Annikas älskade skridskor gick till pappans supande

– Det är lite sjukligt att jag måste vara så in i helvete duktig, säger Annika Åhnberg, som först vid 50 års ålder började fundera på hur barndomen i ett alkoholisthem präglat henne. För Aftonbladet berättar hon för första gången om sin pappa, och återvänder till Odengatan 18 i Stockholm där hon var barn.
NYHETER

De är duktiga kvinnor, lyckade kvinnor.

De var flickor som höll ihop familjen, skyddade mamma och pappa, dolde drickandet.

Flickor som stängde av sina känslor.

– Märkligt att jag blev nästan 50 innan jag vågade närma mig min barndom, säger Annika Åhnberg.

Duktiga Annika Åhnberg, 52, politikern och sexbarnsmamman.

Tuffa Anne-Lee Mellström, 39, basketstjärnan som tänkte att om hon jämt var bäst skulle alla tro att familjen var normal.

Snälla Lena-Maria Brunhoff, 41, som vid fyra års ålder hjälpte till att bära hem mamma, sin vackra och lallande Östermalmsmamma.

De är vuxna barn till alkoholister, de tampas fortfarande med besynnerliga skuldkänslor och funderar på vad som hände hemma och hur det kan ha präglat dem.

Det var som att leva vid en vulkan, säger Annika Åhnberg.

Hemma i ettan på Odengatan 18 A, nedre botten, över gården, lärde hon sig tyda pappas ögon. Pappas vackra klara bruna blick blev gulspräcklig, listig och vaksam.

Som ett jagat djurs.

– Vem pappa var vet jag fortfarande inte, säger Annika Åhnberg, missbruket döljer bilden. Jag är inte ens arg på honom ännu.

– Men jag måste kanske bli det.

Första tecknet på vulkanutbrott var retligheten. Mamma och Annika tassade på tå; varje ord kunde tolkas som anklagelser. I andra fasen slutade han gå till sina påhugg i hamnen.

Snart häckade fyllekompisarna i köket. Föräldrarnas gräl var igång. ”Förbannade fyllbult.” ”Värdelösa hora.”

Annika försökte stänga av sig själv. Fingrarna i öronen, ögonen i en bok. Jag finns inte, intalade hon sig, elakheterna finns inte.

Under slagsmålen yrde porslin och möbler. I bästa fall slocknade pappa på golvet. Ibland måste Annika rusa ut, runt hörnet och nerför gatan till polisstationen.

Sådant var familjens kretslopp: vulkanutbrott, följda av lugn och återhämtning, rentav familjelycka, tvångsinläggningar på torken ? och nya katastrofer.

Det är med tvekan Annika Åhnberg för första gången berättar i en intervju. Länge har hon försökt hålla distansen. Nu inser hon hur hon ändå präglats:

– Mitt utanförskap ledde till en trotsreaktion. Jag slogs ur underläge och trivdes med det. Fortfarande vill jag vara rebell. Att vara chef eller minister är obekvämt för mig. Alla andra ser en med makt, som kan ta för sig ? men själv vill jag se mig som en i underläge.

– Löjligt, eller hur?

Lena Maria Brunhoff var fyra år första gången hon hjälpte till att bära hem mamma. Hon torkade spyor och ringde ambulans – hon var duktig.

Pappa flydde bort i arbete på dagarna. Kvar i den tjusiga Östermalmsvåningen fanns en mamma som för det mesta var full.

Lena Maria var ett älskat barn. Men drickandet tog över.

Äldsta minnet är 39 år gammalt och oblekt.

– Hon var så full att pappa och jag fick bära hem henne genom skogen, det kändes som vi stretade i tio år.

Mamma var packad, men som alltid välvårdad. Piratbyxor enligt modet, svart polo, guldsmycken. Alkoholiserad och skyddad av pengar och klass.

Socialen fick aldrig anledning att besöka våningen på Sibyllegatan.

