Påminner om diktaturfasoner

NYHETER

SUNDSVALL

Miljöpartiet brukar berömma sig av att vara ultrademokratiskt.

Men turerna i valet av partiets nya ledning påminner snarare om toppstyrda diktaturer där ledarna handplockar sina efterträdare.

I vintras föreslog miljöpartiets valberedning att ordningen med ett kvinnligt och ett manligt språkrör skulle kastas på sophögen. I stället borde partiet ledas av ett ensamt språkrör assisterat av ett vice och ett andre vice språkrör.

I går morse var Claes Roxbergh, kommunalråd från Göteborg, valberedningens kandidat till posten som språkrör. I går eftermiddag hade han bytts ut mot Peter Eriksson, kommunalråd från Kalix.

Turerna däremellan skulle ha utlöst ett ramaskri i alla andra partier. Men om ilskan kokade i miljöpartisterna gjorde den det bakom stängda dörrar.

Roxbergh upptäckte ganska snart att partimedlemmarna inte tyckte om förslaget till ny ledningsmodell. Sannolikt hörde han också kritik mot sin egen person. Rätt eller fel anklagas han för att inte vara tillräckligt negativ till EU, för gammal, för dålig i tv-debatten inför Ungt val och alltför samarbetsinriktad.

Claes Roxbergh drog slutsatser av vad han hörde. Men i stället för att lugnt och stilla dra sig tillbaka tog han kontakt med Peter Eriksson, tidigare riksdagsledamot med stark ställning i partiet.

Under flera månader förde Roxbergh och Eriksson diskussioner. De gick ut på att Eriksson skulle kandidera som språkrör i stället för Roxbergh. I förrgår blev de överens. In med Eriksson. Ut med Roxbergh.

Miljöpartiet är normalt ultrademokratiskt. Att bli kallad gräsrot är en hedersbetygelse. Det rimmar synnerligen illa med Roxberghs och Erikssons kucklande om vem som ska kandidera som språkrör.

Bakom ryggen på både medlemmar och valberedning har de bestämt vem som ska kandidera. Det borde vara skandal i ett demokratiskt parti.

En mjäkig valberedning fullbordar därefter manövern. Bara ett par timmar efter att duon Roxbergh & Eriksson presenterat sin uppgörelse meddelade valberedningens ordförande Zahrah Lifvendahl att Claes Roxbergh bytts ut mot Peter Eriksson i förslaget till kongressen. Tala om att vara lyhörd mot makten.

Men turerna kring språkrörskandidaturen är inte bara betänklig ur demokratisk synvinkel. Miljöpartisterna lyckas dessutom göra en principfråga till en personfråga.

Peter Erikssons kandidatur ska underlätta för ledningen att få som den vill, byta två språkrör mot ett. Han är helt enkelt populärare vilket ska förmå ombuden att svälja sina principiella invändningar.

Under kongressen ska partiet trimmas för valrörelsen. 263 000 väljare lade sin röst på miljöpartiet 1998. Nästan lika många måste göra det i höst för att partiet ska klara 4-procentsspärren.

Händelserna här i Sundsvall har knappast gjort det lättare.

Miljöpartiet tonar inte bara fram som ett parti där vad som helst kan hända. Utan också ett som utan protest tummar på principer.

Lena Mellin

ARTIKELN HANDLAR OM