Vill kyrkan ha med oss att göra?

NYHETER
Foto: PRIVAT
välsignad kärlek Elisabeth Ohlson-Wallin och Minna Wallin nygifta vid Tibern i Rom.

Vi är otroligt lyckliga, otroligt kära och älskar varandra. Resan dit har varit lång eftersom vår kärlek i vissas ögon inte räknas. Vi förlovade oss den 22 februari i full snöstorm på Långholmen i Stockholm med våra två labradorer som vittnen. Vi ville snart gifta oss men visste inte riktigt när.

I påskas åkte vi till Rom. En romantisk stad för ett par i giftastankar. Med oss på resan var vår vän Lars Gårdfeldt, som är präst i Svenska kyrkan. Då föddes tanken: Tänk om vi skulle ha själva bröllopsgudstjänsten här nere i Rom på påskafton?

Vi känner oss privilegierade som i dag kan visa vår kärlek öppet. Hade vi levt bara några decennier tidigare hade vår kärlek varit kriminell, hade vi blivit ett par för tio år sedan hade vi inte kunnat gifta oss. Så vi är lyckliga över att leva just nu, då homosexuella kan leva ihop i frihet.

Men vi får inte fira kyrkbröllop på samma sätt som heterosexuella. När en man och en kvinna gifter sig med varandra, får de och deras familjer fira hela bröllopet inne i kyrkan. När vi - som två kvinnor - ska gifta oss, tvingas vi gå ut ur kyrkan när det är dags att ställa de juridiska frågorna: "Tar du Elisabeth", "Tar du Minna".

Det har biskoparna bestämt. Justitieminister Bodström lovade förra sommaren en förändring i lagstiftningen, men någon sådan har ännu inte kommit.

På skärtorsdagen gick vi till Svenska kyrkan som ligger i Birgittasystrarnas hus i Rom. Willy Haag, den svenske kyrkoherden i Rom, lovade oss tillgång till kyrkan på påskafton. För att inte uppröra de katolska nunnorna skulle vi undvika att komma brudklädda till kyrkan. Det var också viktigt att det inte kastades några risgryn efter välsignelseakten.

Nu kändes allt fantastiskt. Vi somnade den natten rusiga av lycka. På långfredagen köpte vi ringar, nya kläder att ha på bröllopet, vi utsåg blommor till brudbuketterna och vi bokade en bröllopssvit på hotell.

Så, på långfredagens kväll kom den svenske kyrkoherden med beskedet: "Det blir ingenting av med det här." Han hade ändrat sig och vägrade nu att upplåta kyrkan till vårt bröllop. Problemet var Moder Tekla, abbedissan i Birgittaklostret. Om vi firade vårt bröllop i Svenska kyrkans lokal i Birgittasystrarnas kloster, så skulle Moder Tekla säga upp hyresavtalet. Svenskarna skulle bli utkörda.

Det kändes otroligt kränkande att bli förnekad sitt eget bröllop. Tiden stod still och för en stund kändes det som om kyrkan hade gjort vår kärlek till något fult.

Tiden under Ecce Homo var svår: så mycket hat, feghet och svek från människor som kallar sig kristna. Men detta var ändå värre. Signalen från Svenska kyrkan i Rom var så tydlig: "Vi vill inte ha med er homosexuella att göra. Vi vill hellre hålla oss väl med påven och Moder Tekla. Er struntar vi i."

Skärtorsdagens kväll hade vi gått till sängs i lyckotårar. Nu på långfredagens kväll bröt bitterhetens tårar fram.

På påskafton firade vi ändå vår välsignelsegudstjänst. Lars Gårdfeldt välsignade vår kärlek vid Tiberns strand. Det var en stund av helighet och lycka som vi alltid kommer att bära med oss, ett minne för livet väl värt att vårda.

I dag är vi gifta även juridiskt och vår kärlek och lycka har inte Svenska kyrkan tagit ifrån oss, det kan den aldrig.

Frågan vi ställer oss är: Vill Svenska kyrkan egentligen ha med oss homosexuella att göra? Är det någon idé för Minna att vara kvar i kyrkan och vill Elisabeth bli medlem igen? När Svenska kyrkan tvingas välja, vad väljer hon då: Gemenskap med sina egna medlemmar, även dem som är homosexuella, eller gemenskap med en katolsk abbedissa och hennes påve i Rom?

Elisabeth Ohlson-Wallin

och Minna Wallin

Elisabeth Ohlson-Wallin är fotograf och upphovskvinna till den uppmärksammade fotoutställningen Ecce Homo, som avbildar Jesus i homosexuella miljöer.