– Det skulle vara som vi hade det hemma, det var det normala för mig.

Flaskorna stod framme, fester var vanliga. Mamma gillade att dansa och drickandet var så normalt att det aldrig diskuterades.

Mamma spydde på morgnarna, Lena Maria torkade, mamma sminkade sig och gick till jobbet. Och började sedan om, ofta med sina förfinade vänner som Lena Maria kallar statusmättade.

Så var det bara.

Ända tills Lena Maria var tio–elva år och familjens umgänge försvann. Lena Maria insåg att andra föräldrar inte var lika fulla och inte spydde lika mycket.

Mamma var pinsam. Hon drack, lallade runt, somnade.

Under tiden väntade Lena Maria. Väntade på besked om hon fick gå ut, väntade på mat, på att bli säker på att mamma skulle vakna – på att pappa skulle komma hem.

Anne-Lee Mellström var tuff på basketplanen. Hon blev stjärna.

Ingen såg den lilla rädda flickan, hon som fortfarande skymtar till, och bor någonstans i magtrakten, där Anne-Lee trycker till ibland.

Sorgen gör ont ibland. Det är jobbigt att berätta, tycker hon. Hon vill inte göra någon illa.

– Så hemskt var det inte, vi levde inte i misär, jag vill försvara dem.

– I dag är hon 39 år. Erfarenheterna försöker hon förvandla till något bra. Till hjälp för andra. Till att få idrotten att bli bättre på att upptäcka barn som hon.

– De här glömda barnen har en enorm kraft som en del riktar på att slå på andra, eller slå sig själva. De behöver hjälp att rikta den kraften.

Det var inte Anne-Lees fel att pappa drack. Hon vet det nu.

Den lilla rädda flickan och den arga tonåringen hade ingen aning

– Jag ville skydda min familj. Om jag bara blev bäst i allt jag gjorde skulle ingen förstå att vår familj inte var normal. Samtidigt skulle kanske pappa sluta dricka och mamma och pappa sluta gräla.

Hon fann basketen.

Precis som med skolan måste hon vara högst på tronen. Anne-Lee tränade som besatt och åkte på sitt första elitläger som 14-åring.

Tog tidigt en ordinarie plats i klubbens seniorlag. Blev landslagsstjärna. Fick höra att hon var stark och självständig.

Men någonting gjorde att hon inte kunde njuta av framgångarna. På planen var hon ofta arg, irriterad och ledsen. Aldrig nöjd. Alltid tvungen att träna hårdare och hårdare.

– Min drivkraft var ilska och hat, jag skulle visa dem. Att bli bäst var ett sätt att uttrycka sig och att duga. Ingen såg att självsäkerheten var ett spel.

Ingen talade om pappans missbruk. Klubben såg inte, visste inte. Ingen förstod Anne-Lees ilska och frustration på planen.

Pappan förnekade ihärdigt. Mamman hade egna problem.

– Det värsta var sveket och förnekandet. Att inte få veta sanningen och inte bli sedd. Att pappa kommer hem full är något som alla barn ser, även fyraåringar. Om pappa då ljuger och säger att han inte alls är full tror barnet att det är fel på barnet.

Maten stod alltid på bordet, föräldrarna hade jobb. Men de mäktade inte med sin viktigaste roll. Att skapa trygghet och ge sina barn en stabil grund.

– Någon skulle ha sett till att vi fått hjälp. Jag har som vuxen frågat varför ingen gjorde något, men de vill inte prata om det. Jag tror det är för smärtsamt, de får dåligt samvete. Men jag är inte ute efter att någon ska känna skuld, jag behöver bara få berätta hur det var, hur jag kände.

”Käre gode Gud, ge mig mina skridskor tillbaka så ska jag alltid tro på dig”, bad Annika som skräckslagen 10-åring.

