”Det är jobbigt att prata om det, men det hjälper”

Bella fick tala ut om sin fulla, älskade pappa

NYHETER

Bella säger att pappa är Gud för henne. Den bäste som finns. Hon tycker synd om honom när han är full och somnar. Arg blir hon också.

Alla kompisar förstår inte hur det är.

De på Humlan fattar bäst.

Sedan några veckor är Bella färdig med samtalsgruppen Humlan. Totalt 23 gånger har hon och andra tonåringar i förorten Farsta träffats.

– Jag mår bättre nu på något vis, säger Bella, nästan förvånad. Jag som trodde att jag var knäpp, som inte kunde sitta still och var så aggressiv och svängde i humöret hela tiden.

Bella är 16 år. Om sin pappa berättar hon sällan för kompisar. Många skulle inte förstå. Bellas pappa är glad och snäll och har många kompisar och jobbar jämt. Han idrottar och är lagledare.

”Bara vi som ser det”

Och han blir full ibland.

– Men det är bara vi hemma som ser det. Utom på fest. Fast då är ju alla fulla.

– Han förstår verkligen inte att han har problem.

Hon är orolig för pappa när han är ute. Vad gör han, när kommer han?

– Jag tänker på att han inte ska hitta hem eller slå ihjäl sig eller bli knivstucken eller något. Jag får panik.

De tar promenader ibland, Bella och pappa. Då pratar de om allt. Allting blir roligare när han är nykter.

– Det blir mer så där på riktigt.

Att åka och titta på fotboll är också kul. Om han inte dricker för mycket på matchen. Då känns det jobbigt att lämna honom efteråt, för kanske går han och dricker mer.

I sjuan blev Bella en stökig tjej. Ingen av hennes relationer fungerade. Bästa väninnan svek.

”Jag skar mig i armarna”

– Jag gjorde så mycket ? jag söp och jag skar i mina armar och i ansiktet.

Bella hade en pojkvän, som senare ville kontrollera henne.

– Jag sumpade nian. Allt nertryckt kom upp då. Jag kunde inte koncentrera mig. Allting sprack på något vis.

Det fanns så många starka känslor i Bella, som hon inte begrep sig på. Hon stötte på Anna-Karin, en församlingspedagog hon lärt känna i samband med konfirmationen, som undrade om Bella ville vara med i Humlan.

Bella visste vad det var. Det finns lappar uppsatta i skolan.

– Jag trodde först inte det var något för mig. Neej ? att sitta där och dra upp allt hemskt, fy vad jobbigt, tänk om de missuppfattar.

– Men det var bra. Och jobbigt, vissa saker klarar jag inte av att höra, då gick jag ut.

För första gången talade hon öppet med jämnåriga. Annars är de flesta så fördömande, tycker hon. Som om ingen med problem har rätt att finnas.

– De ser ner på barn som är stökiga. Men inte är man bättre för att mamma typ har ett eget företag. Det är ju helt sjukt.

Det är i Humlans lokal, i Svenska kyrkan, vi träffar Bella som sitter långt ner i soffans tjocka kuddar. Hon är först vaksam och talar tyst. Snart tar hennes naturliga livlighet över.

Här i det stora vänliga rummet har tonåringarna träffats två timmar varje torsdag.

Berättar hur de mår

Varje träff inleds med att var och en berättar hur de mår och vad som hänt sedan sist. De har haft övningar i kroppskontakt, målat, arbetat med gips och teater.

De har fått information om droger. Och om symptom, hur man påverkas av att mamma eller pappa dricker. Framför allt har de diskuterat.

”Jag har känt mig naken”

– Jag har känt mig naken många gånger. Men snart kändes det lugnt, för alla berättade. Att lyssna på andra lärde jag mig mest av. Jag förstod att jag hade samma problem som vissa andra, som har sina pappor på parkbänken.

Det är ganska lugnt hemma just nu. Pappa dricker mindre. Hon läser upp sina betyg.

– Det känns bättre. Men vissa saker stänger jag fortfarande inom mig själv.

– Så många skulle behöva gå på Humlan. Sedan jag gått kommer jättemånga och berättar för mig hur de har det hemma.

Bella tycker inte att föräldrar ska dricka alls, om de har småbarn som är hemma.

– Bara om det är fest. Eller om man tar en enda folköl, det är inte så farligt.

Hon dricker själv på helgerna och ler när vi frågar om hon är orolig över att själv få problem.

– Jag tror ju inte det kommer att hända mig själv. Men så säger väl alla.

Läs också:

Camilla Norström, Kerstin Weigl, Björn Lindahl, foto

ARTIKELN HANDLAR OM