Skönheten kan titta fram igen

Kvinnorna syns mer efter talibanernas fall

Foto: Joachim Lundgren
HÖG HYRA OCH ONT OM SMINK Marinas mamma ser på när dottern permanentar håret på dagens första kund. Det är kärvt att driva skönhetssalong i Kabul, hyran är hög, kunderna få och det är nästan omöjligt att hitta vettig smink på basaren. Men Marina är glad och stolt över att kunna arbeta öppet igen efter åren av hemlighetsmakeri under talibanregimen. – Det enda jag vill är att göra människor vackra, säger hon.
NYHETER

I 22-åriga Marinas skönhetssalong sitter hennes mamma i den traditionella burkan medan dottern tar hand om dagens första kund – en lärarinna i leopardmönstrade kläder.

Under talibanregimen tvingades Marina driva salongen i hemlighet, men nu vågar skönheten visa sig i Kabul igen.

I dag fortsätter författaren och journalisten Johanne Hildebrandt och Aftonbladets fotograf Joachim Lundgren sin skildring av det nya Afghanistan.

Tidigare har de tagit med oss till förlossningskliniken där barn föds till en hoppfullare framtid och till fängelset där kvinnor sitter inlåsta för att de vill skiljas.

I dag besöker de skönhetssalongen som inte längre behöver kalla sig damskrädderi – en symbol för hur livet har förändrats i Afghanistan efter talibanerna.

Det är inte den iskalla lokalen som är det största problemet för Marinas skönhetssalong i Kabul. Inte heller den höga hyran.

Nej, det värsta är att det är omöjligt att få tag på bra ansiktskrämer, för att inte tala om permanentvätskor.

– Jag tvingas till och med använda smink från Pakistan, säger Marina och himlar med ögonen innan hon fortsätter att permanenta sin kund.

Vätskan luktar skarpt i det iskalla lilla rummet. Det är Wella, ett märke som nästan är omöjligt att få tag på i basarerna och flaskan är nästan tom.

När Marina slog upp dörrarna till sin salong ”Brudarnas paradis” var det inte bara en personlig triumf, det var också en symbol för hur tiderna verkligen förändrats i Kabul.

Under talibanregimen var det förbjudet att använda smink, kvinnor som använde nagellack kunde få sina fingrar avklippta. Men 22-åriga Marina vägrade låta sig förtryckas. Hon drev sin salong i hemlighet, undergroundsminkade kvinnor, bar make up i hemmets och burkans skydd.

– Det är klart att jag var rädd. En gång kom fem talibaner hem till mig när jag arbetade på en brud. De skickade hem kunden och sa att jag skulle fängslas om jag la en kvinnas hår igen för det var emot

islam, berättar hon.

Men trots detta trotsade hon talibanerna och fortsatte att driva sin undergroundskönhetssalong under täckmanteln Skrädderi för kvinnor. Men det var inte bara något ideologiskt trots. Eftersom hon blev änka när maken dog i en bilolycka var hon tvungen att försörja sig.

Men nu är det slut med smygandet, talibanerna har bombats bort och för bara några veckor sedan kunde hon öppna sin salong.

– Jag är stolt över att kunna arbeta igen och tjäna pengar. Men hyran är hög, hundra kronor i månaden och jag har inte så många kunder än, säger hon och klipper bort en hårlock från sin kund, en lärarinna med leopardmönstrade kläder, med ett vant handgrepp.

Om man tog bort Marinas mamma som sitter i ett hörn iförd burka så kunde detta vara i vilken salong som helst var som helst i världen. Det finns inget förtryckt eller undfallande hos dessa kvinnor, tvärtom verkar de ganska avslappnade. Och deras lust är densamma som drivit kvinnor sedan stenåldern:

– Jag vill vara fin, säger lärarinnan vars svarta hår ligger i en hög runtomkring henne på golvet.

Men det paradoxala är att här sitter sminkade kvinnor i sina fina kläder och får sitt hår fixat. Men så fort de går ut på gatan drar de på sig burkan.

Detta trots att Afghanistans interimregeringen sagt att kvinnorna inte längre behöver bära den. Talibanstyret är över.

– När vapnen är borta ska jag kasta min burka. Jag vill inte visa min skönhet för alla män, säger lärarinnan och skrattar.

– Jag känner mig så uttittad. Och tänk om en man med vapen ser mig utan burka, då kommer han kanske till mitt hus om kvällen, säger Marina och lämnar meningen oavslutad för det är ingen tvekan om vad hon menar.

Många kvinnor i Kabul har blivit hämtade i sina hem och blivit våldtagna eller helt enkelt försvunnit. På Shomalislätten sägs det att 600 flickor försvunnit, men deras föräldrar säger att de gift sig eller dött eftersom de inte kan hantera sanningen.

Året då Marina föddes, 1979, gick ryssarna in i Afghanistan. När hon var tio år drog sig ryssarna ut ur Afghanistan och ett våldsamt inbördeskrig bröt ut mellan olika mujaheddingrupper. Kaos och krig rådde, rapporter om våldtäkter var många.

När Marina var 17 år, 1996, tog talibanerna makten. De stöttades i början av USA, eftersom de ansågs kunna stabilisera området. Men under deras regim fick kvinnorna utstå det värsta förtryck mänskligheten sett under modern tid.

Kvinnor fick inte arbeta eller utbilda sig. De var tvungna att sitta inomhus i en sorts religiös husarrest och släpptes bara ut i sällskap av manliga släktingar som fick agera övervakare. Det finns många rapporter om våldtäkter och om kvinnor som helt enkelt försvunnit.

Mot en sådan bakgrund är det lätt att begripa att Marina inte kastar burkan och börjar dansa på gatorna bara för att en interimregering efter tre månaders styre säger att det är OK. Regimer kommer och går. Bäst att ligga lågt och se vad som händer.

– Men när de andra slutat ska jag också kasta min, säger Marina och drar en plastkasse över lärarinnans huvud. Hennes lärlingar, två unga tjejer, fnissar hysteriskt.

På en hylla ligger halvtomma tuber med ryskt och kinesiskt blekmedel, några kajalpennor och puder.

l Vad är modernt i Kabul?

– Det finns inget mode för kläder men glitter runt ögonen är inne, säger Marina och visar ett guldpulver som ser exakt ut som de som finns att köpa i varenda sminkaffär i Sverige. På väggen lyser färgstarka vykort på indiska artister och filmstjärnor.

l Hur ser framtiden ut?

– Det enda jag vill är att göra människor vackra, säger Marina eftertänksamt.

Hon ser ut genom fönstret. Gatan och husen där utanför är så gråsmutsiga och slitna att det ser ut som om någon skakat ut en dammsugarpåse över dem. Ett par slitna blå burkatält hastar förbi, en man utan skägg klädd i västerländska kläder , men med sjal runt halsen, står och hänger i ett hörn. Det är lätt att förstå vad hon menar.

Artiklar i samma serie

Johanne Hildebrandt