Vad är felet på oss svenskar?

Snön faller och vi med den - drömbärarna har misslyckats i OS

NYHETER

SALT LAKE CITY

Det känns.

Vi svenskar åkte till OS med stora drömmar, vi åkte med vår självkänsla i famnen och knutna nävar i fickorna.

Stackars Sverige.

En hård puck kom och väckte oss, den träffade oss hårt i pannan och Sverige hade ingen hjälm.

Vi hade ingen hjälm.

När Anja Pärson jublade över sin OS-medalj i Deer Valley föll snön så långsamt och majestätiskt att man kunde se mönstren i flingorna.

Anja tog ledningen och jublade, hon blev av med den till Pequegnot och jublade och hon blev nedpetad till bronsplats av Kostelic och jublade ännu mer. Sedan lämnade hon målfållan och studsade ner mot den församlade pressen.

Anja kom.

Då gick jag.

Det finns vissa frågor som det inte går att ställa sig, och än mindre få svar på, när man tittar in i Anja Pärsons världserövrarögon. En sådan fråga hänger och svävar i luften; den breder ut sig över en hel horisont, från bergen i Salt Lake City till Gotlands östra udde:

Vad är det för fel på oss svenskar?

Vad gör vi för fel?

Frågan är viktig på samma sätt som sport är viktigt, man kan ladda det med precis så mycket tyngd man vill. Man kan låta sitt liv hänga på färgen av en fotbollströja om man vill, om man inte har något annat. Bara idioter gör det, på samma sätt som bara idioter hänger upp sitt liv på att vara "patrioter".

Det handlar ju bara om sport.

Det finns de som säger så.

Om det vore så enkelt"

Våra stjärnor, en Mats Sundin eller en Pernilla Wiberg , håller inte bara på med sport. De är drömbärare. Om det inte vore för att människor hade ett behov av att lägga sin tro och sitt hopp i händerna på killar med klubbor och tjejer på skidor så hade de inte kunnat leva sina liv som de gör.

Vi vill att de ska göra allt som vi inte kan.

Vi vill att de ska visa att vi också kan.

Men i OS har de staplat sina tillkortakommanden ovanpå våra och varandras.

Fladdrande frågetecken

När Tommy Salos åsnearmar (eller var det aparmar?) blev till fladdrande frågetecken var det ett samurajhugg rakt genom det sista halmstråt.

Tre Kronor brukade kallas för "Sveriges folkkäraste landslag". Det är längesedan nu, men inför och under OS så växte det här laget till en idealbild, ett drömlag, med eller utan "Foppa".

I går sjönk det laget ihop som en sufflé.

Vitryssland.

Självbilden hade kanske hållit för en stilren förlust mot USA, Kanada, Ryssland eller Tjeckien. Den hade till och med överlevt att förlora mot Finland.

Men Vitryssland?

Nej.

Nej. Nej. Nej.

3-4, så stod vi där med lång näsa och korta frågor:

Vad är det för fel på oss svenskar?

SOK, den svenska olympiska kommittén, har satsat mer pengar än någonsin på OS. De hade dessutom en tydlig målsättning före avresan till Salt Lake City:

Tio medaljer.

SOK har säkert gjort misstag, men det var en frisk satsning. Och det fanns skäl att vara optimist, medaljhoppen var inte konstruerade, det var ingen huvudlös haussning av chanser som inte fanns.

Chanserna fanns.

Men våra drömbärare misslyckades.

Det började med Per Elofsson.

Ingen svensk idrottsman hade varit mer seriös eller minutiös i sina förberedelser. I flera år hade han levt sitt liv med en mat-och-soc-klocka i handen, och han kom till OS med en kungakrona på huvudet. Fenomenal i världscupen, VM-kung i Lahtis - tidigt på förmiddagen, dagen efter OS-invigningen, skulle han öppna det svenska medaljkontot.

Skidherrarna åkte tre mil.

Per Elofsson bröt efter hälften.

- Jag var helt chanslös, sa han.

- Fick gummiben, sa han.

- Kroppen var helt död, sa han.

Ingen idrottsman känner sin egen kropp lika väl som Per Elofsson gör. Han lever i total symbios med den, pratar med den, lyssnar till den.

Men under OS gjorde kroppen slut med honom. Efter en fjärdeplats, en femteplats, en snuvig natt och en läkarundersökning visste Per Elofsson vad som var fel på honom. Han var sjuk.

Ett guld var två millimeter bort

Magdalena Forsberg kom till OS som världscupledare och regerande världsmästare på flera distanser. Hon är världens bästa skidskytt, men i OS handlade det om mer än bössa och skidor.

Det handlade om ett monster.

Magdalena misslyckades i Nagano för fyra år sedan, efter att ha kvävts under sina egna och alla andras förväntningar. I Salt Lake City var pressen ännu större.

Men Magdalena besegrade monstret.

Hon njöt av OS den här gången.

Sveriges populäraste idrottskvinna bar fanan på invigningen, hon hade roligt och hon började bra. Hon hade ett guld i handen, men sköt bort det.

Det skiljde två millimeter.

