Rysk protest mot USA:s guld

”Jag är inte den enda ryska deltagare som fått lida här”

NYHETER

SALT LAKE CITY

Det skulle handla om Michelle Kwan, eller kanske om Irina Slutskaja.

Det blev inte så.

En av OS-historiens största sensationer kom emellan.

– Jag trodde inte att det här var möjligt, säger Sarah Hughes.

Foto: AP
Sarah Hughes under sitt program som ledde till sensationellt OS-guld.

I natt blev det kalla idrottskriget ännu kallare.

Ryssland, som hotat att lämna OS eftersom de anser sig illa behandlade av domarna, fick se sin bästa konståkerska förlora ett OS-guld med minsta möjliga marginal.

Tveksamt, menade många.

Irina Slutskaja grät.

Och Sarah Hughes jublade.

Nu under dagen kom också protesten från det ryska konståkningsförbundet.

De menade att guldet egentligen skulle gå till ryskan då domarna ''inte agerat objektivt''. I stället skulle Slutskaja varit bäst i det korta programmet och de konstnärliga poängen var för låga.

- Jag är uppenbarligen inte den enda ryska deltagaren som fått lida här, sade hon efter tävlingen.

Konståkningsfinalen var en oväntad, omöjlig repris på OS i Nagano för fyra år sedan. Då som nu var allt upplagt för Michelle Kwan, då som nu ledde hon efter det korta programmet.

Tänkte inte ens på medaljer

Då stal en 15-årig Tara Lipinski guldet.

Nu stal en 16-årig Sarah Hughes guldet.

– Det var bara inte min kväll, jag gjorde ett tidigt misstag i min trippel toeloop och blev lite skakad. Så är det, säger Michelle Kwan.

Hon kom fel ner i sin trippel toeloop, och sedan föll hon efter en trippel flip. Sedan var hon bortom all räddning.

Det var inte hennes kväll.

Kvällen, natten och framtiden tillhör en ung, mogen 16-årig tjej från New York.

Sarah Hughes låg fyra inför det fria programmet – efteråt förstod hon ingenting.

– Jag tänkte inte ens på medaljer, jag gick bara ut och åkte för att det var roligt, och höll inte tillbaka någonting. När det var slut och jag hörde publiken jubla – det ögonblicket kommer jag att minnas för evigt, säger hon.

Hennes program var felfritt.

Sofistikerat, inspirerat, kontrollerat.

Efter det sista hoppet gjorde hon en segergest, och när allt var över kastade hon slängkyssar till publiken.

Tröstades

I det ögonblicket var tävlingen fortfarande helt öppen.

Konkurrenterna åkte in, en efter en – och kom ut som förlorare.

Trean Sasha Cohen ramlade, sjönk till fjärde plats och fick tröst av tränaren John Nicks.

Ettan Michelle Kwan ramlade, sjönk till tredje plats och fick tröst av pappa Danny.

Sedan var det bara Irina Slutskaja kvar.

Delta Center kokade, när Slutskaja led in på isen mitt i ett regn av hundratals blommor och mjukisdjur som publiken kastade ner för att hylla Michelle Kwan.

– Det var så svårt att åka efter Michelle, jag försökte värma upp bland alla blommor?, säger Irina Slutskaja.

Hennes program var starkt, men återhållet. I en trippel flip missade hon lite, och var nära att ramla.

Men hon ledde över Hughes.

Och hon trodde att guldet var hennes.

Det var det inte.

”Ni har guldet

När domarsiffrorna kom upp på tavlan blev hennes ögon mörka och tomma.

Fyra domare hade henne som etta, fem hade Hughes som etta. Därmed hamnade de på samma poäng – men det fria programmet väger tyngre.

Därför gick guldet till en amerikanska.

En skön, sensationell, 16-årig amerikanska.

Sarah Hughes såg de avslutande programmen på en tv-skärm i ett omklädningsrum, där hon satt tillsammans med tränaren Robin Wagner.

De höll varandras händer, darrade av nervositet.

En kameraman förlöste dem:

– Ni har guldet, sa han.

Och Sarah Hughes skrek rakt ut.

– Jag blir inte så upphetsad, jag är en rätt lugn person. Men tävlingen handlade om två andra, jag trodde inte ens att det här var möjligt. Ändå sitter jag här med guldmedaljen om halsen, det är otroligt, säger hon.

En vacker förlorare

Irina Slutskaja grät som ett barn, men hade hämtat sig i tid till presskonferensen och prisutdelningen.

– Jag känner mig som en stjärna?, sa hon och log mot alla journalister.

Sedan kritiserade hon domarnas snåla poäng för hennes konstnärliga del, men hela tiden med ett leende på läpparna.

– Jag blev bara så överraskad över mina låga poäng, men så är det – det är sport, säger hon.

Michelle Kwan kom in med helsvarta kläder, och tjock röst.

Någon frågade om hon var förkyld.

– Nej, jag har gråtit, sa hon.

Hon är hela USA:s älskling, men i natt fick hon för andra gången se sitt predestinerade OS-guld försvinna bort.

Och hon grät.

Men hon var en vacker förlorare, ledsen men vacker.

– Jag minns när jag var liten och var iväg på en tävling i Las Vegas, då låg jag och sov och pratade i sömnen. Jag vred mig och sa ”it’s okey, it’s okey”. När jag vaknade berättade jag alltihop för pappa, och nu, här i kväll, försöker jag komma ihåg vad jag sa då: It’s okey, it’s okey?

Kwans kväll - trots allt

Domarnas insats kommer säkert att diskuteras i dag också, det kalla kriget mellan USA och Ryssland kommer att trappas upp. Men nattens minnen handlar om andra saker.

Om Sarah Hughes otvungna leende.

– Vem hade trott det här? sa hon när hon lämnade presskonferensen.

Om Irina Slutskajas storhet.

– Sarah åkte fantastiskt ikväll, jag var bara förvånad över mina egna poäng, sa hon.

Om Michelle Kwans tårar.

– Jag var mer besviken i Nagano, för då åkte jag bättre, säger hon.

Sedan lyfter hon fram en medalj som legat gömd under den tjocka halsduken.

En guldmedalj.

– Jag fick den av Dorothy (Hamill, OS-mästare 1976), hon gav mig guld.

Efter några sekunders tvekan frågar någon vad det är för medalj egentligen.

Michelle Kwan slår den mot bordet och skrattar.

– Plast?

Det var en sensationell natt i natt.

Sensationell och känslosam.

På sätt och vis tillhörde den Michelle Kwan trots allt.

Simon Bank