-1 som i VM-finalen i Göteborg 1981. Patriotismen fick stå tillbaka för något högre - den perfekta hockeyn. Och bäst av alla var den sovjetiska förstafemman med Larionov som härförare.

De var slutprodukten av den sovjetiska hockeydynastin, när förfiningen nått som längst.

Vi kommer aldrig att få se en lika samspelt femma.

Vi får nöja oss med Larionovs sista föreställning i OS.

Trots att han fyller 42 år i december, är det ingen som ifrågasätter uttagningen.

Men många undrar hur det är möjligt.

- Men det handlar om att offra mer och träna hårdare än de yngre killarna, menar Larionov.

Undviker skräpmat

- Det finns inga genvägar om du ska hålla dig i form. Hårt arbete, sträng diet och rätt inställning.

Och han ljuger inte.

Jag hoppade nästan till då jag såg Larionov i Detroits omklädningsrum i slutet av november. Han kom ut från duschen efter träningen med en vit handduk kring midjan.

Många tjugoåringar skulle vara avundsjuka på den kroppen. Extremt vältränad, inget onödigt fett och lika muskulös som då Viktor Tichonov stod med piskan över de gamla sovjetiska hockeyspelarna.

- Jag försöker undvika all skräpmat. Potatischips smakar jag kanske på två gånger om året. Och då vet jag att jag måste träna en kvart extra nästa gång. Det enda jag unnar mig är en tepaus, eftersom jag kommer från Ryssland. Det blir en kopp te och någon kaka.

Kosten består mest av pasta, kyckling och fisk.

Han är en renlevnadsman, extremt noga med alla detaljer och missar inte en träning.

Det är därför Igor Larionov fortfarande spelar i NHL, tolv år efter att han fick lämna gamla Sovjet som 29-åring, medan exempelvis hans fruktade gamle lagkamrat Vladimir Krutov bara orkade med en säsong i världens bästa liga.

Två veckors semester

Krutov föll som en sten för skräpmatskulturen och tog alltid en sväng förbi 7-Eleven innan träningarna och köpte två varmkorvar, en påse chips och en stor Coca Cola. När träningen var över beställde han samma meny på hemvägen, om han inte valde att stanna vid McDonalds i stället.

Karaktären var för svag för kombinationen miljonlön och liv utan övervakare.

Igor Larionov är inte samma typ.

Han unnar sig fortfarande bara två veckors semester efter varje säsong, innan han börjar hårdkörningen igen.

Han stiger upp halv sju varje morgon och skjutsar sina döttrar Alyonka och Dianna till skolan. Sedan brukar han spela lite fotboll med fyraåriga sonen Iggy.

En evighetsmaskin utan svagheter och med en karaktär som ingen kan undvika att se upp till.

Fetisov som ledare i båset och Larionov på isen ska ge ryssarna den trygghet och det ledarskap de saknat på senare år.

Det kan ge rysk hockey första OS-guldet på tio år.

Superfemman - nummer för nummer

Mats Wennerholm