Det blev två brons, och Magda var nöjd. Guld hade varit roligt, men för henne var det inget måste. Hon kan bli världens bästa skattekonsult istället. Eller mamma. Hon kom sexa i den avslutande jaktstarten, och efteråt blev det solklart att det var skillnad på hennes förväntningar och folkets.

- Vill ni att jag ska gråta eller? frågade hon oss.

Det ville ingen.

Efter säsongen slutar Magdalena Forsberg, hon gör det som vår kanske största idrottskvinna någonsin, med sex VM-guld och två OS-brons.

Hon är nöjd.

Och det är inget fel med det.

Det hade pratats vitt och brett om snowboardlandslagets alla medaljchanser i OS. Magnus Sterner, Markus Jonsson, Tomas Johansson, Stefan Karlsson, Daniel Biveson, Stephen Copp - alla hade chansen.

Det blev en medalj.

Och den togs av en som helst håller käften.

- Hur känns det? frågade de svenska journalisterna.

- Bra, sa Richard Richardsson.

- How does it feel? frågade de amerikanska journalisterna.

- Good, sa Richard Richardsson.

Den enstavige grävmaskinisten från Undersåker ställde sig mitt i tv-rummet och lät sin åkning visa Sverige att det finns något rätt häftigt som heter parallellstorslalom, och att där finns någon rätt häftig som heter Richard Richardsson.

Han fick ett silver, och såg så lycklig ut.

Resten av snowboardlandslaget tog inga medaljer, men var rätt glada ändå. Att medaljsnacket fastnade på tvären handlade mest om okunskap. Allt de sagt var att de hade chansen att ta medalj - ingen förstod riktigt hur små marginalerna var, eller att det fanns tio åkare till som kunde säga samma sak.

En svensk lyckades, de andra hade det jobbigare.

Det kunde gått, men det gick inte.

- Jag har haft skitskoj i dag, sa Magnus Sterner efter halfpipefinalen.

Felet fanns nog någon annanstans.

En gång vart fjärde år finns de bara där, med sina skrik, sina stenar och sina fantastiska lag.

Curling finns nästan bara i OS.

Och på golvet i Ogden fanns alla chanser till något riktigt, riktigt stort. Sverige skickade två lag med klar guldchans; det ena gjorde fiasko, det andra åkte ur i semifinal i natt.

OS-guld var en given målsättning för Peja

För Elisabet Gustafson var det ett fruktansvärt OS.

- Det har varit jättetråkigt, säger hon.

Förmodligen var det lagets sista stora mästerskap tillsammans, men de kom till OS på ett gammalt bananskal - Sveriges bästa lag det senaste året fick stanna hemma, och trycket var hårt på Elisabet Gustafson.

De hade behövt vinster för att få det att släppa.

Det kom bara förluster.

Efter gruppspelet och en förlorad kvalmatch mot Storbritannnien var OS slut för ett stort guldhopp. Kanske blev pressen för hård, kanske var det verkligen så att motståndarna spelade som bäst just mot Sverige. Om kvastarna ska sopa bra får man inte slarva med skaften.

Peja Lindholms lag kom till OS med EM-guld och VM-guld med sig. OS-guld var en given målsättning, och Peja följde kartan genom gruppspelet. I natt tog vägen slut, efter en tät match mot Kanada. Det blir inte guld.

- Vi gråter inte floder om det blir en annan valör. Om vi sätter oss på planet med en medalj runt halsen är det en dröm som går i uppfyllelse, sa Peja.

Den drömmen är det inget fel på.

För bara några år sedan var svensk utförsåkning ett vackert lik.

Nu står det upp igen, det står och sparkar och lever. Det haltar lite på ett knä (Pernilla Wiberg) och det har lite otur med marginalerna (Fredrik Nyberg) - men det lever.

Att "Pillan" skulle avsluta sin OS-karriär med medaljer var en dröm som inte höll för en för hård landning i störtloppet, och Nybergs mirakel var bara några portar från att bli verklighet.

I går föll snön över Deer Valley, stor och tung och vacker.

Den föll, och vi föll med den. Telefoner ringde, och vi fick veta att Tommy Salo fått en puck i hjälmen. Samtidigt såg vi Ylva Nowén sjunka ihop i en gråtande hög, när hon förlorat en medalj som hon förtjänat, verkligen förtjänat, för sin estetiska åkning.

Ylva grät.

- Jag sa före OS att jag vill komma allt annat än fyra, det var det sista jag ville bli. Trean får medalj, fyran får ingenting, sa hon.

Ylva fick ingenting.

Och just då kändes det, för alla svenskar som bestämt sig för att ett OS är viktigt, som att vi aldrig någonsin kommer att få någonting igen. Det kändes som synd och skam och Vitryssland.

Då kom Anja Pärson.

- Nu är jag historisk, sa hon till journalisterna som väntade i snön.

Journalisterna förstod inte.

Anja fick förklara att hennes brons är den första OS-medalj som någon svenska tagit i slalom.

- Det ska ni kunna! sa Anja.

Så skrattade hon med hela, 20-åriga Tärnabynyllet.

Och det kändes lite som ett plåster.

I pannan.

ARTIKELN HANDLAR OM