Hennes vackra skridskor av märket Princess var borta. Skridskorna som hon älskade och som kostat mer än vad mamma hade i veckolön som biträde i färghandeln.

Mamma var arg: ”Varför är du så tanklös, varför är du så lik honom?” Även pappa grälade energiskt.

De hittade pantkvittot senare: 50 kronor hade han fått låna på Princess.

Alltid kom en punkt när pappa åkte ut. Mamma bytte lås och lagade telefonen, som alltid förstördes. De hade det fint, och sa övertygade till varandra: Nu är det slut!

Ett hot utifrån kvarstod: tanterna.

Annika fruktade hembesök från ”dom”, de snokande socialtanterna, som svepte med blicken över deras enkla hem. ”Dom” förstod inte deras liv, ville inte förstå. ”Dom” hade ingen hjälp att erbjuda.

Annika log inställsamt och satt i tantiga knän, för att ”dom” skulle skriva snällt.

– Det var förödmjukande, säger Annika Åhnberg.

– Trasiga familjer är också starka familjer. Om någon kommer med kletigt tycka- synd-om stänger vi dörren. Värdigheten är det sista man ger upp.

För lycka fanns också.

– Tillvaron är inte bara eländig i missbrukarhem. Ett stort lyft är det varje gång de tar upp kampen mot missbruket. Då finns samhörighet och lycka, för varje gång är man övertygad om att NU.

Lena Maria på Östermalm började med tiden ställa frågor: Är jag inte värd mer än en flaska vin?

Då svarade mamma att det var hon ju – självklart. Visst kunde de gå på bio, umgås, ha det lite mysigt.

– Sen körde hon mammatricket att skicka mig att köpa cigarretter, så hon kunde dra i sig en flaska och så var hon däckad när jag kom tillbaka och det blev ingen bio.

När Lena Maria undrade varför mamma drack så mycket, och pappa bara tittade på fick hon undvikande svar. Jo, kanske borde de ändra något.

När Lena Maria var tolv reste familjen till Cypern. Första natten blev föräldrarna så fulla att de inte hittade hem. Lena Maria slet och skällde: ”Ni får för fan skärpa er”.

– När vi väl kom till hotellet var det inte mer med det, livet fortsatte som om ingenting hade hänt. Jag har senare frågat pappa hur de kunde släppa kontrollen och låta mig ta allt ansvar, men får inga svar. Pappa minns inte.

Värst var ensamheten, att inte ha vettiga vuxna att prata med. En dag när Lena Maria var femton satt pappa i hallen när hon kom från skolan. Han satt stilla, med ytterkläderna på.

I soffan låg mamma i morgonrock, medvetslös, med en slocknad cigarrett i handen. På insidan av låret hade hon ett brännsår.

Lena Maria såg värktabletterna och rödvinet och ringde.

– När ambulansen kom tänkte jag att Gud vad skönt att pappa för en gångs skull är hemma. Men han sa: Så bra att du kom, nu kan jag åka.

När Anne-Lee slutat med basketen och skulle föda sitt första barn började en livslång process. Känslorna rasade. De hade varit undanstoppade.

Via barnavårdscentralen fick hon kontakt med en kvinna som hjälpte henne att se bakåt och för första gången förstå hur det förgångna formade hennes framtid.

– Jag hade en sådan längtan efter att få tycka om mig själv och våga lita på vuxna människor och se att världen inte är farlig.

Anne-Lee var 28 år och det var allra första gången hon talade om sin pappas drickande.

– Jag insåg att ilskan och de höga kraven på mig själv hindrat mig mer än det hjälpt mig. Ingen ville se att jag var ledsen och arg, och om ingen ser bär man med sig ilskan hela livet. Jag hade behövt någon som höll om mig. Ett barn behöver någon som säger att det kan bli bra.

Det blev bra. I dag är Anne-Lee samtalsterapeut och vägledare i ledarskaps- och utvecklingsfrågor. Hon har tre barn som ska få veta allt om sin mammas uppväxt när de är mogna. Anne-Lee säger att flickan inom henne själv får mer plats nu.

