Virtanens val

Doves deppiga ”The last broadcast” knäcker på skiva

NYHETER

Manchesterbandet Doves tog mig tillbaka till 1989 och min Madchester- och Stone Roses-period i förra veckans krönika. Men den var det nog ingen som läste för den handlade om pop.

Doves är egentligen mer Spiritualized än Stone Roses. Men ändå. Indiepopen är på väg tillbaka och tvillingbröderna Jimi och Jez Goodwin väver ihop hypnotiska melodier, Radiohead-stämningar, The Verve-stringens, U2-gitarrer och Kent-rymd till vårens vackrast deppiga skiva.

”The last broadcast” är emo-musik för regn och för hålögdhet, men också musik man tar med längst upp på berget och lyssnar på när benen dinglar mot avgrunden och fälten böjer sig för vinden och solen.

Indigo girls fina på cd

De har hållt på sedan mitten av 80-talet, Amy Ray och Emily Saliers i Indigo girls, och ända tills jag hittar en skivaffär som säljer Michelle Shockeds debutalbum ”Short sharp Shocked” (med ”Anchorage” och ”Memories of East Texas”) tänker jag lyssna på den här fina plattan, mjuk och mainstream, mysig och mellanamerikansk och känna mig varm och lycklig medan jag rullar mot evigheten.

”Pianisten” knäcker på bio

Repris: En unik, briljant historia om våra djupaste vrår. Erika Kohut (enormt spelad av Isabelle Huppert) är en masochistisk pianolärarinna på konservatoriet i Wien som bor med sin maniska, katolska mor. Erika är hård mot sina elever och tänder på förnedringssex. Filmen är gjord av djupe Michael Haneke efter Elfriede Jeliniks roman ”Le Pianiste”, som antagligen är lika svart, klok och underbar som filmen.

”Livsverket” fin på bio

Kevin Kline har blivit lite kungen av välgjorda, ”kittlande” familjefilmer. I ”Ute eller inne” var han bög, i ”Livsverket” är han den deppige pappan som vill försonas med sin drogande, prostituerade son samtidigt som han bygger ett hus och reder upp sitt taskiga liv medan granntanten ligger med en yngling och sonen med tantens dotter. Kittlande – men ändå jättesnällt och gulligt. En flygplansfilm.