Camilla krävde att få fosterföräldrar för att slippa sin pappas supande

Pappa hade fullt upp med spriten, mamma hade fullt upp med pappa

NYHETER

Pappa hade fullt upp med spriten och mamma hade fullt upp med pappa.

De bråkade jämt.

Till slut krävde Camilla fosterföräldrar för att slippa undan.

Camilla Nilsson, 23, trodde länge att hennes liv inte kunde vara på något annat sätt. Hennes pappa var alltid full och mamman hade inte riktigt tid med dottern. Camilla grät i ensamhet och drömde om att rymma. En dag orkade hon inte längre. Hon bad om nya föräldrar.

Om pappa alltid super kanske livet ska vara så. Det trodde Camilla Nilsson, 23, länge.

– Jag satt oftast ensam på mitt rum och grät och var ledsen och spelade musik och flydde in i min egen fantasivärld. Där var jag bra och lyckad och mamma och pappa existerade inte. I drömmen var jag Någon. När det var riktigt jävligt kunde jag tänka att ”i morgon ska jag ta tag i det och söka hjälp”, men nästa dag var det som vanligt igen. Jag rymde aldrig.

Camilla trodde att alla levde som hennes familj.

– Pappa var full redan när han kom hem från jobbet, jag minns nästan inga dagar när han kom hem nykter. På helgen var det okej att dricka så då stod flaskorna framme, men i veckorna gömde han dem i garaget och tyckte att han dolde drickandet. Det var öl och sprit, alltid den där flaskan med ett vikingaskepp på etiketten.

Ingen undrade hur Camilla mådde. Inte förrän hon inför en massa okända människor plötsligt förväntades berätta hur det kändes att ha en pappa som drack.

Hon var 10 år och deltog i en familjedag på ett behandlingshem.

– Jag sa vad jag trodde att de ville höra, jag hade ju hört vad de vuxna sagt tidigare under veckan, att man var där för att en anhörig var alkoholist och så. Men jag berättade egentligen ingenting.

”Jag behövde inte fortsätta”

Allt fortsatte som vanligt.

Först sex år senare började Camilla fatta att hennes familj inte var bra för henne. En kompis hjälpte henne till skolsyster. Avgörande var ännu en vecka på ett behandlingshem. Camilla bad att få åka dit ensam.

Det var första gången hon kände att hon fick riktig uppmärksamhet, att hon blev lyssnad på.

– Jag hade alltid upplevt mig själv som ett slags bihang, men efter den där veckan och all uppmärksamhet jag fick kom jag till insikt om att det inte behövde fortsätta så här bara för att mamma och pappa levde som de gjorde, jag kunde välja att inte vara ett offer. Det fanns ett annat liv.

Camilla bad att få flytta till fosterföräldrar.

Först då förstod mamman hur dåligt dottern mådde. Pappa fick flytta i stället. Fast det ändrade ingenting, Camilla mådde allt sämre.

– Jag ville fortfarande komma bort men socialtjänsten tyckte att jag skulle stanna hemma eftersom mamma lämnat pappa. Det räckte, tyckte de. Så jag flydde till en kom-

pis.

Efter två veckor var hon tillbaka hemma. Hon trodde att det skulle bli bättre nu och tänkte satsa på skolan.

Det blev inte så.

Pappa började dyka upp ofta hemma hos dem fast han flyttat och drickandet fortsatte. Camilla orkade till slut inte med skolan eller något överhuvudtaget. Allt var jobbigt, fel, fult.

”Mörkt och jobbigt”

Det var tungt att ta tag i livet.

– När jag bara hade svalt allt som hände var det inte så jobbigt, men när jag i stället började lägga korten på bordet blev det så mörkt och jobbigt.

Ibland vemodig och nedstämd, men samtidigt fri och stark. I dag är Camilla 23 år och har oftast ett gott självförtroende. Hon har bra kontakt med sin mamma som till sist bröt helt med pappan.

Camilla har lärt sig hur hon ska göra för att må bra. Även om hon vacklar ibland.

– Jag fick inte vara barn och fick inte trygghet och det självförtroende som jag tycker att föräldrar ska ge till sina barn, det är väldigt sorgligt.

Hon hoppas kunna hjälpa andra med sina erfarenheter, och hon gör det genom att utbilda sig i folkhälsovetenskap och jobba i skolorna med alkoholfrågor.

– Lärarna måste bli bättre på att se barnen och ge dem kunskap om alkohol. Ger man barnen möjlighet att förstå att de inte är ensamma har man hjälpt dem en bit på vägen. Jag skulle ha velat att de haft en mer öppen attityd och låtit mig veta att det fanns fler som jag.

Läs också:

Camilla Norström, Kerstin Weigl, Björn Lindahl, foto

ARTIKELN HANDLAR OM