– Jag talar om för henne att hon kan lita på mig, och att jag aldrig kommer att lämna eller svika henne.

”Inte en droppe mer, jag lovar, aldrig mer – nu är det slut.”

Annika och hennes mamma trodde varje gång på honom, och släppte tillbaka honom i deras liv.

Mamma lät alltid Annika stå för beslutet. ”Vad säger du Annika”, sa hon, ”det är ju din far, du måste bestämma.”

På något vis visste Annika att alltsammans var hennes fel. Hon var ett oönskat – men älskat– barn, född efter en misslyckad abort. Hon var orsaken till att mamma höll ut. ”Jag borde slänga ut honom, men flickan behöver en far.”

Den orimliga känslan av skuld har aldrig riktigt lämnat henne.

– Fast man vet det är fel är känslan präglad i en och lever kvar. Känslan av skuld och att behöva förtjäna kärlek.

– Barn behöver hjälp med att tala om det här. Att de inte är ensamma om att känna så.

– De bör få veta att även missbrukande föräldrar älskar sina barn, fast de inte orkar med. Barn måste inte förlåta sina föräldrar – men inte heller ta avstånd.

När Lena Maria var 25 år dog hennes mamma. Arg hade hon varit länge.

Nu kom sorgen över barndomen, den som aldrig blev.

– Pappa borde ha skyddat mig, han borde ha gjort en massa saker. Det är klart att jag är besviken, men kan inte göra något ogjort. De var värdelösa föräldrar, de tog inte hand om mig och gav mig inte vad jag behövde, utöver det materiella. Det har jag sagt till pappa.

I dag är de vänner, men han minns fortfarande inte hur det var. Lena Maria har börjat ta hand om sig själv. Som vuxen strävar hon efter att ibland vara det hon aldrig fick vara som liten – ansvarslös. Byxorna lyser blommigt och gult.

– Ja, jag fick bara vara barn tills jag var fyra år och blev till slut så jävla trött på att vara vuxen. I dag vill jag vara lite barnslig för att jag varit det så lite.

En sommarkväll när Annika var 16 år var det som om pappa dog för henne.

De satt på golvet, han såg spindlar på väggen, hon kramade hans hand och fylldes plötsligt av lugn: detta angick inte längre henne.

Nu måste hon själv överleva.

Pappa söp dygnet runt, mamma hade försvunnit, pengarna var slut. Hon svalde skammen och gick till ”dom” som ordnade fosterhem. Hon lät honom supa ihjäl sig.

När han dog 1974 kände hon – ingenting. Sorgen var inlåst.

Först vid 50 års ålder ville Annika Åhnberg tänka på sin barndom.

– Det var nödvändigt, för jag kände att jag inte är en hel människa. Att jag liksom lever på ytan av mig själv. Att det är lite sjukligt att jag måste vara så in i helvete duktig och inte kan känna att jag har ett värde som människa oavsett om jag presterar.

Hon beskriver en känsla av att stå utanför.

– Jag har inte levt samma vardagsliv som andra familjer, och den känslan bär jag med mig. Känslan av att inte släppas in. Jag får ofta känslan av att det finns ett annat liv, ett riktigare liv, som jag inte kommer åt. Det är som att gå på en tom gata, ett fönster öppnas och jag hör röster, därinne pågår något fint ? och här utanför står jag.

– Mitt tvång att prestera släpper inte riktigt. Men det mattas. Lagom tills jag dör har jag lärt mig leva ? det är mitt mål.

Läs också:

TIDIGARE ARTIKLAR:

Spriten är viktigare än barnen för missbrukaren

Här kan du kolla om mamma och pappa dricker för mycket

Camilla Norström, Kerstin Weigl, Björn Lindahl, foto

ARTIKELN HANDLAR OM